Märta Lindqvist, 1888–1939

Foto: Henry B. Goodwin

Märta Lindqvist föddes den 7 september 1888 och växte upp i en borgerlig miljö på Östermalm i Stockholm som dotter till musikdirektören Gustaf Hugo Lindqvist och den från Gotland inflyttade folkskolelärarinnan Emma Josefina Louise Wilhelmina Simonsson. Hemmet var kyrkligt präglat –  fadern var även organist i Jakobs kyrka och modern strängt religiös. Märta Lindqvist avlade mogenhetsexamen vid Sofia Almquists samskola 1907, vikarierade en tid som lärare i Nyköping och skrev 1908 in sig vid Uppsala universitet, där hon studerade språk och litteratur. Under studietiden arbetade hon även som lärare på Upsala enskilda läroverk (nuvarande Lundellska skolan) och var under en period sekreterare i English Society of Uppsala. Socialt var hon mycket aktiv, verksam i Uppsala Kvinnliga studentförening och uppmärksammad som författare av spex och studentikos skämtlyrik. Hon blev filosofie magister 1913.

Efter examen flyttade Märta Lindqvist tillbaka till Stockholm och vikarierade några år som lärare. Från 1916 verkade hon som skribent för Svenska Dagbladet under pseudonymen Quelqu’une, som snart blev riksbekant. Lindqvist utvecklade sig till en driven, mångsidig och mycket uppskattad reportageförfattare, recensent och kåsör. Till hennes journalistiska huvudområden hörde inledningsvis populära ämnen som dans, mode och inte minst film – hon blev nu en av landets första egentliga filmkritiker. I den uppmärksammade debutboken Hos filmstjärnor i U.S.A. Snapshots från New York och Hollywood (1924) samlades reportage från en Amerikaresa; här skildrar Lindqvist på ett jordnära och humoristiskt sätt sina möten med storheter som Rudolph Valentino, Douglas Fairbanks och Mary Pickford och gör intressanta jämförelser mellan amerikansk och europeisk filmkonst. Med tiden fick hon en dominerande ställning på Svenska Dagbladets redaktion.

Parallellt med den journalistiska banan etablerade sig Lindqvist under 1910-talets andra hälft som översättare av framförallt engelskspråkig litteratur, inte sällan av ett mer underhållande slag. Som ogift försörjde hon sig själv och antog nog vissa uppdrag mer för utkomsten än för verkens litterära förtjänster. Men redan från början fanns också, vid sidan av underhållningslitteraturen, en tydlig religiös inriktning i hennes urval. De första översättningarna gavs ut på missionsförbundaren J.A. Lindblads förlag i Uppsala 1914–1916 och inkluderade såväl Beatrice Harradens romantiska storsäljare Skepp, som mötas i natten (1915) som tre uppbyggliga romaner av Ian Maclaren (pseudonym för den skotske prästen John Watson).

Det fromma rosenskimmer som vilar över dessa berättelser skulle emellertid snart försvinna för det populärkulturella engagemanget på tidningen och för översättningar av bredare litteratur för allmänförlag i Stockholm. Påtagligt ofta hade de böcker Lindqvist nu översatte en anstrykning av erotiskt laddad romantik. Från franska och tyska översatte hon en rad biografiska verk om kända män och deras kvinnor – Julius Kapps Richard Wagner och kvinnorna. En erotisk biografi (1917), En kejsares sista kärlek av Napoleon III:s älskarinna Louise de Mercy-Argenteau (1917) och Téodor de Wyzewas Kvinnor som älskat och lidit (1918). Hon översatte också flera verk av skandinaviska författare, däribland Knut Hamsuns Svärmare (1919) och en rad reseskildringar och romaner av den danske arkeologen Fredrik Poulsen, för vilken hon personligen ordnade föreläsningsserier i Sverige.

Från 1910-talets slut fick Märta Lindqvist löpande översättningsuppdrag för Skoglunds förlag, som kom att bli hennes huvudsaklige utgivare. Främst gällde det internationella bästsäljare från den engelskspråkiga världen. Hit hör åtta romaner av William J. Locke, varav många trycktes om flera gånger. Särskilt nämnvärd är Lockes internationella succé Marcus Ordeynes moral (fem utgåvor i Lindqvists översättning 1919–1943), en lätt skabrös Lolitahistoria om relationen mellan en brittisk arkeolog och en minderårig turkisk haremsflicka. Boken översattes i tre nästan samtidiga svenska versioner omkring 1920 och uppmärksammades dessutom genom flera filmatiseringar under mellankrigstiden. För Skoglund översatte Märta Lindqvist också Edith Whartons omfångsrika Glädjens hus (två volymer 1922, originaltitel House of Mirth), flera romaner och novellsamlingar av de brittiska författarna Katherine Mansfield, Sheila Kaye-Smith och Rose Macauley samt självbiografin Mitt liv av den världsberömda amerikanska dansösen Isadora Duncan (1929). I vissa fall skrev hon också initierade förord.

Uppgiften att på svenska hantera dessa sinsemellan mycket skiftande författarskap klarade Lindqvist väl. I exempelvis Mansfields novellsamling Dockskåpet (1925) ger hon prov på en medveten följsamhet mot originalets lättsamma men nyckfulla berättarröst, som här i novellen ”En kopp te”:

Rosemary Tell var icke direkt någon skönhet. Nej, man kunde ej kalla henne skön. Vacker? Ja, om man plockade sönder henne bit för bit... Men varför skall man vara så grym och plocka sönder någon? Hon var ung, strålande, ytterligt modern, utsökt väl klädd, förbluffande grundligt beläst i de nyaste av de nya böckerna, och hennes bjudningar utgjorde den mest förtjusande blandning av verkligt betydande människor och... konstnärer – besynnerliga varelser, upptäckta av henne själv, en del rysliga över all beskrivning, andra åter fullkomligt presentabla och underhållande.

Lindqvist var en rapp och precis skribent, och dessa egenskaper träder fram i många av översättningarna. I jämförelse med de egna texterna märks dock att översättningarna ibland blir något stelare, som om Lindqvist inte förmått hålla originalet på tillräckligt avstånd. Exempelvis i hennes version av den uppmärksammade Marcus Ordeynes moral  – som ändå står sig väl i jämförelse med de två andra samtidiga översättningarna – lyser den engelska förlagan igenom på ett sätt som ibland förtar intensiteten i det som berättas.

Mot slutet av 1920-talet började Lindqvist på nytt visa intresse för religiösa frågor. Personliga möten med Nathan Söderblom ska ha varit avgörande – hon kom uppenbarligen att uppfatta Söderblom som en andlig vägledare. Den svåra sjukdom som präglade hennes sista år spelade möjligen in, liksom den strängt religiösa uppfostran hon fått av sin mor. Tillsammans med den norsk-svenske bibelexegeten Anton Fridrichsen företog Lindqvist en längre resa till Palestina, beskriven i Palestinska dagar (1931). Efter Nathan Söderbloms död samma år kom den norske biskopen Eivind Berggrav att överta rollen som hennes andliga mentor, och Lindqvist översatte en rad verk av eller om honom, vilka utkom på kristna förlag, bland annat den populära Biskop ovan polcirkeln (1937).

Kanske som en följd av det återuppväckta religiösa intresset intog Lindqvist en alltmer kritisk attityd till filmmediet och särskilt den amerikanska filmen. I två långa understreckare i Svenska Dagbladet på våren 1934 varnade hon för gangster- och våldsfilmernas skadliga effekter på barnens moral och förordade en strängare censurlagstiftning. Hennes reportage blev mer orienterade mot religiösa och sociala men också politiska ämnen – hon skrev nu gärna om sjömanskyrkor, Frälsningsarmén och folkbibliotekens arbete och intog en tydligt antinazistisk ståndpunkt på tidningens redaktion. Som kringresande föreläsare och skribent var hon populär men stridbar, kanske också fruktad. I ett brev till Lindqvist beskrivs hon av Hjalmar Bergman som att hon ”styrer Sveriges öden, grenslande den vita kulturduvan [Svenska Dagbladet] liksom lagerlövska pojken en gång gåsen!”

Märta Lindqvist gick bort den 3 april 1939.