Svenskt översättarlexikon

Magnus Lagerström föddes den 16 december 1691 i Stettin. Han växte upp i Svenska Pommern – numera Vorpommern i norra Tyskland – som tillhörde Sverige sedan westfaliska freden 1648. Fadern Magnus Laurin (adlad Lagerström) var regeringsråd där; modern var född Helena Engelcrona. Regionen erbjöd en utomordentlig miljö för en privilegierad och bildningshungrig ung man. Lagerström studerade bland annat vid universiteten i Rostock och Greifswald, gjorde flera bildningsresor i Mellaneuropa och påbörjade sin karriär som sekreterare hos den svenske generalguvernören, först i Stettin och senare i Stralsund.

När Sverige på 1710-talet tvingades frånträda större delen av Pommern förlorade Lagerström sin tjänst och familjen sin förmögenhet och ställning i området. Fredsåret 1720 reste han till Stockholm med förhoppning om att befordras inom den framväxande statsadministrationen. Förväntningarna kom till att börja med på skam. Han avfärdades med titeln hovråd, en liten garantilön och ett lågt rankat arbete som praktikant och amanuens i förvaltningen.

Möjligen var det ekonomiska motiv som utgjorde upptakten till drygt ett decennium av publicistisk verksamhet vid sidan av kansliarbetet. Lagerström tjänstgjorde som medhjälpare till rikshistoriografen Jacob Wilde och tilldelades uppgifter som korrekturläsare på Historiographi Regni boktryckeri, som Wilde startat 1722. Där lärde Lagerström känna Benjamin Gottlieb Schneider, en boktryckare som invandrat från Tyskland vid 1720-talets början. När Schneider 1726 etablerade en egen verksamhet anlitade han Lagerström för mer kvalificerade uppgifter. Ett av de första alster som Schneider lät ge ut på sitt tryckeri var en liten skrift om kreaturssjukdomar som Lagerström stod bakom. Därefter kom flera praktiskt orienterade småskrifter, handböcker och rådgivande häften.

Viktigare insatser gjorde Lagerström som översättare. Hans språkkunskaper var omfattande. Förutom latin, som var det språk som användes vid universiteten, talade och skrev han tyska, engelska, franska, holländska och danska. Han kunde även en del polska, spanska och italienska. Dessa kunskaper kom väl till pass i en period när intresset för översättningar till svenska ökade. Allt sedan tryckeritekniken införts i Sverige hade utbudet av tryckta skrifter i hög grad bestämts av statens behov för kyrka och universitet. Vid frihetstidens början märktes en viss marknadsorientering. Tryckeriägarna i Stockholm lät på eget initiativ översätta arbeten till svenska och finansierade utgivning utan statligt förhandsstöd. Denna utgivning hade en långsamt växande publik bland ståndspersoner och innebar att flera nya genrer introducerades på svenska.

Lagerströms gärning som översättare hörde tydligt ihop med denna tendens. Han fick i uppdrag att försvenska praktiskt orienterade läroböcker, andliga arbeten av ett nytt slag, sedelärande berättelser och komedier. Bland hans arbeten finns den första svenska läroboken i engelska, John Kings Den fullkomlige engliske wägwisaren för de swenske (1731), och den sedelärande skriften Betracktelser huru en menniskia skal uthransaka och bepröfwa sig sielfwan, och bättra sit lefwerne (utan upphovsman, 1727). Till de verk som kan räknas som ”litterära” – i meningen att de är fiktiva och gestaltande – hör John Bunyans Kristens resa. Denna allegori över sökandet efter frälsning antas vara en av världens mest spridda och lästa böcker. Lagerströms tolkning, som utgavs 1727 på Schneiders tryckeri, var den första av det tjugotal översättningar som idag föreligger av verket på svenska. Översättningen återutgavs ett stort antal gånger fram till 1825.

Lagerström stod även för de första översättningarna i tryck av Molièrepjäserna Le Tartuffe eller Den skenhelige och L’avare eller Den girige, båda utgivna 1731 på Historiographi Regni boktryckeri. Till detta kommer flera komedier av Ludvig Holberg, bland andra Jeppe Nilszon på berget (1735).

Enligt tidens konvention utgavs Lagerströms skrifter och översättningar utan att hans namn angavs. Ibland användes signaturen ”M.L.”. Den vittra världen var emellertid liten och anonymiteten därmed inte kompakt. Troligen blev Lagerströms insatser på litteraturens område snart omtalade och till nytta för hans fortsatta karriär. Kring 1735 fick han chans att stiga i graderna. Han blev sekreterare i det nybildade Ostindiska kompaniet och flyttade till Göteborg, där kompaniet hade sitt säte. I samband med det avtog översättandet. Genom sitt giftermål med Clara Olbers, dotter i en välbärgad borgarfamilj, fick han tillgång till kapital att investera i kompaniets verksamhet. Med tiden fick han titeln direktör och blev mycket förmögen. Han samarbetade med Linné och såg till att manskapet på skeppen hämtade med sig plantor och exotiska föremål till Sverige. Som tack för sådana insatser lät Linné uppkalla en myrtenväxt, Lagerstroemia indica, efter honom.

Några nedslag i Lagerströms Moliéreöversättningar indikerar att uppgiften hanterades tämligen pragmatiskt, utan några större ambitioner att fånga förlagornas språkliga rytm och finess. Exempelvis är Tartuffe, ou lʼimposteur skriven på alexandriner med rimmande radslut, medan översättningen är på prosa. I scen 3 riktar kammarjungfrun Dorine klander mot husets dotter Mariane för hennes eftergivenhet mot sin far. Med Moliéres språk säger Dorine:

Avez-vous donc perdu, dites-moi, la parole,
Et faut-il quʼen ceci je fasse votre rôle?
Souffrir quʼon vous propose un projet insensé,
Sans que du moindre mot vous lʼayez repoussé!

Repliken lyder i Lagerströms översättning:

Men huru är det Jungfru, hafwen I då mist målet, at jag skal stå och säga det som I borden säga? Huru är det möjeligit, at I kunnen stå och höra på et sådant galet och rasande Förslag, utan at gifwa det ringaste ord der emot?

Även om Lagerströms version av Tartuffe kan tyckas anspråkslös jämfört med förlagan fyllde den sitt syfte: att göra komedin tillgänglig på svenska, att låta publiken ta del av intrig och tendens. Först på 1820-talet kom nästa översättning i tryck.

Det finns också exempel på att de anpassningar som Lagerström tillät sig att göra innebar ett starkare bildspråk än i förlagan. I Den girige frågar huvudpersonen sin betjänt vilka det är som är giriga. Hos Lagerström svarar betjänten ”Det äro Lortätare och Skabhalsar”, vilket är ett grövre och mer målande språk än det franska originalets des vilains, et des ladres.

Det står klart att Lagerström med sina översättningar gav värdefulla bidrag till det svenska språkets uttrycksregister. Svenska Akademiens ordbok hänvisar flitigt – nästan 600 gånger – till hans arbeten för att påvisa förekomsten av ordbruk, stavningsformer, uttryck och fraser i tryck under perioden 1727–1744. Exempelvis är Lagerströms tolkning av Bunyan det första stöd som anges för uttrycket ”blodet kokar”: ”Blodet uti mit hierta begynner at koka, när jag betäncker, huru [Kristus] utgifvit sit blod för mig”. Ett annat exempel på en fras som först belagts i en Lagerströmöversättning är ”fallen från skyn”: ”Jag är aldeles ifrån mig, och lika som jag wore fallen ifrån Skyn” (Tartuffe, 1731).

Magnus Lagerström dog den 5 juli 1759.