Sjöwall Wahlöö som översättare

(Omdirigerad från Maj Sjöwall)

Foto: Torbjörn Andersson / XP / TT

Författarna Maj Sjöwall (1935–2020) och Per Wahlöö (1926–1975) är mest kända för sina tio böcker om kriminalkommissarie Martin Beck. Serien, som kom att få samlingstiteln Roman om ett brott, publicerades 1965–1975 och blev stilbildande för en lång rad efterföljare inom kriminalgenren. Mindre kända är författarnas insatser som översättare och hur den verksamheten samspelade med deras eget författande.

Per Wahlöö var född i Halland den 5 augusti 1926 men växte upp i Skåne. Båda föräldrarna skrev: fadern Waldemar var Sydsvenska Dagbladets Lundaredaktör och modern Karin, född Svensson, recenserade detektivromaner. Också Per Wahlöö inledde sin yrkesbana som journalist, först vid Sydsvenska Dagbladet och Kvällsposten i Malmö; han verkade även som kritiker och recensent. Wahlöö debuterade som skönlitterär författare 1959 med Himmelsgeten (senare under titeln Hövdingen), en roman i malmöitisk fotbollsmiljö. Den följdes under tidigt 1960-tal av flera uppmärksammade romaner.

I början av årtiondet flyttade Wahlöö till Stockholm och träffade Maj Sjöwall i huvudstadens förlags- och journalistkretsar. Sjöwall var född i Stockholm den 25 september 1935 som dotter till hotell- och restaurangmannen Will Sjöwall och dennes andra hustru Margit Trobäck. Efter avslutad flickskola arbetade hon i förlagsvärlden och vid kontorsvarukoncernen Esselte. Hennes skrivande sågs – till skillnad från hur det var för Wahlöö – inte med blida ögon av de välbeställda föräldrarna. När hon vann en novelltävling i tonåren fick den publiceras under pseudonym; fadern hade aldrig accepterat det annars. Men Maj Sjöwall lyckades frigöra sig och sökte sig till jazz- och undergroundmiljöer, där hon bland annat umgicks med den mytomspunne poeten och narkomanen Paul Andersson. Efter några år fick hon arbete på Wahlström & Widstrand och det var i den yrkesrollen hon för första gången mötte Per Wahlöö.

Deras relation var till en början strikt professionell, men känslor uppstod och de inledde ett kärleksförhållande som varade till Per Wahlöös död. Paret var ense om att det bästa sättet att skildra samhället var genom att skriva om dess brottslighet. Greppet förde in ett samhällskritiskt och politiskt inslag i spänningslitteraturen. Det genomgående ”brottet” i Sjöwall Wahlöös bokserie var den svenska socialdemokratins svek mot arbetarklassen. Både Maj Sjöwall och Per Wahlöö stod politiskt långt till vänster och var en tid medlemmar i Vänsterpartiet kommunisternas föregångare Sveriges kommunistiska parti.

Den gemensamma debuten skedde 1965 med romanen Roseanna, döpt efter seriens första mordoffer. Samma år publicerades också deras första gemensamma översättning, filmregissören Gordon Parks självbiografiska Kunskapens träd. Annars var det spänningslitteraturen som dominerade det översatta urvalet.

Sjöwall Wahlöö kritiserades ofta för att vara epigoner till den amerikanske deckarförfattaren Ed McBain. Men det var faktiskt först efter publiceringen av Roseanna som paret hörde talas om McBain, efter att Expressen-kritikern Jörgen Elgström skrivit att boken passade väl in på en skala mellan George Simenon och denne ordknappe amerikan. De lade namnet på minnet och gillade vad de läste när de några år senare kom över en McBain-bok.

Det var också Sjöwall och Wahlöö som föreslog deras förläggare på Norstedts, Lasse Bergström, att de skulle få översätta McBain. År 1968 kom den första titeln, Hatet. Översättandet gick alltid till på samma vis. De delade på ett stort skrivbord, satt vid varsin långsida. En av dem läste högt på engelska, varpå den andre översatte för hand. Alltid med kulspets. McBains hårdkokta, raka stil passade som hand i handske med Sjöwall Wahlöös stil.

Paret skulle översätta nio McBain-böcker. Åtta av dessa översatte de under en intensiv 18-månadersperiod 1967–1968, det vill säga samtidigt som de skrev några av de första titlarna i Roman om ett brott. Och självklart tog de intryck. McBains knappa språk och nyttjande av ett begränsat persongalleri går igen i Sjöwall Wahlöös böcker. På båda håll återfinns också det som på engelska kallas procedurals, alltså detektivromaner där polisens arbete, mördarjakt och metod står i fokus. Influenserna från Ed McBain var inte heller något som Sjöwall Wahlöö dolde: mördaren i deras egen Polis, polis, potatismos! läser exempelvis Hatet (han köper den på Tempo). Men en viktig sak skiljer bokserierna åt: McBain blev sällan politisk, Sjöwall Wahlöö blev det ofta.

Översättandet av McBain gav helt säkert Sjöwall Wahlöö idéer och inspiration till deras egen romanserie. Paret hade också stor betydelse för McBains framgångar i Sverige, både som drivna översättare och ­– kanske ännu mer – som välkända namn. I sina översättningar hittade paret en ledig stil, som ofta var tillräckligt fri i förhållande till den svårhanterliga, på en gång komprimerade och slängiga amerikanska prosan för att resultatet inte skulle te sig löjligt, otydligt eller utslätat. Kanske var paret inte så påtagligt fyndiga eller originella i sin hantering av McBains amerikanismer, men de var tillräckligt samvetsgranna som författare för att inte gå med på några färglösa inslag eller plumpar, och de hade en utarbetad egen stil, distinkt svensk, som i någon mån vägde upp förlusten av det amerikanska och gav det en tydlig färgning av stockholmsk efterkrigstid. Följande utdrag ur Hatet (1968, orig. ’Till Death) kan få illustrera något av detta och visar också på valfrändskapen mellan Ed McBain och författarna till Roman om ett brott:

Bob O’Brien, six feet and one inch tall in his bare feet, weighing in at 210 pounds, stomped across the room and collapsed into the chair beside Meyer’s desk. Meyer felt an immediate sense of doom, because if ever there was a jinxed cop it was O’Brien. Since the time he’d been forced to kill a neighborhood butcher years ago—a man he’d known since he was a boy—O’Brien seemed to find himself constantly in the kind of scrapes wherein gunplay was absolutely necessary. He had not wanted to kill Eddie the butcher. But Eddie’d been a little out of his head and had come raving out of his shop swinging a meat cleaver at an innocent woman.

 

Bob O’Brien, som var en och åttiofyra i strumplästen och vägde nittio kilo, klampade in i rummet och föll ihop i stolen vid sidan om Meyers skrivbord. Meyer förnam omedelbart vingslagen av ett ont öde, ty om det någonsin funnits en olycksbringande polis så var det Bob O’Brien. Sedan den gången han åratal tidigare hade varit tvungen att döda en slaktare, som dessutom var hans granne och en man som han känt sedan han var barn, hade O’Brien oupphörligt hamnat i situationer där det visade sig nödvändigt att använda skjutvapen. Han hade inte alls velat döda den där slaktaren, som för övrigt hette Eddie. Men Eddie hade gripits av någon smärre sinnesförvirring och kommit utrusande ur sin butik med en köttyxa i högsta hugg för att göra kål på en oskyldig kvinna.

Det finns skäl att anta att även McBain tog intryck av Sjöwall Wahlöö. Det var trots allt de som 1972 mottog det prestigefulla Edgarpriset, vilket McBain aldrig fick. Efter att Per Wahlöö gått bort den 22 juni 1975 gjorde Maj Sjöwall ett par egna Ed McBain-översättningar, men de flesta av hans nya böcker kom därefter att översättas av Sam J. Lundwall.

Trots de stora internationella framgångarna för Roman om ett brott var Maj Sjöwalls ekonomi hårt ansatt efter Wahlöös död. Det gick så långt att hon 1983 begärdes i personlig konkurs. Det som räddade henne var just översättningarna. Uppdragen fick hon först från Norstedts förläggare Lars-Erik Sundberg, sedan från journalisten och vännen Sven Gunnar Särman, som då tjänstgjorde som redaktionschef på Skåneförlaget Bra Böcker. Av Särman fick hon i uppdrag att översätta grekamerikanen Henry Mark Petrakis. Därefter följde flera samarbeten med brodern Åke Sjöwall, tillsammans med vilken hon översatte amerikanen Robert B. Parkers berättelser om privatdetektiv Spenser.

Sex år efter den sista Parker-boken kontaktades Maj Sjöwall av sin mångåriga vän på Norstedts, förläggaren Ann-Marie Skarp. Skarp hade köpt rättigheterna till ett nytt norskt stjärnskott på deckarhimlen: Anne Holt. Hon gav manuset till Maj Sjöwall för ett lektörsutlåtande. Maj Sjöwall gillade det hon läste och fick sedan uppdraget att översätta Holts böcker, med åren tolv stycken. Sjöwall och Holt förenades av en vänsterpolitisk anda som tilläts forma spänningslitteraturen. Maj Sjöwall var ett världsberömt namn, och blotta faktum att Sjöwall använts som lektör och översättare av Holt öppnade många internationella dörrar för den yngre författaren och hjälpte även henne att bli ett världsnamn.

På 1980-talet hade Maj Sjöwall bott några år i Köpenhamn och blev därför ett naturligt översättarval när Piratförlaget i början av 2000-talet gav ut fyra deckare av danskan Gretelise Holm och Olav Hergels samhällsroman Flyktingen, om dansk invandringspolitik.

Maj Sjöwall uppgav i flera sena intervjuer att nej, någon deckarförfattare såg hon sig inte längre som. En gång beklagade hon sig över att den enda litteratur hon fick i uppdrag att översätta var just spänningsromaner.  Som översättare var hon noggrann och ihärdig, slipade på meningarna och nöjde sig inte förrän bokstäverna, med Sjöwalls karakteristiska stockholmska, svängde.