Margaretha Odelberg, 1899–1984
Margaretha Odelberg var dotter till militären Fredrik Frölich och dennes hustru Elisabeth, född D’Albedyhll. Båda föräldrarnas släkter vad adliga och väl förankrade i den svenska huvudstadens ämbetsmannakretsar och högre militära skikt. Margaretha Frölich kom dock att växa upp i Skövde, där hennes far var officer vid regementet. Hon föddes den 3 mars 1899 och fick senare en yngre syster. Fadern gjorde med åren karriär, fullbordad med utnämningen till generallöjtnant 1922.
Margaretha Frölich var en efter omständigheterna självständig och driven ung kvinna. Hon tog studenten och fördjupade sina kunskaper i franska, engelska och tyska genom utlandsvistelser. En tid arbetade hon på Utrikesdepartementet men trivdes inte med att underordna sig kontorsrutinerna utan satsade istället på att bli översättare. Debuten skedde tidigt, under flicknamnet, med Sinclair Lewis Babbitt (1923). Översättningen väckte uppmärksamhet och Fredrik Böök gav henne lovord i Svenska Dagbladet (26/11 1923). Ytterligare fem titlar av den senare Nobelpristagaren Lewis skulle följa, men det var i synnerhet den första som kom att bli långlivad genom många omtryck.
Frölich gifte sig 1924 med den sedermera välkände läkaren Axel Axelsson Odelberg, som också var hennes syssling. Paret fick en son 1925. Inledningsvis var familjen bosatt i Stockholm, senare i Boden och därpå i Östersund, där Axel Odelberg var styresman vid lasarettet från 1931. Vid sidan av översättandet administrerade Margaretha Odelberg tjänstefolket, hushållet och värdinneskapet vid representationsbjudningarna i den stora överläkarvillan. I Östersund var hon också ordförande i Fredrika Bremer-förbundet. Då maken pensionerade sig 1957 lämnade paret Jämtland för en villa i Österskär norr om Stockholm. Margaretha Odelberg var en varmt troende kristen och en stor musikälskare − så länge hon kunde for hon varje år till Wagnerspelen i Bayreuth. Med undantag för krigsåren brukade paret Odelberg varje år företa en månadslång resa till fjärran länder. Med åren blev Margaretha Odelberg mycket berest.
Sinclair Lewis hade Odelberg översatt för Norstedt, som kom att bli hennes huvudsakliga uppdragsgivare. Hon skulle översätta uppemot nittio titlar, främst samtida engelskspråkiga författare men också något enstaka verk från franska, bland annat av Anatole France, Nobelpristagare i litteratur 1921. Ytterligare en mottagare av samma pris var Willam Butler Yeats, av vilken Odelberg översatte romanen Röde Hanrahan (1924). Det var vanligt att förlagen lät flera översättare dela på ett författarskap − Yeats blev under bara två år översatt av åtminstone fyra skilda svenskar: förutom Margaretha Odelberg också Karl Asplund, Teresia Eurén och Hugo Hultenberg.
I synnerhet i början av sin översättarbana fick Odelberg översätta flera vänstersinnade amerikaner. Förutom Lewis kan nämnas Theodore Dreisers En amerikansk tragedi (1927). Dreiser, som var känd för sin ”barbariska naturalism”, skrev en syntaktiskt omständlig prosa, full av inskjutna bisatser, vilket säkert beredde översättaren en del problem. En tredje kritisk iakttagare av de amerikanska idealen var Ludwig Lewisohn, av vilken Margaretha Odelberg översatte tre omfångsrika romaner.
Under 1940-talet ägnade sig Odelberg allt mer åt detektivromaner, däribland flera av Rex Stouts berättelser om den storvuxne detektiven Nero Wolfe samt spionromaner av Helen MacInnes. Därtill kom amerikanska samtidsförfattare som J.P. Marquand, samt en fjärde Nobelpristagare i form av en memoarbok av Winston Churchill.
Den mest framträdande författaren i Margaretha Odelbergs verklista var Erik Linklater, av vilken hon översatte ett drygt dussin verk. Soldat Angelo (1946) och Djuphavspirater (1950) blev särskilt populära och trycktes om i årtionden efteråt. En annan populär brittisk författare som Odelberg fick ta hand om var Evelyn Waugh. Översättningen av En förlorad värld (1946; originaltitel Brideshead Revisited) fick nytt liv tack vare en uppmärksammad TV-filmatisering 1981 och trycktes sedan om in på 2000-talet, vanligen i en version som blivit moderniserad och kompletterad av Bengt Larsson. Uppmärksammade blev också översättningarna av Waughs Press-stop (1947) och En handfull stoft (1949), även den i nya utgåvor ännu sextio år senare.
Det oftast omtryckta verket i Odelbergs produktion är Joseph Conrads Mörkrets hjärta (1960). Översättningen vann genast erkännande av kritiker, senare också av Olof Lagercrantz, som dock tillät sig ”vissa justeringar” då han citerade ur Odelbergs text i sin Färd med mörkrets hjärta (1987). Även om man kan ha invändningar vad gäller detaljer − i korta stycken märker man av en mindre förtätning och en försvagad poetisk nerv i Odelbergs text, möjligen för att hon hamnat lite för nära engelskan och de mest uppenbara översättningslösningarna − är det i sig ett vittnesmål om textens kvaliteter att den ännu ett halvsekel efteråt kom ut i ständigt nya utgåvor och att den i konkurrens med andra översättningar etablerade sig som den svenska standardversionen av denna klassiker. Nedan följer ett utdrag ur bokens kanske mest välkända scen:
Anything approaching the change that came over his features I have never seen before, and hope never to see again. Oh, I wasn't touched. I was fascinated. It was as though a veil had been rent. I saw on that ivory face the expression of somber pride, of ruthless power, of craven terror—of an intense and hopeless despair. Did he live his life again in every detail of desire, temptation, and surrender during that supreme moment of complete knowledge? He cried in a whisper at some image, at some vision,— he cried out twice, a cry that was no more than a breath—
'The horror! The horror!'
Någonting liknande den förändring som kom över hans ansikte har jag aldrig sett förut och hoppas aldrig behöva se igen. Rörd blev jag inte, nej då, men fascinerad. Det var som om en slöja hade rivits undan. Jag såg tungsint stolthet, hänsynslöst maktbegär, ytterlig fasa avspeglas i ansiktets elfenbenskamé och till slut den hopplösaste förtvivlan. Återupplevde han månne i denna slutsekund av högsta insikt hela sitt liv i varje detalj med all dess åtrå, all frestelse, allt nederlag? Han viskade fram ett rop åt någon bild, någon syn – två gånger ropade han och det var inte mer än en flämtning: ’Ohyggligt! Ohyggligt!'
Som en jämförelse kan anföras slutraderna ur Louis Renners något slarvigare föregångare från 1949:
Han ropade i en viskning till någon bild, någon vision − han ropade två gånger, ett rop som inte var mer än en utandning:
“Skräck! Skräck!”
Trots att Margaretha Odelberg översatte flera viktiga angloamerikanska författare under en period då den engelskspråkiga litteraturen gjorde stora framryckningar i svensk bokutgivning var det sällan hon uppmärksammades i pressen. Hon var länge bosatt i Östersund, långt från huvudstadens litterära sammanhang, och saknade också intresse för att ta del i dessa. Hon var en självklar aristokrat, ställde stora krav på sig själv och andra, var intellektuell, bildad och mycket välorganiserad. Odelberg var språkpurist och skrev understundom ilskna insändare om språkliga felaktigheter i radio och tidningar. När översättningen av Waughs Press-stop möttes av kritik – främst för anglicismer – berörde det henne mycket illa.
Sin sista översättning gjorde Margaretha Odelberg i början av 1970-talet. Hennes manus var alltid skrivna med tydlig, lättläst piktur och oklanderligt raka rader. Hon ska ha varit den sista som fick lämna handskrivna manus till Norstedts förlag.
Hon gick bort den 29 augusti 1984.