Olof Andrén, 1916–2019

Foto: Caroline Andrén

Olof Andrén föddes i Stockholm den 19 januari 1916 som son till prästen Bertel Andrén och dennes hustru Betty, född Ocklind, som var lärarinna. Olof Andrén var äldst i en syskonskara om fyra bröder. Under hans första sex levnadsår bodde familjen i anslutning till diakonianstalten Stora Sköndal, där hans far var föreståndare. Där lärde han sig att läsa redan som femåring. Familjen flyttade 1922 till Rättvik i Dalarna. I sockenkyrkan där fick Olof Andrén syn på en gammal psalmbok med frakturstil och fascinerades. Snart hade han lärt sig att tyda även de bokstäverna. Hösten 1923 skulle han egentligen ha börjat skolan men föräldrarna tyckte att skolvägen var för lång och att han ju dessutom redan kunde läsa. Därför blev det ingen skolgång under första klass. Han läste flitigt i hemmet, bland annat ur ett eget exemplar av Norlén och Lundgrens Bibliska berättelser (1888) som han läste från pärm till pärm. Hösten 1924 skulle Olof Andrén ha börjat andra klass men skolan bedömde att han var redo för fjärde. Så blev det och han lyckades hänga med i undervisningen.

Efter studentexamen i Falun 1933 och studier vid Uppsala universitet med fil.kand 1937 och teol.kand 1940 prästvigdes Olof Andrén för Västerås stift på pingstdagen samma år. Han gifte sig 1942 med Sylvia Gustafsson. Det året kunde han på allvar ta sig an sina licentiatstudier och fick då i uppgift att undersöka hur kyrkofäderna utlade läran om rättfärdiggörelse genom tron. Han har beskrivit den känsla av högtid han hade första gången han öppnade de tjocka verken utgivna av Jacques Paul Migne, med texter på grekiska från de första århundradena. Andrén tjänstgjorde parallellt med detta som kyrkoadjunkt i Dala-Järna församling 1946–1955.

Licentiatavhandlingen ledde till doktorandstudier som 1960 resulterade i avhandlingen Rättfärdighet och frid. En studie i det första Clemensbrevet. Vid sidan av avhandlingsarbetet hade han arbetat på en svensk översättning av De apostoliska fäderna, ett samlingsverk av tidiga kristna texter, varav de äldsta har sitt ursprung under det första århundradet. Andrén hade påbörjat den översättningen under tiden i Dala-Järna och den publicerades 1958.

I minnesanteckningar över sitt liv ställer Andrén frågan till sig själv, varför han valde att doktorera. Han nämner ett visst mått av ”längtan efter fåfäng ära”, en möjlighet att komma bort från Dala-Järna och ett behov av fördjupning. Men han skriver också att det blev tydligt att hans främsta uppgift var i församlingslivet, inte akademin. Så kan man säga att De apostoliska fäderna blev mer riktningsgivande än avhandlingen: han gjorde ingen akademisk karriär, men han blev med tiden en mycket betydande översättare.

Olof Andréns översättargärning måste relateras till hans prästgärning, som kan indelas i fyra huvudsakliga perioder. Den första, 1940–1955, innebar tjänstgöring i olika församlingar, främst de nio åren i Dala-Järna, där han kunde ägna sig åt översättning och licentiatstudier parallellt med prästtjänsten. Den andra perioden, 1955–1961, tog han på sig mindre förordnanden i Uppsala parallellt med doktorandstudier. Den tredje perioden, 1961–1981, var han kyrkoherde i Heliga trefaldighets församling i Gävle, vilket innebar att det inte fanns mycket tid till studier och översättning. Den fjärde perioden, 1981 fram till hans död 2019, innebar en ovanligt lång tid som pensionär – hela 38 år.

Eftersom Andrén förblev aktiv hela livet och behöll sin fascination för de patristiska texterna från kyrkans första århundraden, blev den sista perioden också den mest produktiva för honom som översättare. Från 1990 fram till sin död gav han ut nitton fornkyrkliga verk översatta till svenska, nästan alla från grekiska. Utöver dem gjorde han även omarbetningar av sina tidigare översättningar, samt kortare översättningar i samlingsvolymer och tidskrifter.

De utgåvor som troligen krävde mest arbete var de utdrag ur kyrkofäders texter knutna till kyrkoårets olika söndagar som han samlade i tre volymer för gudstjänsternas tre läsningar: den gammaltestamentliga läsningen, epistelläsningen och evangelieläsningen. Eftersom han täckte in alla tre årgångarnas läsningar blev det sammanlagt över sexhundra minipredikningar på två till tre boksidor vardera. Bara arbetet med att göra urvalet måste ha varit krävande, även om utgivaren tog intryck av liknande utgåvor på andra målspråk. De tre volymerna torde vara de mest flitigt brukade av Andréns översättningar, då många präster och pastorer vänder sig till dem för inspiration vid sina predikoförberedelser.

I förordet till en av de tre predikosamlingarna kommer man rätt nära en redogörelse för de underliggande översättningsprinciperna. Andrén skriver att det vid översättning av de stora kyrkofäderna till svenska är omöjligt att återge källtextens ”språkliga prakt”. Han tycker att vissa tyska översättningar som gjorts nära nog ord för ord ”gör ett alltför pratsamt intryck och motsvarar inte alls grundtextens verkan på läsaren” och ser det därför som nödvändigt att förenkla grekiskans periodbyggnad.

Något av sina översättningsideal avslöjar Andrén också i de två volymer levnadsminnen som han tryckte upp och gav till vänner och bekanta. Där kommenterar han 1981 års översättning av Nya testamentet så: ”Den nya översättningen har många förtjänster men många anmärker med rätta på att språket stundom är platt.” Som exempel på det platta frågar han sig hur man kan komponera ett sådant ord som ”långskjortan” för att ersätta det vackra ”livklädnaden”. Som exempel på översättningens förtjänster nämner han bland annat att den otympliga ordagranna översättningen ”Vi hava vårt medborgarskap i himmelen” hade ersatts med ”Vårt hemland är himlen”.

Olof Andrén ville inte falla för frestelsen att som en del tyska översättare av patristisk litteratur bli för ordrik, men han ville även undvika den iver att skapa en lättillgänglig översättning som kan göra språket ”platt”. Generellt kan man säga att Andréns översättningar återspeglar detta ideal, kanske med en viss slagsida åt viljan att ligga nära källspråket: de innehåller ofta relativt långa meningar, för att i någon mån återspegla grekiskan. Ibland kan både meningsbyggnad och ordval för en del läsare te sig något ålderdomliga, men texterna blir sällan svårlästa.

Andréns gärning som översättare har betytt mycket för att göra kyrkofädernas texter tillgängliga för en svenskspråkig publik. Det finns knappast något annat språk som med så liten utbredning har ett så omfattande bibliotek av översatt patristisk litteratur. En betydande del av det biblioteket utgörs av Andréns gärning. Det har haft stor betydelse på olika områden: som jordmån för intresset för patristisk forskning inom svensk akademi, som utgångspunkt för prästers, pastorers och lekmäns återupptäckt av den tidiga kyrkans källflöden och som inspiration för det ekumeniska gräsrotsarbetet mellan olika kristna kyrkor och samfund i Sverige. Andréns insats har också blivit en kulturell brygga för ortodoxa och katoliker: de har fått tillgång sådant som redan är ett naturligt integrerat kärninnehåll i deras kyrkor, men nu på svenska.

Olof Andrén avled den 2 juli 2019.