Otto Adolf Meurman, 1817–1850
Meurman föddes den 28 januari 1817 i byn Jokiois i Padasjoki, Finland, som äldsta barn i en med åren talrik syskonskara hos Carl Otto Meurman och dennes hustru Lovisa Amalia, född Arwidsson. Han lärde sig ryska under tjänstgöringen i den tsarryska armén. Därefter verkade han inom den statliga administrationen, bland annat vid Kommittén för finländska ärenden i Sankt Petersburg. Han avancerade till protokollsekreterare, avslutade det av J.G. Hornborg påbörjade arbetet med ett Svenskt och ryskt lexikon (1846–1847) och blev 1850 huvudredaktör för Finlands Allmänna Tidning. Samma år den 5 september avled han under en vistelse i Stockholm, bara 33 år gammal, efter att ha druckit dåligt vatten.
Åren 1840–1844 översatte Meurman från originalspråket ett flertal ryska äventyrsromaner, varav nästan samtliga utspelar sig antingen i historisk tid eller bland rövare och duellanter i Kaukasus. Till denna rafflande romantiska prosa hörde Aleksandr Pusjkins Kaptenens dotter och Michail Lermontovs Vår tids hjelte samt fem verk av den i hemlandet omåttligt populäre Aleksandr Bestuzjev-Marlinskij, som därmed blev den mest utgivne ryssen på svenska före Turgenev kvartsseklet senare.
Flertalet av Meurmans översättningar gavs ut på Thomsons förlag i Stockholm, där översättarens morbror, A.I. Arwidsson, verkade som redaktör. Arwidsson, som senare blev chef för Kungliga biblioteket, var känd som finlandssvensk politiker och publicist och befann sig i svensk exil efter en schism med den ryska statsmakten. Han ska ha haft ett stort inflytande över urval och redigering på förlaget. Systersonen befann sig vid denna tid i Sankt Petersburg och hade insyn i den ryska litterära världen. Han hörde sig för hos morbrodern om inte denne kunde finna plats i förlagets utgivning för någon samtida rysk författare. I ett brev anger Meurman två skäl till varför han vill översätta romanerna: dels för den språkliga övningens skull, dels, medger han, är det ”för rock och spis som jag arbetar”. Arwidsson såg till att systersonens texter publicerades. Genom denna finlandssvenska kontakt med den litterära scenen i Sankt Petersburg berikades den svenska litteraturen med ett för tiden mycket ovanligt inslag av rysk romantisk prosa.
Ett annat informellt nätverk låg bakom översättningen av Lermontovs med tiden klassiska roman Vår tids hjelte. Meurman tipsades om verket av Jakov Grot, professor i ryska språket och litteraturen vid Helsingfors universitet, och rådgjorde senare om översättningen med både Grot och Pjotr Pletnjov, välkänd tidskriftsredaktör i Sankt Petersburg.
För sin tid har Meurmans översättningar en överraskande fräschör. Språket är visserligen omständligt ibland men förvånansvärt variationsrikt och det blir sällan mer överspänt eller frejdigt än vad originalen fordrar. Särskilt väl flyter det i naturskildringarna och i de dramatiska episoderna, ymnigt förekommande hos Bestuzjev-Marlinskij. Exempelvis här, i beskrivningen av en ryttartävling i Dagestan:
Spridda och utan den ringaste ordning störtade tjugu stycken af de otåligaste ryttarne fram, och jagade den ena om den andra, för att göra hvarandra allt möjligt afbräck. Än afskuro de vägen för hvarandra och höllo plötsligt in sina springare, än kastade de dem framåt i fullt språng. Derpå försedde sig en och hvar med små käppar, djirider, och började, under rännandet, kasta efter och emot sina motståndare, samt grepo dem under flykten eller upptogo dem från marken. Några föllo ned af hästarne, vid de starkare stötarne, och dervid skallade åskådarnes oåterhållna skratt öfver den besegrade och högljudda uppmuntringar åt segraren.
Något stolpigare blir det i dialogerna, där de ofta högstämda originalen emellanåt får väl konstlade svenska motsvarigheter. Exempelvis förekommer repliker av följande slag:
Jag har bortkastat tyglarne, Hadschi-Jusuff. Begge mina pekfinger äro i munnen af förvåning.
Meurmans insats som översättare bör ses i ljuset av den svenska förlagssituationen under 1840-talet. De nya läsebibliotekens konkurrens om den begränsade svenska publiken ledde till en klappjakt på framförallt intressanta utländska författare. Förläggaren Thomson var uppenbarligen modig eller desperat nog att chansa på okända ryska författarnamn.