Otto Wilhelm Ålund, 1822–1901
Otto Wilhelm Ålund föddes den 19 september 1822 i Örebro som son till stadens borgmästare, Lars Gustaf Ålund. Efter studentexamen flyttade han till Uppsala för att studera. Redan 1842 försvarade han en dissertation bestående av en delöversättning av Tassos Det befriade Jerusalem med C.W. Böttiger som preses. Tio år senare blev han klar med sin doktorsavhandling, Sveriges komiska vitterhet under Bellmans tid (1851), då med preses P.D.A. Atterbom.
Efter en tid som lärare i Norrköping flyttade Ålund till Stockholm och anställdes vid Aftonbladet med särskilt ansvar för frågor som rörde geografi, historia och internationell politik. Åren 1855−1856 var han också medarbetare vid Illustrerad Tidning, för vilken han skrev politiska översikter. Ålund fick 1867 i uppdrag av Aftonbladet att resa till Danmark för att studera det danska folkhögskoleväsendet, vilket resulterade i en serie entusiastiska resebrev som inspirerade tidningens redaktör August Sohlman till att starta folkhögskolor även i Sverige. Ålund utsågs till föreståndare för Herrestads folkhögskola i Östergötland (numera Lunnevads folkhögskola). Av hälsoskäl såg han sig dock snart tvingad att lämna skolan, men hans insatser tycks ha varit viktiga i detta tidiga skede av de svenska folkhögskolornas utveckling. Ålund återgick till Aftonbladets utrikesavdelning. Åren 1881−1888 innehade han motsvarande tjänst på Dagens Nyheter.
Som folkbildare skulle Ålund lämna ett betydande avtryck i egenskap av författare, redaktör och inte minst översättare. Han skrev och redigerade ett flertal geografiska och historiska verk och läroböcker, och det var också inom dessa områden de flesta av hans översättningar rörde sig. Hans gärning präglas av folkbildningsambitioner och en vilja att nå ut till breda folklager.
En av Ålunds viktigaste insatser var som svensk redaktör och översättare av Friedrich Georg Wiecks Uppfinningarnas bok, utgiven i sju band på Hiertas förlagsexpedition 1873−1878. Verket beskriver det industriella arbetets historiska utveckling och uppehåller sig också vid den moderna tekniken. I sitt arbete tog Ålund löpande hjälp av en stor mängd fackmän, och det gjordes stora tillägg i texten med upplysningar om svenska förhållanden. En huvuduppgift var att åstadkomma en fungerande svensk terminologi för de många moderna tekniska företeelser som avhandlades i boken, att utvidga svenskans språkdomäner på dessa områden. För detta fick Ålund 1874 års Letterstedtska pris.
O.W. Ålunds översättardebut hade skett med Daniel Livingstones En missionärs resor och forskningar i Syd-Afrika (2 vol. 1859−1860). En annan nämnvärd tidig titel var Édouard Laboulayes politiskt intressanta flerbandsverk Förenta Staternas historia (1867). Av Laboulaye översatte Ålund också några politiska satirer, däribland Kung Pudel (1868). En av de få skönlitterära författarna i verkförteckningen var Victor Hugo, av vilken Ålund översatte Hafvets arbetare (1866) och Notre-Dame (1885), den senare med flera omtryck in på 1920-talet.
Särskilt intensiv blev Ålunds översättningsverksamhet under 1880-talet, då han årligen färdigställde ett par facklitterära verk inom ämnena geografi, historia och samtidspolitik. Storbritanniens häftiga koloniala expansion stod i centrum för tidens politiska utveckling, och Ålund gav de svenska läsarna ett omfattande material för fördjupning genom verk som Justin McCarthys Englands historia i våra dagar (2 vol. 1887) och reseskildringar och politiska verk om Afrika och Centralasien. Uppmärksammat blev Friedrich von Hellwalds tvåbandsverk Turkiet i våra dagar (1878), liksom Fridtjof Nansens På skidor genom Grönland (1890). Till det kom Ålunds egna verk om samtidspolitiker som Bismarck och Gladstone.
Frankrikes historia var ett annat av Ålunds återkommande ämnen, mest nämnvärt i översättningen av Thomas Carlyles Franska revolutionen i tre band (1884−1885). Ålund bearbetade och redigerade också en äldre översättning av den omfattande Beckers verldshistoria (1895), och till Columbusjubileet 1892 skrev han ett eget större verk om Amerikas historia. Bland hans egna historiska arbeten märks annars ett flertal böcker om svenska kungar.
Bland de skönlitterära översättningarna märks en grupp som O.W. Ålund gjorde för Hiertas serie Vitterlek, däribland Washington Irvings Alhambra (1881) och en bearbetning av Shakespeares sagor (1882) av Charles Lamb. Hit hörde också hans Robinson Crusoe (1883), betydelsefull som en av de första svenska översättningar som gjordes direkt från Defoes original och inte från tyska förlagor. I förordet förklaras att ambitionen har varit att ”hos den svenska läsaren återinsätta honom [Robinson] i hans rätt, som det fullständiga originalet”. Ändå, påpekar Margareta Winqvist, har Ålund genomfört flera ”smygförkortningar”, främst av sådant som rör Robinsons religiösa liv.
Ålund blev med åren välkänd som översättare och som kompetent förmedlare av modern och angelägen fackprosa. Han var en företrädare för den folkbildningsiver som i slutet av 1800-talet växte sig stark i Sverige utifrån övertygelsen att bildning skulle gynna framväxten av ett modernare land. Samtidigt representerade han en tidstypisk tro på hjältar och starka individer, på att rättrådiga kungar, upptäckare och självuppoffrande uppfinnare kan föra hela nationer framåt.
Mot slutet av sitt liv flyttade Ålund tillbaka till Uppsala, där han avled den 23 mars 1901.