Peter Hallberg, 1916–1995
Peter Paulus Hallberg föddes den 25 januari 1916 i Göteborg. Hans far var präst och läroverksadjunkt. Hallbergs skolgång och universitetsstudier ägde rum i Göteborg, där han studerade litteraturhistoria för Sverker Ek, blev fil.mag. 1939, fil.lic. 1943 och fil.dr 1951. Åren 1944–1947 tjänstgjorde han som svensk lektor i Reykjavik, förordnades 1951 som docent i litteraturhistoria vid dåvarande Göteborgs högskola samt forskardocent sammastädes 1962. År 1975 utnämndes han till professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, där han tjänstgjorde till sin pensionering 1982. Peter Hallbergs forskning behandlar framförallt isländsk litteratur – fornisländsk såväl som nyisländsk – men han skrev också flera arbeten inom området litterär stilistik, häribland doktorsavhandlingen Natursymboler i svensk lyrik (1951), läroboken Litterär teori och stilistik (1970) samt det mäktiga pionjärverket Diktens bildspråk (1982).
Vistelsen på Island under 1940-talet blev bestämmande för Hallbergs liv och fortsatta karriär, inte bara vad gäller forskningen utan också vad gäller hans översättningar. Han lärde sig tala och skriva det isländska språket flytande, gifte sig med en isländska och identifierade sig mycket starkt med den isländska nationen, som just det år han anlände till Reykjavik återfått sin självständighet efter flera hundra år som norsk och dansk koloni. Han engagerade sig särskilt för Halldór Laxness författarskap, översatte kongenialt ett flertal av dennes böcker till svenska – delvis i samarbete med hustrun Rannveig – och skrev den grundläggande Laxnessbiografin i två band: Den store vävaren. En studie i Laxness’ ungdomsdiktning (1954) och Skaldens hus. Laxness’ diktning från Salka Valka till Gerpla (1956). Dessa insatser bidrog med stor sannolikhet till att Laxness kunde få Nobelpriset redan 1955, trots att han vid den tiden ännu var en mycket kontroversiell författare, också i sitt hemland. En förkortad och samtidigt uppdaterad version av biografin utgavs efterhand också på engelska (1971).
Hallberg översatte även andra isländska författare än Laxness, framför allt några av Thor Vilhjálmssons modernistiska romaner. Vidare skrev han ett flertal arbeten om fornisländsk diktning, häribland ett par uppskattade och till flera språk översatta läroböcker, Den isländska sagan (1956) och Den fornisländska poesien (1962), samt ett betydande antal textstudier där han på språkliga och stilistiska grunder försökte författarbestämma olika isländska sagatexter. Vid sidan av sin verksamhet som forskare och översättare kämpade han på 1950- och 1960-talen i massmedia för att Island skulle återfå de medeltida sagahandskrifter som då ännu förvarades i Köpenhamn. Han kom med tiden att uppfattas som en utpräglad representant för medeltidsforskningens ”isländska skola”, som i Sigurður Nordals och Einar Óláfur Sveinssons efterföljd betonade sagadiktningens skriftligt-litterära karaktär men även dess självständighet i förhållande till annan medeltidslitteratur.
Hallbergs forskning och undervisning präglades av solid lärdom i förening med högt utvecklad känslighet för texternas formella egenskaper och estetiska kvaliteter. Som översättare var han ytterligt noggrann och lyhörd för stilistiska nyanser. Detta visar sig kanske särskilt tydligt i hans översättning av Halldór Laxness stora historiska roman Íslandsklukkan (Islands klocka), som utspelar sig under 1600-talet och uppvisar en provkarta på olika språk och stilar, alltifrån fattigbönders grovheter till ämbetsmäns och lärda akademikers latinpåverkade retorik. Inför 50-årsminnet av Halldór Laxness Nobelpris utgav Svenska Akademien i samarbete med Bokförlaget Atlantis detta verk på nytt som isländsk-svensk parallellutgåva i tre volymer, där man i detalj kan studera hur Hallberg gått till väga i sin tolkning av originalet.
Hallberg avled den 4 mars 1995.