Sören Rydström, 1907–1959

Rydströms översättning av Hur stålet härdades (1947).

Sören Rydström föddes i Uppsala 1907 och växte upp i en familj ”med fast förankring i den radikala arbetarrörelsen”, enligt översättar- och partikollegan Sven N. Storck. Fadern Georg Ragnar Rydström var kakelugnsmakare; modern Augusta var född Nilsson och uppflyttad från Blekinge. Familjen, i vilken det också ingick en äldre syster, tycks ha flyttat runt i Uppland, Södermanland och Västmanland alltefter faderns utkomstmöjligheter. Sören Rydström började som fjortonåring att arbeta inom metallindustrin i Eskilstuna. Sedan ungdomen var han sjuklig och led troligen av tuberkulos.

När han var sexton anslöt sig Sören Rydström till det kommunistiska ungdomsförbundet. Under 1920-talets slut och 1930-talets första år studerade han i Sovjetunionen och enrollerades då, av allt att döma, av den Moskvastyrda kommunistiska internationalen, Komintern. Efter återkomsten till Sverige fick han tjänst vid kommunistpartiets (SKP) Björknäs Folkhögskola utanför Stockholm – i princip en nordisk kaderskola för Komintern. Han arbetade redaktionellt för partiets nystartade förlag Arbetarkultur, som vid denna tid försåg de svenska arbetarna med översättningar av Stalin, ideologiskt tillrättalagd skönlitteratur och uppmaningar till våldsam revolution. År 1939 var Rydström redaktör för Kominterns tyskspråkiga organ Die Welt (Inprekorr), som flyttat sin redaktion till Stockholm från Paris efter att kommunistpartiet blivit förbjudet i Frankrike. Samma år ska han ha gift sig.

Efter kriget verkade Rydström som redaktionssekreterare för tidskrifterna Sovjet-Nytt och Nyheter från Sovjetunionen – den sovjetiska ambassadens organ i Sverige. Som redaktör fick han rimligen översätta en del av de ryska bidragen, däribland också skönlitteratur. Ibland skrev han själv: exempelvis kunde man 1944 läsa en artikel i Sovjet-Nytt med titeln ”Krim i mitt hjärta”, i vilken Rydström målade upp det befriade Krim som en rosenskimrande idyll. Tydligen hade han deltagit i en resa genom det krigshärjade landet – sådana anordnades ibland för utländska propagandamakare.

I likhet med partivännen Sven N. Storck kom Rydström att verka som skönlitterär översättare framförallt under perioden omkring och efter krigsslutet, då den svenska opinionen var någorlunda positivt inställd till Sovjet. På bara några år översatte han ett tiotal romaner, för Arbetarkultur men också för allmänförlag. Nämnvärd är Nikolaj Ostrovskijs Hur stålet härdades (1947) – ett av de internationellt mest spridda exemplen på socialistisk realism. Han översatte också noveller av Maksim Gorkij, vildmarksberättelser av Vladimir Arsenev och en rad ideologiskt tillrättalagda barnböcker av  M. Iljin (pseudonym för Ilja Marzjak) och Jelena Segal.

Det Sören Rydström skulle bli ihågkommen för var emellertid sin översättning av Nikolaj Gogols Döda själar, utgiven i Forumbiblioteket 1948. Gogol hade i Sovjet blivit starkt politiserad: man ville i honom se en medveten kritiker av tsarväldet och i Döda själar en uppgörelse med det tsaristiska samhället. I detta kom han att betecknas som en utpräglad realist och hans verk tillskrevs allehanda verklighetsskildrande egenskaper, oaktat att de just ur verklighetssynpunkt ofta ter sig ytterligt absurda, överdrivna och groteska. Rydström var dock skolad i den sovjetiska tolkningstraditionen och översatte Döda själar utifrån den. Därmed var han också påtagligt ointresserad av de berättartekniska grepp som för många idag gör Döda själar till ett enastående konstverk. De långa, associativt framböljande meningarna delade han upp och kortade ner, så att fokus försköts från det hysteriska, udda och personliga till ett torrt konstaterande av detaljer. En jämförelse med Staffan Skotts avsevärt mer källtextnära översättning från 1989 kan visa på Rydströms tillvägagångssätt. Nedanstående exempel är hämtat ur romanens första kapitel:

Rummet var av den vanliga typen för två rubel natten som våra landsortshotell har att bjuda på […] (Rydström)

 

Rummet var av ett välkänt slag, ty värdshuset var också av ett välkänt slag, nämligen precis så som värdshus brukar vara i guvernementsstäder, där gästerna för två rubel om dygnet […] (Skott)

På så vis har Rydström återkommande skurit bort partier som markerar den överspände berättarens närvaro i texten, hos Skott lika uppenbar som i originalet. Men också när han inte skär i texten är Rydström avsevärt torftigare än Gogol och vill hellre att texten ska konstatera än fabulera. Jämför tonfallet hos Rydström och Skott i romanens berömda slutmonolog:

Du är ett ganska okomplicerat fortskaffningsmedel och hålls inte samman av en enda järnskruv. Du är helt och hållet timrad i trä av någon händig bonde vars enda verktyg utgjorts av en yxa och ett stämjärn. (Rydström)

 

Det är ingen konstfärdigt sammansatt vagn, inte fogad samman med skruvar av järn, nej, en enkel karl från Jaroslavl med bara yxa och stämjärn till hands har format och fogat ihop dig i ett enda svep. (Skott)

Rydström behandlade kort sagt romanen som ett stycke sovjetisk fackprosa, vars främsta syfte var att informera om och avslöja tsarismens illgärningar och ge en jämförelsepunkt åt socialismens framsteg. Trots goda ryskkunskaper hade han dessutom sneglat på artillerikaptenen Erik Gustaf Nordenströms högst diskutabla översättning från 1910 och inhämtat en del vändningar därifrån. Resultatet är en förvirrande text, som hela tiden försöker låtsas vara något annat än vad den har täckning för.

Trots dessa konstnärliga tillkortakommanden skulle Rydströms översättning få en betydande livslängd, visserligen kanske främst för att Forumbiblioteket såg till att tillgängliggöra sina översättningar under årtionden, ibland oavsett kvaliteten. Men också genomslaget var stort. Författare som Kjell Johansson, Hans Levander och Tomas Tranströmer har vittnat om att de tagit djupa intryck av verket i just Rydströms tappning. Detta sätter fingret på en ofta förbisedd egenskap hos översättningar som ur någon synpunkt måste anses undermåliga: att de likafullt kan förmedla något av källtextens originalitet och möjliggöra engagerade läsningar. Ett liknande exempel är Åke Ohlmarks versioner av Tolkien.

Längre fram översatte Rydström bland annat noveller av Nobelpristagaren Michail Sjolochov, samlade i Ett människoöde (1965). Men vid det laget hade den livslånga sjukdomen slutligen besegrat Sören Rydström. Sven N. Storck avslutade kamratens dödsruna:

Sören Rydström var en god kommunist, en vänsäll, hjälpsam och rikt begåvad människa med mångsidiga intressen och stora kunskaper på skilda områden.