Sigfrid Lindström, 1892–1950
Gustaf Hilding Sigfrid ”Tristan” Lindström föddes den 19 april 1892 i Lidhult i Småland. Fadern Peter Lindström var komminister i Vrå. Modern Anna Aquiliania, född Wickelgren, tillhörde en släkt av präster och latinister. Lindström tog studenten i Halmstad och var verksam i den litterära gymnasistföreningen Concordia. Han kom till Lund 1911 och studerade litteraturhistoria, språk och filosofi. År 1917 blev han fil.kand. och året därefter fil.mag. Efter att på prov ha tjänstgjort som lärare och bibliotekarie blev han 1921 anställd som korrekturläsare på Lunds Dagblad, där han också publicerade recensioner och kåserier.
Lindström ingick i redaktionen för den 1920 startade studenttidningen Lundagård och var en viktig person i den litterära krets som samlades runt den: Gabriel Jönsson, Frans G. Bengtsson, Hjalmar Gullberg, Ivar Harrie, Karl Ragnar Gierow. Hans första bok, Sagor och meditationer, utkom 1922 och följdes 1927 av diktsamlingen De besegrade. Lindström hade då drabbats av sjukdom och flyttat till sina föräldrar i Halmstad. Hans sparsmakade och stilkänsliga produktion, präglad av djupgående pessimism, bildskapande fantasi och mild humor, omfattar ytterligare två prosaböcker och samlades i sin helhet två år före hans bortgång i Sagor på vers och prosa (1948).
Under sina tidiga studentår hade Lindström översatt tysk, fransk och engelsk poesi av namn som Heine, Lenau, Baudelaire, Hugo och Wilde. Tolkningarna, till största delen otryckta, finns bland hans efterlämnade papper på Lunds universitetsbibliotek. Sedan han 1925 lämnat Lund försörjde han sig som följetongsöversättare åt Sydsvenska Dagbladet; efter bearbetning – bland annat återinsattes svordomar och utvikningar, drag som inte ansågs passa i en dagstidning – utgavs de flesta av dessa kärleks- och äventyrsromaner på Gebers förlag, som Lindström även översatte direkt åt.
En intresssant och ovanlig inblick i 1920-talets översättarvardag ger vännen och kollegan Frans G. Bengtssons brev till Sigfrid Lindström, utgivna 1985 som Breven till Tristan. I tidsnöd hade Lindström bett honom hjälpa till med översättningen av den australiensiske novellisten John Russells Where the Pavement Ends, och Bengtsson ställde upp, muntert förklarande att ”ju uslare han är, desto bättre blir sannolikt boken, ty desto friare umgås vi med hans ömkansvärda original”. Sitt namn ville han dock inte ha med som översättare, och pressad av arbetet med den egna tolkningen av Miltons Paradise Lost kunde han inte ta hand om mer än två noveller. Slutbrevet i ärendet, från den 25 april 1926, inleds:
Käre Tristan, härmed så mycket av Russell som jag kan hjälpa dig med; det blir ungefär fyra ark [64 trycksidor] tillsammans, låt oss säga 150 kr., vilka jag är beredd att mottaga ju förr ju hällre. En del slang har jag förstått föga eller inte alls, men satt annat dravel i stället efter bästa förstånd. Din översättning, så långt jag bläddrat i korrekturet du sänt, är givetvis bättre än originalet, jag är endast rädd att du gör dig en onödig möda med utspekulerande av raffinerade ekvivalenter för hans havsiga klatsch-termer, vilket är överflödigt då man fort märker att hans äro valda på vinst och förlust […].
Bengtsson sätter här fingret på en punkt som utmärker mycket av Lindströms översättningsarbete: han var en utsökt språkkonstnär som på grund av sin personliga tillbakadragenhet fick undermåligt material att arbeta med. Vännen Bengtsson föreslår böcker som skulle passa honom – Thackerays Henry Esmond, Joseph Conrads The Rescue, George Borrows Lavengro – liksom att Lindström borde ta hand om uppdrag som han, den mer framgångsrike, fått sig föreslagna, exempelvis att från engelska översätta Murasaki Shikibus tusensidiga Berättelsen om Genji. Det letargiska tillstånd som Lindströms aldrig klart diagnosticerade sjukdom periodvis försatte honom i skapade tilltagande problem: man anar en långt överdragen deadline bakom det faktum att Siri Thorngren Olin 1930 fick slutföra översättningen av D.H. Lawrences novellsamling Kvinnan som red bort.
Lindströms trötthet och koncentrationssvårigheter syns dessvärre också i den av hans översättningar som tryckts om flest gånger: Albert Camus Främlingen, som utkom i Panacheserien 1946. Översättaren, i övrigt noggrann och följsam, har skrivit huvudpersonens namn Mersault istället för Meursault och därmed tagit bort associationen till franskans meurtre (dråp).
Även Lindströms utmärkta översättningar av baronessan Orczys Den röda nejlikan och C.S. Lewis Från helvetets brevskola har spritts i många upplagor. Det framstår som en bitter ironi med tanke på hur illa Lindström tyckte om den högkyrkligt intolerante Lewis och den i hans ögon pekoralistiska Emmuska Orczy. I en anteckning från omkring 1940, som citeras av Olle Holmberg i hans läsvärda biografi över Lindström från 1951, suckar Tristan:
Jag har givetvis under mitt arbete som följetongsöversättare drömt om att få översätta goda böcker: Divina Commedia (vilket jag inte hade kunnat), Ch. Lamb (vilket är omöjligt för någon), Maupassant (som jag blev lurad på), Lavengro (som vem som helst kunde gjort), Henry Esmond (som troligen ingen i detta land skulle gjort bättre än jag) etc.
Mot slutet av sitt liv fick Sigfrid Lindström ändå möjligheten att översätta Charles Lamb, den engelske essäisten från tidigt 1800-tal som hört till hans favoriter sedan ungdomen. Manuskriptet är fullt av förslag till alternativa formuleringar och lösningar, och inledningen blev aldrig avslutad utan fick slutföras av förläggaren och vännen Algot Werin. När volymen Essayer utkom 1952 blev den ändå ett vackert minnesmärke över översättaren Sigfrid Lindström. Här kunde han ta stöd i sina ansenliga kultur- och litteraturhistoriska kunskaper och fick äntligen inom ramen för en översättning utlopp för sin H.C. Andersenska leklust och sirliga precision.
Sigfrid Lindström gick bort den 1 maj 1950.