Siri Thorngren-Olin, 1892–1953
Siri Thorngren föddes den 31 december 1892 i Linköping och växte upp i ett välbärgat hem med åtta syskon. Fadern Carl Otto var spannmålshandlare och hade som lokalpolitiker visst anseende i staden; modern Hildegard (född Larsson) styrde över hem, barn och tjänstefolk. Föräldrarna tycks ha månat om barnens utbildning: flera av bröderna blev civilingenjörer och Siri fick läsa på Linköpings elementarläroverk för flickor, där hon lärde sig franska, engelska och tyska. Senare i livet skulle hon ofta återvända till Östergötland och tillbringade gärna somrarna på lantstället i Västra Eneby.
Efter examen gick flytten till Stockholm där hon under flera år arbetade som journalist på Stockholms Dagblad. Bland kollegorna fanns bland annat Agnes Lindhagen och Ester Blenda Nordström. Även om redaktionschefen C.G. Tengvall menade att dessa kvinnliga ”pennskaft” utgjorde ett viktigt inslag i tidningens verksamhet, fick de betydligt lägre lön än sina manliga kollegor, de satt avskilda från resten av redaktionen och deltog sällan i redaktionsmöten. Dessutom tilldelades de ett snävare urval ämnen – Siri Thorngren skrev främst kåserier och artiklar till familjesidorna. Under pseudonymen Damsel lyckades hon ändå bli populär, inte minst som skarpt ironisk filmrecensent. I ett försök att motarbeta tidningsvärldens misogyna strukturer bildades gruppen Ligan, i vilken Thorngren ingick tillsammans med bland andra Elin Brandell, Vera von Kræmer, Ellen Rydelius och Elin Wägner. Den sociala samvaron i dessa kretsar var viktig för Thorngren, som senare också skulle hålla litterära salonger och delta i den kvinnliga sammanslutningen Konstnärsringen.
År 1917 gifte sig Siri Thorngren med Nils Olin, en ingenjör från Stockholm. Paret bosatte sig på Södermalm och hade det gott ställt med inneboende hushållerska. De fick inga egna barn men adopterade en pojke i skolåldern, Stig Olin (född Högberg), senare välkänd skådespelare, manusförfattare och regissör, samt far till skådespelarna Lena och Mats Olin. I sina memoarer Trådrullen beskriver Stig Olin adoptivföräldrarnas äktenskap som olyckligt. Makarna skilde sig 1938.
År 1920 slutade Thorngren-Olin som fast medarbetare på Stockholms Dagblad och började ta tillfälliga uppdrag för andra tidningar och tidskrifter. Ända fram till 1941 arbetade hon för stiftelsen Barnens dag, bland annat med det redaktionella arbetet på tidskriften Barnens Dagblad. Thorngren-Olin var även lektör för Gebers förlag, där hon gav ut merparten av sina översättningar. År 1947 blev hon anställd av Dagens Nyheter som redaktör för följetongsavdelningen. Fram till sin bortgång 1953 stod Thorngren-Olin för huvuddelen av de översatta romaner som publicerades i tidningens söndagsutgåva.
Debuten som översättare skedde 1921 med Chicagodeckaren Indiantrummas hemlighet av de amerikanska journalisterna Edwin Balmer och William MacHarg. Under de efterföljande årtiondena skulle Thorngren-Olin översätta ett hundratal böcker, ibland tre eller fyra per år. Främst rörde det sig om amerikansk och brittisk underhållningslitteratur, däribland ett tiotal romantiska satirer av den bästsäljande armenisk-brittiske dandyförfattaren Michael Arlen och flera nybyggarromaner av Willa Cather. Under framförallt 1920-talet arbetade hon med modernister som F. Scott Fitzgerald och Virginia Woolf, och tillsammans med författaren och journalistkollegan Sigfrid Lindström översatte hon noveller av den kontroversielle D.H. Lawrence. I utgivningen finns även enstaka sakprosaverk, exempelvis Stanley Notts biografi Churchill som ung (1942), texter om europeisk konst i serien Målarkonstens mästare och skrifter om Kina av den storsäljande Nobelpristagaren Pearl Buck. Thorngren-Olin låg också bakom den flera gånger utgivna Lassie på äventyr (1945) av Eric Knight, liksom ytterligare några verk för barn och ungdom. Hon översatte ett fåtal titlar från franska, tyska, danska och norska, men det var engelskan som dominerade.
Få av de författarskap Thorngren-Olin ägnade sig åt är idag lästa och större delen av hennes produktion har väl fallit i glömska. Men undantag finns. Fortfarande används exempelvis översättningen av Agatha Christies Trick med speglar, postumt publicerad 1954. Detsamma gäller Thorngren-Olins svenska introduktion av Virginia Woolf, Jacobs rum (1927). Utgåvan ingick i Gebers serie Den nya romanen, som innehöll samtidslitteratur av ett ofta mer nyskapande snitt. För den översatte hon även Christopher Morleys Människobarn (1926; orig. Thunder on the Left). Woolfs roman ansågs väl modernistisk av den svenska recensentkåren – en skribent i Biblioteksbladet 1928 menade exempelvis att det var ”svårfattligt varför sådant översättes”. Men texten har alltså stått sig – Thorngren-Olins lyhörda tolkning ges ännu ut i något moderniserade utgåvor.
Översättaren tycks ha lagt ned stor möda på att bevara Woolfs fritt framböljande, associativa stil:
– Holborn ligger rakt fram, säger poliskonstapeln. Ja, men vart kommer man om man istället för att skynda förbi den gamle gubben med vitt skägg, silvermedalj och en billig fiol låter honom fortsätta med sin historia, som slutar med en inbjudan att följa med någonstans, förmodligen till hans rum i närheten av Queens Square, där han förevisar en samling fågelägg och ett brev från prinsen av Wales’ sekreterare, och om detta (med överhoppande av mellanliggande stadier) en vinterdag för en till kusten av Essex, där jollen lägger ut till fartyget och fartyget seglar iväg och man siktar Azorerna vid horisonten. Och flamingofåglarna lyfta, och där sitter man vid kanten av träsket och dricker rompunsch som en annan civilisationens utbörding, ty man har begått ett brott, har blivit smittad med gula febern så säkert som aldrig det, och – fortsätt att fylla i skildringen efter behag.
I såväl det egna skrivandet som i översättningarna framträder Siri Thorngren-Olin som en skicklig stilist med en bred repertoar av grepp och figurer – möjligen också med en viss tendens att överanvända dem. Hon roar sig ofta med allitterationer, även när dessa inte har någon motsvarighet i källtexten: präktiga pälskappor bärs över prästrockar, ögon visar en glimt av gult, familjer finns församlade i bibliotek. Den stilistiska fyndigheten förtar dock inte känslan av flyhänt idiomatik.
I översättningarna av engelskspråkig litteratur märks att Thorngren-Olin har varit väl bevandrad i brittisk kultur. Hon missar sällan nyanser och bibetydelser, även om det ibland märks en tendens att hoppa över de allra svåraste formuleringarna, framförallt i de tidigare översättningarna. Utslätade idiom är dock ovanliga, och om översättaren gör tydliga ingrepp i texten är det ofta för att nå lösningar som passar målspråkets krav eller den logik som uppstått i måltexten. Så till exempel i en passage i ovan nämnda Trick med speglar, där det nämns att miss Marple har god syn – as her neighbours knew to their cost; i översättning – ”vilket [hennes grannar] minsann fått känna på”. Thorngren-Olin fångar stämningsbilder med stor skicklighet, och detta på mycket varierande stilnivåer.
I sina memoarer ger Stig Olin följande karaktärisering av styvmodern:
Siri talade flytande tyska, engelska och franska. Hon var dessutom mycket engelskorienterad när det gällde litteratur och musik och konst, och var en häftig motståndare till Hitler och det han representerade. Många delade sig i två läger när nazismen började sprida sitt gift över världen. Man var antingen tyskvänlig eller engelskvänlig. Siri var alltigenom brittisk.
Denna politiska inställning motsvarades som framgått av hur Siri Thorngren-Olin agerade som översättare: som skicklig förmedlare av engelskspråkig litteratur gav hon sina bidrag till den under efterkrigstiden allt tydligare dominansen för angloamerikansk kultur i Sverige och till orienteringen av den svenska litteraturen västerut.
Siri Thorngren-Olin avled den 2 augusti 1953.