Svenskt översättarlexikon

Sophia Gustafva (Sophie) Gyllenborg föddes i Malmö, troligen den 4 januari 1801 (alternativa datum förekommer i arkivmaterialet). På båda föräldrarnas sida hörde familjen till den absoluta högadeln. Fadern Henning Adolf Gyllenborg var kommendant på Malmöhus och hade titeln vice landshövding. Modern var född Hedvig Sophia von Dellwig, även hon från Skåne. Föräldrarna var för övrigt kusiner. Sophie var det enda barnet. År 1811 flyttade familjen till Köpenhamn, där fadern kom att redigera den franskspråkiga tidskriften Le Messager du Nord, ett nordiskt kulturellt samarbete. Sophie Gyllenborg hade intellektuella intressen och kom genom fadern tidigt i kontakt med den danska huvudstadens kulturella miljöer.

Genom tidskriften hade fadern kontakt med den inflytelserike Per Adam Wallmark, kansliråd, författare, kunglig bibliotekarie, tidningsutgivare och tryckeriägare i Stockholm. Hösten 1825 presenterade han dottern för Wallmark i flera brev, med tydligt syfte att försöka bana väg för henne som översättare. I hemmet hade hon då börjat översätta från engelska, franska och tyska, och ville gärna arbeta med memoarlitteratur, skrev han. Poesi var däremot inte aktuell. Dottern hade tidigare − förmodligen på eget bevåg – översatt den tyske romanförfattaren J.A.K. Hildebrandts Fernando Lomelli, den djerfve röfvaren eller Hämdens kulor men inte lyckats hitta någon förläggare som erbjöd acceptabla ekonomiska villkor. Nu låg manuskriptet i Lund, där estetikprofessorn Anders Lidbeck lovat ombesörja utgivning hos Berlingska boktryckeriet. På Wallmarks inrådan tog Sophie Gyllenborg sig nu an den irländska författaren Maria Edgeworth. Hon började försiktigt med novellerna i Popular Tales (1804). Skulle Wallmark bli nöjd kunde hon snarast fortsätta med något mer omfattande arbete. Detta blev början på Sveriges första professionella kvinnliga översättares bana genom vitterheten.

Sophie Gyllenborg skrev själv till Wallmark i mars 1826 och beskrev utförligt sina förtjänster, sina svaga punkter och ekonomiska önskemål. Det var tydligt att hon föreställde sig en framtid som yrkeskvinna − med faderns goda minne. Hennes företräden, skrev hon, var att hon snabbt kunde få tillgång till aktuell litteratur från Hamburg − hon följde väl med i den internationella utgivningen. På hennes svaga sida låg att hon vistats så lång tid i Danmark att hennes språk kunde fläckas av danismer. Hennes texter krävde därför korrigering och ”renskrifning”, vilket, förstod hon, skulle påverka arvoderingen. Kravet av att få översättningarna ordentligt redigerade skulle hon även senare hålla fast vid.

Under våren 1826 insjuknade Henning Gyllenborg och avled. Dottern fick reda upp i redaktionsarbetet efter faderns tidskriftsutgivning. Det ankom också på henne att ta hand om modern och förbereda en flytt till Sverige. Slutligen hamnade de i Stockholm, där de fick hyra en bostad på Södermalm. Sophie Gyllenborg sökte möjlighet att undervisa i språk och att öppna en flickpension parallellt med de översättningar som hon nu började färdigställa. Det gällde också att få en överenskommelse med släkten, som var mån om att namnet Gyllenborg inte fläckades genom hennes verksamhet. Hon mötte till en början motstånd mot att använda släktnamnet i tryck. Åsikten hade dock aldrig delats av fadern, som meddelat Wallmark att hennes namn skulle anges på översättningarnas titelsidor, fast då utan hennes grevinnetitel.

År 1827 utkom slutligen Fernando Lomelli, inte hos Berling i Lund, men hos Axel Petré i Linköping. Gyllenborg hade försett utgåvan med ett förklarande förord. Det rörde sig inte om vilken rövarroman som helst: Hildebrands berättelse hade blivit översatt till flera språk, och rövaren var inte, som ofta, framställd i förskönande dager. Berättelsen, menade Gyllenborg, visade den ”oomkullstötliga moraliska sanningen: Att de första stegen på lastens bana nästan alltid hänföra sig till de grofvaste och vederstyggligaste följder”. Romanens stil sades vara ”skön” och ”intagande” och översättaren kunde bara ursäkta sig för germanismer hon inte förmått undvika.

Samma år trycktes genom Wallmarks försorg Maria Edgeworths Ormond i tre delar på Ecksteinska tryckeriet. Gyllenborg ersattes efter överenskommelse och kontrollerade noga att den efterföljdes. Men hennes översättarinkomster härrörde sig inte bara från bokarbeten. Till Wallmarks tidning Journalen bidrog hon, möjligen redan från 1825, med allehanda internationellt material, möjligen också anonymt publicerade översättningar. En liknande inkomstkälla hade hon från Linköpings-Bladet, som drevs av Axel Petré.

År 1828 publicerade Petré ytterligare tre tyska översättningar av Gyllenborg med skräckromantiska och sociala inslag: W. von Morgensterns (pseudonym för Wilhelmine von Gersdorf) Thirza, profetissan från Grekland eller De tyska smyghandlarne, C.W. Contessas Dödsengeln eller Den swarte jägaren och Caroline de la Motte Fouqués Bodo af Hohenried. Nedanstående utdrag ur den sistnämnda kan ge ett smakprov på vilken litteratur det var fråga om. Under ett rysligt oväder kommer en ung man till värdshuset Svarta kajan, som är fyllt av lortiga gruvarbetare:

Allt måste här vara svart. Svart är kajan, hennes fjädrar, hud och blod… Jag intager utan vidare omständigheter min plats bredvid de mörka kamraterna der i hörnet, dricker deras tjocka öl, och lär af dem att blifva hemmastadd under jorden, emedan man likväl alltid förblifver en främling på dess yta.

Bekymren med släktens synpunkter var besvärande och inskränkande för henne. Hon var enligt tidens regler omyndig och kunde inte förfoga över sitt efternamn som hon ville. Släkten lade inte alltid hinder i vägen. Men ibland fick det varaktiga konsekvenser. För Petré översatte hon avsnitt ur E.T.A. Hoffmanns Nachtstücke och ur Die Serapionsbrüder Bergverket i Falun, det vill säga den kända historien om Fet-Mats. Petré tvingades publicera texterna 1829 utan namngiven översättare. Båda var irriterade. För Petré  var det gyllenborgska namnet betydelsefullt för försäljning och anseende. Sophie Gyllenborg blev av med en inkomstkälla hon behövde och måste hitta nya förläggare. Hon beklagar sig i brev till Wallmark. Länge har man varit omedveten om hennes insats som översättare av E.T.A.Hoffmann.

Efter fyra år i Stockholm återvände Sophie Gyllenborg till Skåne. Hon hade fått kontakt med det nystartade tryckeriet Schmidt & Comp. i Kristianstad, som tryckte den nystartade tidningen Skånska Posten med intresse för översättningslitteratur − här medverkade bland andra Nils Lovén med sina Mooretolkningar. Sophie Gyllenborgs stora uppgift i Kristianstad blev att 1834–1836 på svenska introducera den uppmärksammade brittiska föregångaren inom sociologin Harriet Martineau och dennas verk Statshushållningen framställd i exempel. Arbetet omfattar åtta långa skönlitterära berättelseexempel, gestaltningar av samhällsekonomiska och samhällsmoraliska problem med kommentarer. Fem av dessa översatte Gyllenborg (nummer 1–4 och 8); för de övriga tre svarade Victor August Altén, vilket dock inte angavs på titelsidorna.

Efter ”Cousine Marschall”, den åttonde av exempelberättelserna, 1836, tycks Sophie Gyllenborg ha tystnat som översättare. Hon hade då efter en seg korrespondens med myndigheterna lyckats bli myndigförklarad och bosatt sig i Södertälje tillsammans med sin väninna Jenny Benzelstierna, senare känd som Jenny Lidman  År 1841 slutade hon sina dagar i Köpenhamn i samband med en planerad långresa i Europa. Hon var en av våra första professionella kvinnliga översättare och kämpade självständigt till sig en plats på det litterära fältet i hårt motstånd mot framförallt sin egen sociala omgivning.