Staffan Andræ, 1916–1996
Staffan Andræ föddes 18 juli 1916 som son till kyrkomannen, religionshistorikern och orientalisten Tor Andræ och Ellen Andræ, född Gustafsson. Fadern blev med åren biskop i Linköpings stift och ledamot av Svenska Akademien. Staffan Andræ växte upp i Gamla Uppsala prästgård, men familjen flyttade senare in till Uppsala, där sonen tog studenten och började läsa vid universitetet. Under beredskapsåren utbildades Andræ till värnpliktig officer. År 1946 avslutades studierna, nu vid Stockholms högskola, med en licentiatexamen i litteraturhistoria och ett arbete om Carl David af Wirsén och åttiotalskritiken. Staffan Andræ gifte sig 1939 med Kerstin Berg, konstnär och barnbarn till förläggaren Karl Otto Bonnier. Paret fick tre barn.
Själv skulle Andræ inleda en produktiv bana som redaktör och översättare, ofta med en dragning åt det populära och underhållningsbetonade. Redan 1942 hade han fått sin första anställning vid Albert Bonniers förlag, och med ett avbrott i början av 1950-talet kom han sedan att bli kvar där ända till 1979 som redaktör och senare chef för förlagets översättningsavdelning. Åren 1952−1954 var han redaktör för Bonnierägda Åhlén & Åkerlunds tidskrift All världens berättare. Under denna antologiernas gyllene era redigerade Andræ också flera populära samlingsvolymer, exempelvis All världens spökhistorier (1948) och Vägen till bokrike (1957).
Mellan 1944 och 1992 översatte Staffan Andræ ett sextiotal verk. Till en början var det främst danska och norska författare. Debuten skedde 1944 med inte mindre än tre titlar: Hans Scherfigs Idealister, Otto Gelsteds Judarna i Husaby och Peter Valentins (pseud. för Waldemar Brøgger) norska manus Inom tolv timmar. Det senare kom aldrig att publiceras på originalspråket. Handlingen tilldrar sig i krigets Stockholm och skrevs när Brøgger var flykting i Sverige. Boken utgjorde sedan förlaga till Ingmar Bergmans film Sånt händer inte här (1950).
Andræ var oerhört produktiv vid denna tid: redan nästa år översatte han sex nya titlar. Flera av dessa tidiga författare var aktiva kommunister, socialister eller motståndsmän. Mest uppmärksammad var nog Sigurd Hoel, vars Möte vid milstolpen (1947) fick flera nyutgåvor. Ytterligare ett nämnvärt danskt verk, långt senare översatt av Andræ, var Klaus Rifbjergs Ett bortvänt ansikte (1979).
Efterhand översatte Andræ allt mer från engelska, och då huvudsakligen spänningsromaner, det område som skulle bli hans specialitet och som han skulle fortsätta med ända in på 1990-talet. Bland hans författare återfanns Jeffrey Archer, Ken Follett och inte minst Ruth Rendell. Redan i en annons i Svenska Dagbladet 5/11 1952 beskrevs han som Bonniers ”specialist på thrillers och deckare”. Andræ var en av flera översättare vid Bonniers som arbetade under pseudonymen Håkan Bergstedt; åtminstone sju titlar producerade han under denna täckmantel.
År 1956 översatte Andræ Budd Schulbergs Storstadshamn (orig. Waterfront), vilket var den svenska titeln på Elia Kazans klassiska film från 1954 med Marlon Brando i huvudrollen. En försäljningsskjuts genom filmatisering fick också Peter Benchleys Hajen (1974; översatt med Ingemar Forsström). En uppmärksammad amerikan i Andræs verkförteckning var Richard Wright.
Staffan Andræ kom också att genomföra många bearbetningar, varav några sannolikt innefattade översättningsuppgifter. För Barnbiblioteket Saga gjorde han bearbetningar av välkända svenska verk som Viktor Rydbergs Fribrytaren på Östersjön (1960), men också av Walter Scotts Leopardriddaren (1956) och av Alexandre Dumas Myladys son (1957). Det är oklart i vilken grad han här utgick från äldre översättningar eller gjorde en nyöversättningar samtidigt med bearbetningarna. Tillvägagångssättet – att förkorta klassiska ungdomsromaner − uppskattades inte alltid av kritikerna. En recensent av Myladys son (Svenska Dagbladet 30/11 1957) satte fingret på något väsentligt:
Det är inte bara det teatraliska utanverket som fallit bort utan också alla de blixtrande infall och småputs, som Dumas lagt in på sidorna för att liva upp en episod eller karakterisera en person. Översättaren har lagt ner stor möda på att omarbeta stoffet så att det fått plats på sidorna, men varje sådan omflyttning av materialet innebär samtidigt en förändring som sällan är till det bättre.
Staffan Andræ var ett välkänt namn i Stockholms litterära kretsar och under de första årtiondena efter kriget var han bekant också utanför dessa. Hans insatser är starkt knutna till Bonniers förlagshus och till de särskilda omständigheter som gällde för den översatta litteraturen där under efterkrigstiden, med All världens berättare, intresset för antologier och Bonniers översättarverkstad. På sätt och vis var det därför en helt lämplig avrundning att hans sista arbete blev Francis Fukuyama Historiens slut och den sista människan, utgiven av konkurrenten Norstedt 1992.
Staffan Andræ gick bort den 24 januari 1996.