Sture Axelson, 1913–1976
Sture Axelson var lärare, och vid sidan om det författare, främst poet, med tolv utgivna samlingar. Han gav också ut översättningar från latin och tolkningar av italiensk lyrik; den senare verksamheten kom alltmer att växelverka med hans eget skapande.
Axelson levde större delen av sitt liv i Östergötland. Han föddes den 12 juli 1913 i Linköping, där han också växte upp och gick i skolan. Mamman kom från en välbeställd bondsläkt på Östgötaslätten; pappan var järnvägstjänsteman. Sture var deras enda barn. Efter att ha tagit studenten med mycket höga betyg fortsatte han sina studier i Uppsala och inriktade sig på klassiska språk. Han blev filosofie doktor i latin 1944. Därefter hade han olika tjänster som lärare i klassiska språk, under flera år vid kommunala gymnasiet i Karlshamn. Från början av 1950-talet var han lektor i latin och grekiska vid läroverket i Norrköping; senare undervisade han också i italienska. Vid unga år drabbades Axelson av svår reumatism. Den förvärrades och gjorde att han de sista tio åren var nästan helt förlamad. Han gifte sig aldrig och hade inga barn; en lärarkollegas familj kom att stå honom mycket nära. Han blev förtidspensionerad 1968. Sture Axelson avled den 24 mars 1976.
Sjukdomen kom att prägla Sture Axelsons liv och diktning. Han sökte sig redan i unga år till Italien för att få lindring för reumatismen i ett varmare klimat. Intresset för antiken fanns redan, intresset för italiensk lyrik växte fram. Sin doktorsavhandling skrev han om Claudianus, den siste betydande icke-kristne diktaren i det antika Rom. Längre fram skulle han översätta två verk från latin: Suetonius Kejsarbiografier över Tiberius och Nero, som utkom i Natur och Kulturs serie Levande litteratur 1961, och delar av samlingen Romersk poesi, publicerad i samma serie året därpå. Den senare är den mer beständiga av dessa titlar och presenterar femton poeter från fem sekel. Axelson stod för urval, inledning, kommentarer och författarpresentationer och i flera fall för översättningen. Vid sidan av Claudianus tolkade han här Sulpicia, som levde under kejsare Augustus regeringstid och som enligt Axelson var ”Roms enda skaldinna av någon betydelse”.
Axelsons tolkningar av italiensk lyrik hade en framskjuten plats i hans eget författarskap. Först fångades han av sicilianaren Salvatore Quasimodo. Redan i den egna diktsamlingen Och plötsligt är det kväll (1948) hade Axelson tagit med sex Quasimodotolkningar. Titeln hämtade han från sista raden i Quasimodos kanske mest kända dikt:
Ognuno sta solo sul cuor della terra
trafitto da un raggio di sole:
ed è subito sera.
I Axelsons tolkning lyder den:
Ensam går du på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle;
och plötsligt är det kväll.
När Axelson publicerade sina tolkningar 1948 var han tidigt ute. Nio år senare publicerade Arne Lundgren en hel tolkningsvolym av Quasimodo, Och plötsligt är det afton, vilken innehåller den variant av dikten som nog blivit mest känd i Sverige:
Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle –
och plötsligt är det afton.
Axelson återvände till Quasimodo efter att denne fått Nobelpriset 1959 – samma år medverkade han i samlingen Dikter tillsammans med Göran O. Eriksson och Östen Sjöstrand.
Längre fram drogs Axelson till Eugenio Montale, som fick Nobelpriset i litteratur 1975. Montale hade introducerats på svenska av Gösta Andersson 1960. Sju år senare gav Axelson ut ett urval i FiB:s lyrikklubb under titeln Ovädret. Titeldikten har följande inledning och avslutning:
Ovädret som på magnolians torra blad
låter de långa marsåskvädrens
hagel falla[---] Alldeles som den gången
när du vände dig om och med handen (pannan klarnad
från molnslöjan av hår)
hälsade mig farväl
Axelson kommenterade dikten i förordet till sina Montaletolkningar. Han ser den personliga trygghetens attribut som kontrasteras med en förintelse och fördömelse av inte enbart privat natur (blixtarna, den förvirrade åtbörden). Dikten – i Axelsons tolkning – är också ingående behandlad av Horace Engdahl i ett nummer av tidskriften Kris. Det sätt som Axelson ser på dikten motsägs inte av Engdahls artikel. Det dunkla är det äkta i denna dikt, som Axelson på ett kongenialt sätt överfört till svenska. Också i senare egna diktsamlingar har Axelson med översättningar av Montale.
Vid sidan av de två Nobelpristagarna tolkade han även en grupp mer okända italienska poeter, publicerade i samlingen Pärlmusslan (1974). Sicilianaren Bartollo Cattafi är rikt representerad. Den dikt som givit antologin dess namn har skrivits av Margherita Guidacci och dess budskap kan nog gälla Axelson själv; härdad av livets prövningar kan den i förstone obetydlige berika världen genom att utveckla sin egenart.
Gud kallade mig att berika världen
och för detta anvisade han det enkla instrumentet:
det räcker med ett färglöst litet korn av sand
och runtomkring min smärtas regnbågsskimmer.
Det är tydligt att Axelson som översättare valde poeter med vilka han kände gemenskap. Det är också tydligt att Axelsons egen poesi – särskilt hans senare – var starkt påverkad av de poeter han översatt. I synnerhet gäller det Montale. Också Cattafi kom att influera hans skrivande, i synnerhet under 1970-talet, i riktning mot korta dikter med olikartade teman och fräna formuleringar.
Sammantaget gjorde Axelson en betydande insats som översättare av italiensk poesi. Han var tidigt ute med både Quasimodo och Montale. Många italienska dikter och flera av poeterna i Pärlmusslan är han ensam om att ha tolkat till svenska.