Svenskt översättarlexikon

Bland svenska litterära mångsysslare under 1900-talet står Sven Christer Swahn i en klass för sig. Ingen av litteraturens former eller kategorier var honom främmande. Hans själsfränder var de gränsöverskridande och internationella författarna snarare än de som valde att stanna hemmavid. I hans författarskap ryms realism och fantasiflykt, science fiction, historia och nutid. Samma bredd återkommer i Swahns översättargärning, med vilken en rad betydande författarskap introducerades inom både vuxen- och ungdomslitteraturen och ur en rad skilda genrer.

Sven Christer Swahn föddes den 3 augusti 1933 i Karlskrona, en stad som han senare skulle skildra bland annat i romanerna Pinan (1963) och Jag lovar dig (1979). Han tog studenten vid Karlskrona högre allmänna läroverk och fortsatte sedan till Lund, där han avlade fil.kand. Senare (1971) skulle han också doktorera vid samma lärosäte med en avhandling om den finlandssvenske poeten Jacob Frese. Dessförinnan var han 1960–1966 svensk lektor vid Köpenhamns universitet. Senare delen av livet var han bosatt i Malmöstadsdelen Limhamn. I nära fyrtio år arbetade han främst från villakällaren, som var inredd med bibliotek, skrivbord, skrivmaskiner och senare datorer.

I bokform framträdde Sven Christer Swahn först som poet, med debutsamlingen Eftermiddagens nycklar (1956). Även om prosan snart skulle ta över gav han också senare ut lovordade diktsamlingar, och liksom det övriga författarskapet är lyriken starkt varierad och omfattar centrallyrik, folksagor på vers, prosadikter, fri vers och formstränga sonetter. Den första ungdomsboken hette Indianresan (1957), varpå följde ytterligare sexton romaner för unga och två barnböcker. Också här möter en fascinerande mångfald och variationsrikedom, liksom en respekt för läsarnas fantasi och intelligens som gör berättelserna fängslande oberoende av ålder. Stenjätten (1965) är exempelvis en fantasi kring den fjättrade jätten Finn i Lunds domkyrka, Jakten på Stora sjöormen (1974) en Moby Dick-variation från världshaven. Astrid Lindgren-priset tilldelades han 1992.

Som novellist skrev Sven Christer Swahn ett flertal samlingar med spökhistorier, SF-berättelser, realistiska noveller och surrealistiska och humoristiska historier. Som romanförfattare debuterade han med Bäste bror (1960), följd av ytterligare tretton vuxenromaner, återigen med en exempellös spännvidd – från relationsromaner till subtila och mångtydiga SF-berättelser. Hans sista roman blev den förnämliga Ett monsters memoarer (2003), om ett livs utveckling och förvandlingar under 1900-talet. Han skrev konstnärsmonografier, sammanställde och kommenterade antologier, utgav stadsporträttet Detta Lund (1965), författarporträttet Piraten (1972) och skrev den infallsrika, lärda och lyriska Den tvinnade enheten (1998), rimligtvis den enda svenska kultur- och litteraturhistoriska studien om enhörningar. Under mer än trettiofem år var Sven Christer Swahn litteraturrecensent i Sydsvenska Dagbladet, han var huvudförfattare i ämnet litteratur i fyra upplagor av Bra Böckers lexikon, essäist och reseskildrare i tidningar, tidskrifter och antologier, därtill författare av ett flertal med tiden klassiska hörspel för Radioteatern.

Översättandet inleddes för Swahn snarast som en del av en mer vittsyftande insats. Under åren i Köpenhamn hade han lärt känna den danske författaren, kritikern och SF-introduktören Jannick Storm. År 1967 lanserade Storm en höglitterär serie moderna SF-romaner hos förlaget Notabene. Den senare hälften av 1960-talet var den tid då SF transformerades i litterärt medveten och experimentell riktning, med början i Storbritannien och författarkretsen kring tidskriften New Worlds, där också Swahn publicerade noveller. Jannick Storm ville föra den litteraturen till Danmark och lyckades överraskande väl. Swahn stiftade personlig bekantskap med ledande brittiska författare som Brian Aldiss, J.G. Ballard och Michael Moorcock, och beslöt att göra ett liknande försök i Sverige. Under hans redaktörskap startade Malmöförlaget Bernce 1973 romanserien Fantastika, där Swahn i snabb takt introducerade bland annat amerikanen Philip K. Dick, polacken Stanisław Lem, de ryska bröderna Arkadij och Boris Strugatskij, alla i egen översättning och med författarpresentationer. Lem och Strugatskij översatte han via tyska förlagor, men för att undvika misstag korresponderade han med författarna. I serien kom också hans egen bok om science fiction, 7 x framtiden (1974), vars inledande essä är en av de mest insiktsfullt personliga texter om SF som skrivits i Sverige. Ett par år senare bistod han Berghs förlag i valet av en handfull SF-romaner, och översatte bland annat Ursula K. Le Guins fantasyklassiker Trollkarlen från övärlden (1977) och dess två första fortsättningsband. Åt Sjöstrands förlag föreslog och översatte han flera av världens ledande ungdomsförfattare inom fantasy och SF: Lloyd Alexander, Peter Dickinson, Leon Garfield, Ted Hughes, Diana Wynne Jones och Patricia Wrightson.

Efterhand breddade Swahn sin översättningsrepertoar, inte minst med poeter och klassiker. Uppburna blev hans lyriktolkningar, som kom att innefatta såväl moderna danska poeter (Inger Christensen, Pia Tafdrup med flera) som Shakespeares sonetter i formfulländad tolkning. Så här avslutade han den kanske mest berömda av sonetterna, nr 18:

Din sommarglans ska aldrig blekna av
och mista allt på Dödens direktiv,
Han lyckas aldrig skryta med din grav,
min dikt och dina barn ger evigt liv;
   så länge män kan andas, ögon se,
   ska detta leva kvar och liv dig ge.

 

But thy eternal summer shall not fade
Nor lose possession of that fair thou owest;
Nor shall Death brag thou wander’st in his shade,
When in eternal lines to time thou growest:
    So long as men can breathe or eyes can see,
    So long lives this and this gives life to thee.

Till övriga klassiker som Swahn översatt hör Emily Dickinson, John Keats, Omar Khayyam (med Akbar Golrang) och Edgar Allan Poe. Ofta försågs texterna med utförliga efterord där Swahn gav inblickar i hur han gått till väga i sina tolkningar. I fallet med Keats sonetter noterar han till exempel att han i vissa fall följt originalets rimschema just för att understryka den satiriska tonen i dikterna. Med anledning av sin nyöversättning av Poes ”Korpen” ger Swahn uttryck för sin syn på lyriktolkning i en kritik av Viktor Rydbergs klassiska version av samma dikt. Det kan, menar Swahn, vara motiverat att form och ordval ibland anpassas till målspråket, men upphovsmannens syfte och metod får inte förvanskas:

Vilseledande i Viktor Rydbergs ståtliga svenska språkdräkt är den förstärkta gotiska stämningen. Vi försätts till medeltida valv medan man hos Poe kan tänka sig en torftigt möblerad ungkarlslya i New York. Rydbergs dikt badar i månsken, av månen syns inte en strimma hos Poe. Besvärligt är att Poes slutstrofer, där ordet ”nevermore” tillförs en tour de force-artad ny nyans, inte får någon lyckad svensk motsvarighet hos Rydberg genom hans val att hålla fast vid ”förbi”. Detta sagt som förklaring till det eljest övermaga försöket att nytolka just den dikten; men man kan lika gärna bli hängd för en Rydberg som för en Fröding.

Swahn nyöversatte och kommenterade också Mark Twains Huckleberry Finns äventyr (1992) och översatte och redigerade en stor volym klassiska spökhistorier. Bland vuxenförfattare uppskattade han särskilt att arbeta med Martin Amis och Shirley Jackson.

Som översättare förhöll sig Sven Christer Swahn inte sällan friare än de flesta gentemot originaltexternas exakta ordalydelse. Han kunde arbeta med prosa på samma sätt som han gjorde med lyrik: som tolkning snarare än ren överföring mellan språken. När han arbetade med författare han uppskattade blev resultatet förnämligt; hans berättarkänsla genomsyrade texten och gav den liv och fräschör. Ställd inför ett verk han fann illa gestaltat hände det att han gick för fort fram. I ett fall lär boken slutligen ha givits ut under författarpseudonym, eftersom översättaren fann förlagan så obrukbar att han lade den åt sidan och istället skrev en i huvudsak egen bok.

Sven Christer Swahn var en renässansmänniska i den svenska litteraturens ibland alltför trånga kammare. Han vågade hylla icke-realistiska litterära traditioner som under hans mest aktiva tid var satta på undantag. Kanske var det därför han trots ett i alla avseenden fullödigt konstnärskap sällan fick den uppmärksamhet som borde ha varit självklar.

Swahn gick bort den 15 januari 2005 i Limhamn.