Tor Hedberg, 1862–1931
Tor Harald Hedberg föddes den 23 mars i Stockholm 1862. Han var son till författaren, teatermannen och översättaren Frans Hedberg och dennes hustru Julia Amanda Carolina, född Broman. Den tre år äldre systern Walborg blev senare en av sin tids främsta översättare.
Tor Hedberg studerade i Uppsala och blev fil.kand. 1883. Hedberg drogs till de naturvetenskapligt präglade, deterministiska idéströmningar som låg i tiden; han radikaliserades i sin livs- och konstuppfattning genom nära vänskap med särskilt Oscar Levertin och Karl Staaf. Den senare introducerade Hedberg för kretsen kring Radikala klubben och engagerade honom i grundandet av föreningen Verdandi.
Efter examen fick Hedberg hösten 1883 plats som informator hos hovmarskalken friherre Axel von Mecklenburg på Högsjö i Västra Vingåker och förälskade sig snart i dennes hustru Sigrid. Den olyckliga förbindelsen satte sin prägel på Hedbergs författarskap, i vilket ensamhet, förfelad kärlek och oförståelse mellan könen kom att bilda ett återkommande motiv vid sidan av far-son-problematiken. Hedberg debuterade i bokform med den Zolainspirerade romanen Högre uppgifter (1884), vilken följdes av genombrottet Johannes Karr. En uppkomlings historia (1885) och romanerna Judas. En passionshistoria (1886) och På Torpa gård (1888). Bland Hedbergs dramatiska verk, som värderades högre av hans samtid, märks Gerhard Grim (1897), Johan Ulfstjerna (1907) och komedin Nationalmonumentet (1923).
Hedbergs översättargärning är blygsam till omfånget men likväl av litteraturhistoriskt intresse. Frånsett ett par skönlitterära prosaöversättningar – bland annat Pierre Lotis Islandsfiskare (1887) − och en handfull tolkningar av Conrad Ferdinand Meyers lyrik framträdde Hedberg i första hand som översättare av klassisk dramatik. Ett kraftprov var de tre elisabetanska dramer som trycktes i Henrik Schücks antologiserie Världslitteraturen i urval och öfversättning (1902): John Websters Vittoria Corombona, eller Den hvita djäfvulen, Ben Jonsons Volpone, och det anonyma dramat Arden från Feversham. Hedbergs arbete lovprisades av kritiker, bland annat av Oscar Levertin som i en anmälan av volymen ansåg att Hedberg hade försvenskat särskilt Websters och Jonsons verk ”med stark och flödande ingifvelse”.
Till Bonniers stora satsning på Goethes skrifter i urval 1932 bidrog Hedberg med dramat Ifigenia på Tauris. Utgivningen av skriftserien engagerade en lång rad översättare och samlade såväl nya som äldre översättningar. Ifigenia på Tauris fanns sedan tidigare på svenska och hade nyligen utkommit i Dagmar Bergh-Palmros översättning, Iphigenia (1918). Vid en jämförelse mellan de två översättningarna och originalet framstår Hedberg på många ställen som mindre ordagrann, men för den delen inte förenklande. Han lyckas väl med att exempelvis återge Ifigenias uppgivenhet inför sitt eget öde, många gånger säkrare än Bergh-Palmros:
Frei atmen macht das Leben nicht allein.
Welch Leben ist’s, das an der heilgen Stätte,
Gleich einem Schatten um sein eigen Grab,
Ich nur vertrauern muß? Und nenn' ich das
Ein fröhlich selbstbewußtes Leben, wenn
Uns jeder Tag, vergebens hingeträumt,
Zu jenen grauen Tagen vorbereitet,
Die an dem Ufer Lethes, selbstvergessend,
Die Trauerschar der Abgeschiednen feiert?
Ein unnütz Leben ist ein früher Tod:
Dies Frauenschicksal ist vor allen meins.
Att andas fritt är ensamt ej att leva.
Kan det väl kallas leva, då jag går
Liksom en skugga kring sin egen grav
I denna helga lund? Och är väl det
Ett fritt, medvetet liv att drömma bort
Dag efter dag, tills äntligt förberedd
Jag sjunka skall i självförgätenhet
På Lethes strand ibland de sorgsna skuggor
Ett dådlöst liv är en förtidig död,
Det kvinnoödet framför allt blev mitt.– Bergh-Palmros
Att andas fritt allenast gör ej livet.
Vad är väl det för liv, jag, som en skugga
vid egna graven, måste sörja bort
på denna helga plats? Är det ett liv,
ett glatt och självbesinnat, när var dag,
förgäves bortdrömd, endast förbereder
till den som sjunker grå och självförgäten
vid Lethes strand, av gråterskorna firad?
Ett gagnlöst liv är blott en tidig död,
och mer än någons är den lotten min.– Hedberg
Hedbergs text ter sig som en av de bättre översättningarna i Goethes Skrifter i urval, en utgåva som annars fick kritik för att vara bristfällig och kompilatorisk.
Hedberg gjorde också en stor insats som översättare av Molière, med Tartuffe (1918), Äktenskapsskolan (1919), Don Juan eller Stengästen och Herr de Pourceaugnac (båda 1927). Av Molièreöversättningarna är det särskilt Tartuffe som varit föremål för uppsättningar och nyutgåvor efter Dramatenpremiären 1918. Hedberg visade att han behärskade den sexfotade jambiska alexandrinen och vann för det stor uppskattning bland sina samtida. Hjalmar Söderberg skrev i sin Tartuffeessä (1921): ”Alexandrinerna flöto i Tor Hedbergs tolkning lätt och naturligt. Alltför länge har Molière spelats i förlegade översättningar”. Hedberg gav här prov på en uppenbar lyhördhet för den dramatiska textens rytm och klanger och åstadkom en svensk pjästext som var formellt och innehållsligt trogen originalet men likväl rapp och smidig:
Jag lyssnat till ert tal och finner att, förlåt,
det lika skickligt är, som fullt utav försåt.
Är ni dock icke rädd att jag skall vilja lätta
mitt hjärta för min man och honom allt berätta.
Och när han veta får så oförväntat nytt,
tror ni hans vänskap ej kan plötsligt bli förbytt.
Vid sidan om sitt författarskap – som förutom skönlitteratur inräknar bland annat essäsamlingar och konstnärsmonografier – hade Hedberg under flera år en tongivande roll i dagspressen: som konst-, teater- och litteraturkritiker i Svenska Dagbladet (1897-1907) och som inflytelserik konstkritiker i Dagens Nyheter från 1921. Han var chef för Kungl. Dramatiska Teatern 1910−1922 och kom som regissör vid samma scen sannolikt att genomföra flera scenbearbetningar för denna. Hedberg valdes 1922 in i Svenska Akademien och var föreståndare för Thielska galleriet från 1924.
Tor Hedberg dog i Stockholm den 13 juli 1931.