Tord Bæckström, 1908–1991
Tord Otto Bæckström föddes den 1 december 1908 i Rogberg, Småland, som son till litteraturkritikern Birger Bæckström och Dagmar Sjögren. Hans intresse för den antika litteraturen väcktes när han som gymnasist vid Göteborgs högre samskola studerade grekiska för Hjalmar Frisk, senare internationellt erkänd forskare och professor i jämförande indoeuropeisk språkforskning. Bæckström tog även kvällslektioner i kinesiska för den framstående sinologen Bernhard Karlgren och fortsatte med språkstudier vid Göteborgs högskola; han avlade en fil.kand 1929. Därefter studerade han konst i Oslo och Paris och under de kommande två decennierna försörjde han sig som målare och illustratör. Åren 1935‒1940 var han gift med filmkritikern Gerd Ekbom (senare Osten) och paret fick en dotter. 14 år efter skilsmässan ingick Bæckström äktenskap med Lorica Popper, med vilken han tillbringade resten av sitt liv; tillsammans fick de en dotter och en son.
År 1951 inledde Bæckström en bana som konst- och teaterkritiker på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där hans far varit verksam under många år. Bæckström stannade på tidningen fram till dess nedläggning 1985. Här vann Bæckström tidigt erkännande för sin skarpsynthet, kunnighet och gracila prosa, blev tongivande i det lokala kulturlivet och skrev om närapå varje konstutställning och teateruppsättning som ägde rum i Göteborg och Stockholm. Det berättas att han brukade skriva sina anteckningar på kinesiska för att gäcka galleristers försöka att kika honom över axeln. Bæckströms passion för det forntida och främmande var inte oväsentlig för den journalistiska verksamheten. Hans uppfattningar om det attiska dramats utveckling hade inverkan på hans förhållande till teatern.
Med Euripides tragedi Backanterna (1954) började Bæckström sin långvariga gärning som en av Sveriges mest produktiva översättare från grekiska under 1900-talet. Översättningen utkom i en bibliofilupplaga, bunden av hovbokbindare Nils Linde, om 450 numrerade exemplar på handgjort papper och med illustrationer av Niels-Henry Mörck. Uppsalaprofessorn Gudmund Björck beklagade att den vackra utformningen inte uppvägde dess många ”vantolkningar och rena felöversättningar” (Svenska Dagbladet 14/3 1955). Björk gav inga exempel på dessa ”fel” utan konstaterade att Bæckströms översättning av Backanterna ”icke innebär något egentligt framsteg”. Björck drevs själv av stränga stilistiska ideal, men hans kritik tycks inte minst bottna i en vidare motsättning mellan en forskares lärda perspektiv och en översättares estetiska.
Med Bæckströms översättning fylldes ett verkligt behov på svenska teaterscener: att finna en enklare och vardagligare ton i talpartierna och skala av all tillgjord arkaiserande högtidlighet som saknar grund i källtexten och som dessutom suddar ut stilistisk kontrastverkan mellan dialog, monolog och kör. I sin samtid var Euripides både känd och ökänd för att ha avlastat sig Aischylos ”högfärd och tunga ord”, som det heter i Aristofanes Grodorna. En översättare som tog hänsyn till det vardagliga i replikväxlingarna kunde ställas inför svårigheter i förhållande till den moderna publikens förväntningar på antik diktion. Bæckströms närmaste föregångare, Jan Mogren, hade gått väl långt i Backantinnorna (1950), där hans Pentheus talade om ”en rödlätt karl med håret blont och pomaderat”. Hos Bæckström heter det istället: ”med blonda lockar, dränkta i parfym och olja”. Överlag präglas översättningen i talpartierna av en stark strävan att vara textnära men ändå få till stånd en självfallen naturlighet. Ulf Wittrock (Upsala Nya Tidning 1955 9/6) berömde textens “kraft och ledighet”, och Ingemar Düring (Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 1955 26/1) gladde sig åt ”hur smidigt och följsamt Bæckström återger meningen”.
Bæckströms strävan att hitta denna prosaiska ton skedde emellertid ställvis på bekostnad av grekiskans poetiska uttrycksmöjligheter. Tydligast blev det i hans motstånd mot sammansatta epitet. I dramats inledande monolog har Dionysos brutit upp från ”landen badande av sol i Persien”. Att en smärre skatt glider Bæckström ur händerna inser den som slår upp samma rad i Göran O. Erikssons och Jan Stolpes översättning: ”Persiens solhamrade slätter”. Men Bæckström hade också förmågan att kompensera för poetiska förluster. Exempelvis har Dionysos inte bara antagit dödlig gestalt utan är ”höljd i dödlighetens kött”, en formulering som betonar ett mystiskt typologiskt band mellan rusets hedniske gud och Kristus som ligger så nära till hands för moderna läsare. Bæckström drog sig inte för att låta texten genomsyras av hans begeistring inför den dionysiska kultens mystik.
I klassikerserien Forumbiblioteket fortsatte Tord Bæckström med ytterligare Euripidestragedier, däribland Orestes tillsammans med en reviderad version av Backanterna (1958). Översättningarna präglas av samma dämpade ton i talpartierna och därmed tydligare stilistiska kontraster mellan dramats element. Ännu mer konsekvent och naturligt hanterade Bæckström Ifigenia i Aulis och Ifigenia i Taurien (1965), vilket Jan Stolpe observerade (Stockholms-Tidningen 1965 16/3). I Herakles och Ion (1966) kunde läsare som Bengt Mellberg (Sydsvenska Dagbladet 1966 28/4) reagera på vardagliga ord som ”pappa” eller fraser som ”var är Herakles gemål och barn nånstans?”. Men vid närmare undersökningar av dramerna visar det sig att Bæckström ofta har något slags stöd i grundtexten.
Parallellt med Euripides började Bæckström redan under 1950-talet översätta Aristofanes komedier. Först ut var Kvinnornas sammansvärjning och Grodorna (båda 1957). Bæckströms målsättning tycks ha varit att komma närmare originalet och fjärma sig från föreställningen om ”revyartisen” Aristofanes som varit förhärskande sedan Ivar Harrie och Hjalmar Gullbergs framgångsrika och spexartade tolkningar. Bæckström var mån om textens spelbarhet och metoden blev en hybrid av två olika tillvägagångssätt: textnära i talpartierna men fritt omdiktande i körpartierna. Visserligen kunde Bæckström i talpartierna emellanåt inte avstå från att byta ut en vits mot en annan och därmed bli semantiskt avvikande men ändå funktionellt och perlokutionärt följsam. I körpartierna parafraserade Bæckström texten på taktfast rimmad vers och med betydande språkfantasi, men just här kunde Aristofanes nyansrika och parodiska finesser ibland ersättas med renodlade dråpligheter. I övrigt var Bæckström inte alla gånger lika grov som Aristofanes men ändå betydligt slangigare och snuskigare än Harrie-Gullberg.
Efter att ha översatt klassisk grekisk dramatik i två decennier gav Bæckström sig på att översätta de homeriska eposen: Sången om Ilion (1972) respektive Sången om Odysseus (1975). Översättningarna kan betraktas, om inte som rena protester, så i alla fall som avsiktliga kontraster till Erland Lagerlöfs hävdvunna Homerostolkningar, vilket skulle visa sig av den debatt som följde. Bæckström följde samma principer som väglett honom vid arbetet med Euripides och Aristofanes, men metoden framstår i Homeros fall som mindre kongenial med eposens poetiska språk och formelartade karaktär. Vardagstonen och motståndet mot det ålderdomliga gjorde Bæckström mer lyhörd för det enkla och omedelbara i tanke och uttryck, som ofta framhålls som utmärkande för Homeros, men mindre känslig för formlerna, troperna, den dialektala blandningen och alla de uråldriga ord som letat sig in från den muntliga traditionen. Exempelvis hände det ofta att Bæckström strök eller skrev om de karakteristiska stående epiteten; den ”koögda Hera” blev ”Hera med koögon”, vilket ibland resulterade i ofrivilligt komiska syftningsfel: i Sången om Ilion läser man exempelvis att de tågade, ”alla akajerna som låter håret växa till tinget”.
Bæckström mötte större formella metriska problem i epiken jämfört med dramat. I dramat hade han följt originalets jambiska trimeter med de friheter som vanligtvis tillåts på svenska: jamberna kan bytas mot anapester i samtliga versfötter och en extra obetonad stavelse kan fogas till slutet. Med Homeros klev Bæckström däremot in i den svenska hexameterns betydligt mer reglerade och prestigefulla tradition. I förordet till Sången om Ilion förklarade Bæckström att han velat undvika alltför många daktyler och därmed en för ”taktfast hexameter”, ”på samma sätt som ett kompani soldater på en hängbro när de marscherar” och istället velat närma sig ”något av originalets strömmande legato”. Därför drog han sig inte för att låta verser förbli helt spondeiska (exempelvis ”länge satt han tyst och Thetis höll så hårt om”) eller spondeiska förutom i femte foten (”bära lejonparten av det kvalfulla kriget”). Antalet verser av det slaget är betydligt vanligare hos Bæckström jämfört med originalet. En väsentligare invändning är att Bæcktröm försummar möjligheten att bryta upp verserna med hjälp av taktvila eller så kallade cesur, vilket framgår av de två exemplen ovan. Dessutom finner vi ett antal daktyliska pentametra (”Vid fader Zeus, vid Athena och Foibos Apollon”) eller heptametra (”Styr inte mer dina steg tillbaka till de odödligas boning”).
Bæckström nyttjade även versbindning eller så kallad enjambement, där han i många fall skiljer sig från Lagerlöf som nästan alltid lät vers och syntaktisk enhet sammanfalla. Särskilt svårt är det hos Bæckström att förstå de omotiverat många enstaviga orden – ofta konjunktioner, prepositioner eller artiklar – i slutet av verserna. Bara på en sida (97 i Sången om Ilion, verserna är inte numrerade) läser man ”han har…”, ”sprang fram och…”, ”en skur av…”, ”i hand och…”, ”och när de…”, ”måste du – du som…”.
Sången om Ilion fick ett mycket negativt mottagande, inte minst av Bengt Anderberg (Expressen 22/12 1972) som kallade översättningen för ”ett stort, tidskrävande misslyckande”. Anderberg anförde flera av de formella drag som beskrivits ovan och protesterade även mot att det storslagna och sublima i Lagerlöfs arkaiserande språk gått förlorat, vilket Anderberg uppenbarligen uppskattade oavsett dess närvaro i källtexten. Bæckströms svar (Expressen 3/1 1973) avslöjade en hel del om hans syn på översättningsarbetet. Svaret skrevs i affekt i lika drastiska ordalag som Anderberg själv: ”Broder, hur fan kan du skriva i landets största avisa att jag har tolkat en dikt åt helvete vänt, när du inte har någon aning om originalet?” Bæckström fortsatte med att kritisera Lagerlöf som ”akademisk”, ”till hälften tyska”, full av ”fornnordisk käckhet” och romerskt ”marscherande”. Själv ville han översätta ”utan retorisk pompa” och ”på ett för alla tillgängligt språk”. Debattens spända tonläge ledde till en överdriven polarisering mellan arkaisering och modernisering. Bæckström försvarades av regissören Stig Ossian Ericson (Expressen 4/1 1973) som menade att översättaren räddade Homeros från att vara ”traggelobjekt på gymnasiets helklassiska linje”. Anderberg fortsatte ihärdigt med att Bæckströms Sången om Ilion var ”som att se en bensinmack på ett ställe där det reste sig en härlig katedral”, men gav också en värdefull precisering av sina stilistiska invändningar och besvarade Bæckströms påståenden om Lagerlöfs ”tyska” ordföljd: problemet var ”inte att det inte är svenska, utan att det inte är poesi”.
Bæckström valde samma översättningsmetod för Sången om Odysseus och möttes av samma slags kritik, om än inte lika hätsk, tydligast formulerad av Jan Stolpe i Dagens Nyheter (2/11 1975). Gunnar Harding (Expressen 29/4) 1975) och Bo Lundin (Göteborgs-Tidningen 13/3 1975) framhöll Bæckströms lovvärda målsättning att skala av det högtidliga utanpåverket och komma sagan om Odysseus irrfärder inpå livet, men även dessa hade svårt att se översättningen som helt lyckad.
Det är påtagligt att Bæckström översatte utifrån ett motstånd mot sina föregångare Emil Zilliacus (Euripides), Harrie-Gullberg (Aristofanes) och Lagerlöf (Homeros). Detta ledde till att han både närmade sig och fjärmade sig från tolkningsföremålet och både stärktes och försvagades som stilist. Hans stora förtjänster var det lustfyllda förhållningssättet, språkfantasin, helgjutenheten i uttrycket och viljan att utifrån sin stora teatererfarenhet skapa ett talbart scenspråk. Hans bestämda hållning vållade möjligen en viss ovilja till öppen dialog och eftertanke. Ingenting tyder på att han flitigt diskuterade, sorterade i eller drog nytta av den kritik hans översättningar bemöttes av. Här fanns från första början varningssignaler om att hans lysande jakt på det ”naturliga” och ”ett för alla tillgängligt språk” så lätt kunde gå överstyr och utplåna de onaturliga effekter som i olika skepnader alltid definierat poesin.
Tord Bæckström gick bort den 5 oktober 1991.