Tuppen på berget

Gabriela Melinescus Kyskhetslöftet (1975); illustration av författaren.

Ett citat från Charles Baudelaire stod att läsa på baksidan av samtliga volymer i lyrikserien Tuppen på berget, som utgavs av Coeckelberghs förlag i Stockholm 1975–1977. Citatet löd: ”Man kan leva tre dagar utan bröd. Utan poesi – aldrig.”

Den till Sverige invandrade belgaren René Coeckelberghs (1936–1989) hade startat sitt första förlag 1966.  Partisanförlaget, som det kallades, hade främst givit ut politisk litteratur, men ombildades 1972 till det skönlitterära Coeckelberghs. Förläggarens språkkunnighet, bildningsbakgrund och stora kontaktnät gjorde att förlaget för en tid blev en av de viktigaste introduktörerna av samtida europeisk litteratur i Sverige. Det statliga litteraturstöd som infördes 1975 gav också ambitiösa förlag som Cavefors och Coeckelberghs möjlighet att bryta ny mark och låta översätta verk från andra språkområden och litterära strömningar än de gängse.

Valet av devis för Tuppen på berget säger mycket om den tro på poesin som livgivande kraft i människans liv som seriens redaktör Artur Lundkvist omfattade. På följande sätt presenterade han projektet på främre omslagsfliken av det första utgivningsårets åtta volymer:

Tuppen på berget kallas denna serie diktböcker i svensk tolkning. Beteckningen är en poetisk försvenskning av den djärve förläggarens eget namn Coeckelberghs. Men tuppen utgör också en symbol för väktaren på krönet, gryningens härold, en företrädare för poesin som väckelserop och förebådare av skeendet. Liksom tuppen intar poesin gärna ett höjdläge, med god utsikt över omgivningen.

Lundkvist lade här fram en syn på poesin som såväl profetisk som politisk, en uppfattning som kom att prägla urvalet av författare i Tuppen på berget. En av de första volymerna i serien bestod av ett urval dikter av Nicolás Guillén, här presenterad som Kubas ”revolutionäre nationaldiktare framför andra”. Översättningarna var gjorda av Lundkvist själv i samarbete med exilförfattaren Francisco Uriz. Den profetiska polen företräddes av exempelvis Pierre Jean Jouve, en av de poeter som tidigt lät psykoanalysen influera sitt skrivande. Bengt Erasmie tolkade 1977 ett urval dikter av Jouve under titeln Himmelsk materia. Däremellan rymdes ytterligare tjugotvå 1900-talsförfattare från nio språk och tre världsdelar: Europa, Nord- och Sydamerika.

Som ett litet översättningarnas manifest framstår det sista stycket i fliktexten: ”Behöver poesi importeras? Kan dikter översättas? Svaret är i hög grad ja på båda frågorna. Och denna tolkningsserie vill vara ett led i ett sådant bejakande”, skriver Lundkvist. Slutet är praktfullt: ”Poesin är inte minst en kommunikation mellan människor i skilda länder, en brobyggare mellan kontinenter, folkslag och kulturer.” De personer Lundkvist i egenskap av redaktör gav förtroende att bidra till detta globala utbyte var översättare som på flera sätt kan sägas följa i hans fotspår: Lasse Söderberg översatte Rafael Alberti, Pierre Zekeli översatte Nichita Stănescu och Paul Éluard, Arne Lundgren översatte Pier Paolo Pasolini. Generationskamraten Johannes Edfelt stod för seriens tyska inslag genom tolkningar av Peter Huchel och Ingeborg Bachmann, medan de yngre Bengt Erasmie och Jan Berg översatte Jouve och Philippe Jaccottet respektive Éluard, Muriel Rukeyser och Dylan Thomas. Många av dessa böcker utgjorde den första översättningen av respektive författare till svenska.

Paul Éluard fick alltså två volymer i serien; samma uppmärksamhet ägnades de rumänska poeterna Nichita Stănescu och Gabriela Melinescu, förläggaren René Coeckelberghs hustru. Av översättarna återkom (förutom Edfelt, Zekeli, Erasmie och Berg) också Eva Bruno, som översatte Ted Hughes och Robert Bly, liksom Lundkvist själv, som översatte Jorge Luis Borges samman med Marina Torres och Justo Jorge Padrón med Monica Jorge. Generellt sett höll seriens översättningar hög kvalitet; som en av flera verkliga toppar kan nämnas Jesper Svenbros exakta försvenskning av Francis Ponges subtila tingdikter, utförd innan Svenbro gjorde sin poetiska återkomst med dikter som i vissa avseenden övertog Ponges metapoetiska teknik.

Tuppen på berget var en också till det yttre väl sammanhållen serie. Samtliga 27 volymer formgavs av Leif Thollander, som gav varje utgivningsårs omslag en egen färg: himmelsblått för 1975 års åtta volymer, purpurrött för 1976 års åtta, gräsgrönt för 1977 års åtta första volymer och ljusgrått för de tre avslutande böcker som också utkom 1977. Förorden skrevs till en början av Artur Lundkvist, därefter av respektive översättare. Den bakre fliktexten presenterade författaren; den främre, som nämnts tidigare, fick efterhand små men talande tillägg.

I den nionde volymen var tonen förhoppningsfull: ”Det stora intresset hos både publik och kritik som mött det första årets åtta volymer gör att serien har goda möjligheter att fortsätta och förverkliga sitt syfte.” När serien hunnit fram till nr 21 skrev en betydligt bistrare Lundkvist:

Tyvärr har stödet varit jämförelsevis svagt från kritikens sida. Allmänt fäster man långt större avseende vid också ganska likgiltiga svenska diktsamlingar och förbigår viktiga händelser på tolkningsplanet. Det är en form av nationellt egenintresse och självtillräcklighet som tycks sammanfalla med många kritikers osäkerhet och bristande vaksamhet inför nyheter utifrån.

Att seriens tre avslutande volymer skjutsades ut före skiftet till det nya budgetåret 1978 ger ett intryck av att nedläggningen var oundviklig. Tuppen på berget blev ändå den dittills längsta serie som ägnats poesi i svensk översättning, och flera volymer är idag antikvariska rariteter.