Svenskt översättarlexikon

Ulf Peder Olrog föddes den 27 januari 1919 som son till den tidigare ryttmästaren Thorvald Olrog och dennes hustru Hervor, född Andrén. Fadern hade lämnat sin militära bana och slagit sig på jordbruk; familjen bodde på Helgesta gård utanför Stigtomta i Södermanland. Då sonen var tretton år flyttade de till Nyköping, där fadern blev syssloman vid lasarettet. Efter studentexamen vid Nyköpings högre allmänna läroverk 1938 skrev Olrog samma år in sig vid Uppsala universitet, där han läste nordiska språk, historia, klassisk fornkunskap och litteraturhistoria. I det sistnämnda avsåg Olrog att skriva sin licentiatavhandling, men han ändrade inriktning, och avhandlingen, som blev färdig först 1957, skrevs i ämnet folklivsforskning med titeln Studier i folkets visor (i tryck 2011).

Vid sidan av studierna odlade Ulf Peder Olrog ett annat intresse – musiken. I studentlivet började han framträda med egna visor, där burlesk och bildning ingick i osalig men populär allians. Året efter disputationen flyttade Olrog till Stockholm och skrev där bland annat kupletter åt Kar de Mummas revyer på Folkan. Genom Gösta Knutsson och Lars Madsén fick han så småningom en allt större publik och kom att framträda i radio. Han ingick bland annat som idéspruta i redaktionen för familjeradioprogrammet Snurran. Med början 1945 kom Olrog att utge sju vissamlingar med den påhittade kristendomsadjunkten Rosenblom som angiven upphovsman. Slagnummer som ”Samling vid pumpen” och ”Schottis på Valhall” gjorde honom riksbekant. År 1951 blev Olrog föreståndare för Svenskt visarkiv, till vilket han också tagit initiativet. Dessutom ingick han som ledamot i upphovsrättsorganisationerna Skap (Sveriges kompositörer och textförfattare) och Stim (Svenska tonsättares internationella musikbyrå). Från 1956 var han anställd vid Sveriges Radios underhållningsavdelning och 1971 blev han programchef för radions underhållningsavdelning.

Olrogs översättarverksamhet är inte omfattande men har fått mycket stort genomslag. Han översatte nästan enbart verk för barn, och urvalet hängde samman med hans vänskap och valfrändskap med två norska författare: Alf Prøysen och Thorbjørn Egner.

Närmast stod han Alf Prøysen − också utseendemässigt var de nästan som ett brödrapar. Under 1950-talet ingick de en pakt som gick ut på att de gav varandra fullständig frihet att översätta den andres vistexter. När Prøysen tog sig an Olrogs texter lät han ofta handlingen utspelas i Norge. Olrog gjorde inga motsvarande lokaliseringar eller omdiktningar av de norska visorna utan översatte för det mest rakt av. Den mest kända av dessa visöversättningar är nog ”Mössens julafton”.

Ulf Peder Olrog översatte också, ibland med sin hustru Inga, Prøysens berättelser om Teskedsgumman. Olrog tycks dessutom ha varit delaktig i författandet av åtminstone den sista och sjunde delen i denna mycket populära barnboksserie. När SVT 1967 gjorde en adventskalender om Teskedsgumman skrev han musiken.

Den norska originaltexten präglas av genuin talspråklighet och dialektala inslag, medan den svenska översättningen ligger närmare ett normaliserat skriftspråk. Ett exempel ges av slutmeningen i den första berättelsen, vilken på norska lyder: Kjerringa nevnte ingenting om at hu hade vært så lita som ei teskje, for det bruker ingen kjerringer å si. I Olrogs svenska översättning: ”Gumman berättade ingenting om att hon varit liten som en tesked, för sånt brukar inga gummor berätta.” Prøysen varierar verbformen med å si; svenskan upprepar det lite korrektare ”berätta”. På ett annat ställe heter det i ursprungstexten: Da hade kjerringa krabba in i et tomt grævling-hi. Olrog blir här omständligare, med en inskjuten förklarande bisats: ”Då hade gumman kravlat sig in i ett tomt gryt, där en grävling brukade bo.” Exemplen visar på de små förskjutningar som sker genom hela texten och som sammantaget skapar en något större formell distans till läsaren än i originalet. I en inledning till en utgåva av sina översättningar framgår det att Olrog var på det klara med problemet, och han medger att originalens berikande dialektala inslag har tunnats ut på svenska.

Thorbjørn Egner var den andre norske författare som Olrog lärde känna. I det fallet gjordes översättningarna i samarbete med Håkan Norlén som Olrog hade träffat i Uppsala. Egner var en mångkunnig man som inte bara skrev egna texter utan också komponerade musik och illustrerade. Dessutom var han verksam i norsk radio och engagerad i teaterföreställningar som byggde på hans mest kända verk. Till hans mest kända böcker, i översättningar till svenska av Ulf Peder Olrog, hör Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen (1954), Folk och rövare i Kamomilla stad (1955) och bilderboken om de båda tandtrollen Karius och Baktus (1960). Hackebackeskogens värld kunde publiken möta även i radioprogram och på teaterscener. Uppgifter om fördelningen av översättningsarbetet mellan Olrog och Norlén saknas, men sannolikt bar Olrog huvudansvaret för de sånger och visor som ingår i verken. Här kan man bland annat glädja sig åt en tungvrickare som:

Jag är en fin visthusmus,
här är mitt visthusmushus.
Här finns många skinkor feta,
men de minskar, ska ni veta.

Framförallt innehåller Klas Klättermus och Folk och rövare i Kamomilla stad åtskilliga visöversättningar som har en given plats i svensk barnmusikkanon idag. Kanske mest känd är de hänsynsfulla rövarnas visa:

Nu drar vi ut på rövarstråt, ja vi ska ut och röva
Men bara sånt vi kommer åt
Och sånt vi kan behöva
Nu är det mörkt kring stad och land
Nu sover folk så gott de kan
Nu drar vi iväg med vår säck och vår spann
Både Kasper och Jesper och Jonatan

Flera av dessa översättningar kan idag betraktas som fullt naturaliserade klassiker i den svenska barnlitteraturen och vistraditionen. Med en ekvilibristiskt mindre begåvad översättare än Ulf Peder Olrog är det möjligt att den etableringen hade uteblivit.

Ulf Peder Olrog gick bort den 13 februari 1972.