Ulrica Carolina Widström, 1764–1841
Ulrica Carolina Widström, född Forssberg den 24 november 1764, var verksam som poet, översättare och pedagog. Hon växte upp i Stockholm där föräldrarna var tjänstefolk vid hovet. Fadern Petter Nicklas Forssberg var lakej och orgelbyggare; modern Catarina Maria, född Grip, var städerska. Ulrica Carolina gifte sig 1790 med Sven Widström, violinist vid hovkapellet. Paret fick fem barn varav tre dog av sjukdomar före vuxen ålder. Efter makens död 1812 flyttade Ulrica Carolina Widström till Västergötland där hon arbetade som guvernant, först i Tibro till 1830 och sedan i Mariestad fram till sin död; hon gick bort den 19 februari 1841.
Den unga Ulrica Carolinas studier i språk och musik möjliggjordes av uppväxten vid hovet. I en självbiografisk anteckning nämner hon att hon gynnades av Charlotta Fredrika von Fersen, som var överhovmästarinna hos drottning Sofia Magdalena och alltså chef för hovstaten där föräldrarna arbetade. Därtill fungerade tidningsmannen Carl Christoffer Gjörwell som mentor för hennes lyriska språkutveckling. Genom honom fick hon också tillfälle att umgås med några av tidens ledande poeter – Carl Gustaf af Leopold, Thomas Thorild och Bengt Lidner.
Redan i tjugoårsåldern skrev Widström dikter som publicerades i pressen, bland annat i Stockholms Posten 1785. År 1799 utgavs hennes första diktsamling, Erotiska sånger, under signaturen U.C.W., och året därpå verseposet Dalkarlarne, senare följt av Höstaftnarne. Fruntimmerna tillegnade (1811) och Ulrika C. Widströms Samlade Witterhetsförsök (1840). Hon belönades 1840 för sin litterära gärning med en jetong i guld av Svenska Akademien.
Kring 1800 började hon översätta. Det var Gjörwell som förmedlade uppdragen. Tillsammans med Herman Anders Kullberg översatte hon Matthew G. Lewis berömda gotiska skräckroman The Monk, som utgavs anonymt. Hon arbetade också med Les enfants de l’Abbaye av Regina Maria Roche, vilken aldrig har utkommit på svenska. År 1803 utgavs hennes fria översättning av F.G. Ducray-Duminils Victor eller Skogs-Barnet. I tolkningen ingår bland annat dikten ”Spåkvinnan” och den romantiska balladen ”Fiskaren” som senare togs med i Ulrika C. Widströms Samlade Witterhetsförsök. ”Fiskaren” trycktes även som skillingtryck under titeln En ny och vacker kärleksvisa, fiskaren.
Enligt nekrologen i Mariestads Weckoblad nr 10 1841 har Ulrica Carolina Widström även översatt första delen av L.M.J.M. Brayer de Saint-Léons Eugenio och Virgina, som utgavs anonymt 1818, men uppgiften är osäker. Det är dock rimligt att anta att hon har gjort arbeten som inte attribuerats. Inte minst gäller det översättningar för teatern. Av sin översättning Victor eller Skogs-Barnet gjorde hon för övrigt också en dramatisering som sattes upp både på Arsenalen och Operan och spelades sammanlagt 47 gånger.
Stilistiskt och genremässigt uppvisar Ulrica Carolina Widströms litterära verksamhet en spännvidd som är både bred och tidstypisk. I hennes dikter kombineras äldre rokokoklassicistiska och förromantiska element, medan översättningarna introducerar den skräckromantiska prosalitteratur som blev så populär vid 1800-talets början. Något som i dagens ögon kan förefalla egendomligt är att översatta dikter togs med i hennes egna diktsamlingar utan att det angavs att de var tolkningar. Exempelvis är ”Kärleken och Anacreon” i Erotiska sånger en översättning av ”Love and age” i The Monk. En förklaring är att dikt vid denna tid fortfarande kunde ses som en gemensam repertoar, där allt i någon mening var att betrakta som lån från de antika förebilderna. Skillnaden mellan vad som var översättning, omskrivning och eget diktande var flytande.