Svenskt översättarlexikon

I en minnesteckning över Victor Pfeiff skrev den senare mottagaren av Nobels fredspris K.P. Arnoldson att Pfeiff ”föddes i öfverflöd och dog i fattigdom”. Han föddes den 8 december 1829 och växte upp på herrgården Vrå i Knivsta socken utanför Uppsala. Fadern Daniel Pfeiff var friherre och major; modern Anna Charlotta Paykull hade vuxit upp på närbelägna herrgården Vallox-Säby. Pfeiff kom från en högreståndsmiljö där språkkunskaper hörde till god uppfostran. Studierna bedrevs i Uppsala, och i tjugoårsåldern gav Pfeiff ut ett litet häfte Diktförsök (1850), hållna i tidens stil. Hans estetiska bildning hörde till den romantiska efterklangsperioden i Uppsala.

Fadern hade helst sett att Pfeiff följde i hans fotspår och blev militär, men eftersom sonen var sjuklig och led av svår hälta blev det istället bestämt att han skulle bli lantbrukare. Den unge Pfeiff försökte sig på lantbruket en tid, men, som Arnoldson krasst konstaterar: ”Det gick inte”. Istället fortsatte sonen på den vittra banan, och det på ett sätt som torde ha tett sig alltmer hopplöst ur faderns synpunkt: han började ägna sig åt översättning, och då i första hand av den anglosaxiska, liberala kristendoms- och religionskritiken. Möjligen kom det till någon form av brytning med familjen; att döma av Arnoldson fick den sjuklige Pfeiff betala ett högt pris – både socialt och ekonomiskt – för sina filosofiska och religiösa intressen. ”Han lefde för sina idéer”, skriver Arnoldsson. ”I arbetet för dem blef han utarmad.”

Victor Pfeiff översatte redan 1855 Ralph Waldo Emersons Naturen. Tal och föreläsningar i två häften, och senare följde Representanter af menskligheten (1862). Emersons filosofi präglades av en stark tilltro till individen och framhöll en förnuftsstyrd relation mellan Gud och människa. I samma anda var Pfeiffs översättning av den schweiziske litteraturhistorikern och reformerte teologen Alexandre Rodolphe Vinets Kyrkofriheten (orig. La liberté des cultes; 1863). Vinet intog ett individualistiskt förhållningssätt till kyrkliga dogmer; huvudfrågan gällde förhållandet mellan stat och kyrka. En skilsmässa var nödvändig, ansåg Vinet, men samtidigt undvek han frikyrkobildningar och bekämpade väckelsens dogmatism.

En omfattande uppgift utgjorde Theodore Parkers samlade skrifter, som i Pfeiffs översättning utkom i tio band 1866–1874. Parker var en amerikansk transcendentalist, slaverimotståndare och präst inom den unitariska kyrkan. Den individuella och intuitiva upplevelsen ansåg han vara det centrala i den religiösa tron. Liksom översättningarna av Emerson och Vinet publicerades Parkerutgåvan av Edquists förlag i Uppsala. Boktryckaren och förläggaren Esaias Edquist hade tidigare skrivit en religionsfilosofisk avhandling Om verldsförklaringens problem (1857), ett intresse som alltså fick sin fortsättning i samarbetet med den unge översättaren.

Pfeiff översatte få skönlitterära verk; nämnas kan W.M. Thackerays Snobbarnes historia (1875) och Auguste Geffroys Gustav III och franska hovet (1864), en populär följetongsroman under samtida utgivning i det franska magasinet Revue des deux mondes. Helt tydligt drogs han mest till samhällsstudier och filosofiska och religiösa texter. Han var tidigt ute med att introducera den brittiske filosofen Herbert Spencer i Sverige. Spencer bejakade naturvetenskapen och anses vara upphovsman till socialdarwinismen; hans filosofi kom att tas som utgångspunkt för vitt skilda sociala utopier och spekulativa historieläror, men den lämnade även utrymme för såväl liberala och religiöst intresserade läsare. Idéhistorikern Inga Sanner har framhållit Spencers starka inflytande på 1880-talets svenska radikaler som förlorat sin kristna tro. Av Spencer översatte Pfeiff Inledning till samhällsläran (1880–1881) och Utvecklingsläran (1883).

Översättaren Pfeiff uppvisar en förbluffande aktivitet under 1880- och 1890-talen. Det är också tydligt hur hans intressen alltmer drar sig bort från texter som stod i samklang med det rationalistiska 1880-talets unga Sverige och istället övergår i ett starkt engagemang för den teosofiska rörelsen och en allt tydligare dragning åt mystiken. Pfeiff skulle nu få en viktig position som en av teosofins främsta introduktörer i Sverige. Beaktansvärt nog infaller denna omorientering några år efter att hans hustru Hedvig (född Bring) gått bort 1878.

Pfeiffs översättning av Max Müllers Religionens ursprung och utveckling med särskild hänsyn till Indiens religioner (1880) utkom som första nummer i serien Bibliotek för sanningssökare, utgiven av tidskriften Sanningssökaren. Nordisk månadsskrift för förnuftstro och praktisk kristendom. Pfeiff låg bakom ytterligare tre titlar i serien och i ett urval som vittnar om hur nära han följde den aktuella religionsdebatten. Åren 1882–1886 var han tidskriftens utgivare. En ekumenisk dragning märks också i Pfeiffs övriga urval under denna tid, mest nämnvärt i Edwin Arnolds Asiens ljus (1888), en berättelse på vers om Buddhas liv och lära, här försedd med en lång inledning av Viktor Rydberg, även han teosofiskt engagerad. Förordet är präglat av en tro på den religiösa mystiken som en väg till insikt och till samhörighet mellan religioner och folk.

Från 1889 ingick Pfeiff i styrelsen för det nystartade Teosofiska samfundet och 1891 blev han redaktör för Teosofisk tidskrift, ett engagemang han upprätthöll fram till sin bortgång. I linje med detta översatte Pfeiff ett flertal verk som behandlade rörelsen, däribland en rad skönlitterära och teoretiskt orienterade titlar av den ledande teosofen Alfred Percy Sinnett, samt Helena Blavatskys Nyckeln till teosofien (1890, med A.F. Åkerberg), vilken fungerade som en grundbok för samfundet.

Pfeiffs intresse för det religiösa tycks alltmer ha kommit att omfatta också en lockelse till det ockulta, något som dock lät sig förenas med teosofins mystiska och ekumeniska drag. Som exempel kan nämnas titlar som Edwin Arnolds Döden och efter döden (1888), Marie af Caithness Tidehvarfvets mysterier, eller den hemliga läran i alla religioner (1889) och Sinnetts Mesmerismen på vetenskaplig grund (1892). Det ockulta inslaget märks tydligt i Annie Besants Döden – och sedan (1893). Teosofiska bokförlaget i Göteborg gav ut flera av dessa titlar, så också Pfeiffs översättning av Elisabeth d’Espérances Skuggornas land eller Ljus från andra sidan (1898), som innehåller infällda bilder och teckningar från seanser. En annan viktig kvinna inom den teosofiska rörelsen var Anna Kingsford. Pfeiff översatte hennes Ur drömlifvet (1891) och Den rätta dieten (1891). Överhuvudtaget handlade hans senare översättningar ofta om hälsofrågor ur ett andligt perspektiv.

Victor Pfeiff bedrev en betydande polemisk verksamhet inom sitt område. Arnoldson beskriver honom som en skarp motståndare till sektväsendet och frikyrkorna men också som en kritiker av statskyrkan. Centralt var hävdandet av den personliga religiösa känslan. Han engagerade sig också för kvinnors rösträtt och mot dödsstraff. Arnoldson skriver: ”den fattige svärmaren upphörde aldrig att arbeta i sanningens och människokärlekens tjänst, ehuru nöden allt mer trängde på vid hans låga dörr”.

Pfeiff valde i hög grad själv inriktningen på sin översättarverksamhet. Han gav viktiga impulser till 1880-tals rationalistiska och religionskritiska debatt i Sverige. Efter något som framstår som en existentiell omvändelse kom han senare att bli en viktig introduktör av en religionsfilosofisk strömning med starkt genomslag i hans samtid. Från Herbert Spencer till de mer mystiska översättningarna var det också tydligt att Pfeiff använde översättandet som en projektionsyta för sina personliga existentiella behov.

Pfeiff gick bort den 29 juli 1901 i Stockholm.