Wendela Hebbe, 1808–1899
Prästdottern Wendela Åstrand fick i hemmet nära Nässjö en gedigen skolning i naturvetenskaperna, språk, litteratur och musik. Wendela var född den 9 september 1808 i Jönköping. Hon gifte sig 1832 med domaren och godsägaren Clemens Hebbe och fick i rask takt tre döttrar, Fanny, Thecla och Signe, innan Clemens 1839 flydde utomlands som försumlig gäldenär och lämnade hustrun med ett konkursbo. Juridiskt kom hon då att jämställas med änka, hon blev myndig. Hon öppnade flickskola i Jönköping och skrev samtidigt sin första roman, Arabella, som hon lyckades få utgiven på Hiertas förlag. År 1841 for hon till Stockholm och sökte upp sin förläggare Lars Johan Hierta, Aftonbladets ägare och chefredaktör. Denne lät henne göra en provöversättning, vilket resulterade i att hon i juli samma år skrev kontrakt med ”Aftonbladsfursten” och flyttade med sina döttrar till Stockholm. För 1500 riksdaler riksgälds om året, en hygglig årslön, blev hon medarbetare i det liberala Aftonbladet. Hennes uppgift var, som hon själv uttryckte det, att ”bestrida recensionsdepartementet och gå tillhanda med översättningar” – i praktiken blev hon vad vi idag skulle kalla kulturchef på Sveriges största tidning. Hebbe blev snart en kulturpersonlighet i huvudstaden; om kvällarna samlades stadens tongivande författare, kompositörer och skådespelare runt tebordet i hennes anspråkslösa salong.
I ett brev till Tegnér 1842 beskriver hon sitt arbete: ”Jag översätter andras tankar, ruvar på mina egna [- - -]. Mitt dagliga göromål är översättningar av konst- och litteraturnotiser, följetongsartiklar, teaterpjäser, romaner och Gud vet allt.” Det låter alltså som om hon i början av sin verksamhet på Aftonbladet huvudsakligen översatte. Vi vet dock att hon publicerade flera egna långa noveller som följetonger i tidningen. Under de tio år hon var Aftonbladets medarbetare kom hon dessutom att förnya den svenska journalistiken. Inspirerad främst av Dickens i England skrev hon i novellform socialreportage från Stockholms slum; hon blev därmed vår första socialreporter.
Wendela Hebbe publicerade dessutom ytterligare tre romaner under åren på Aftonbladet (1841–1851), vilka översattes till tyska och engelska. Brudarne (1846) är den av dem som möjligen fortfarande kan väcka intresse.
Samtidigt översatte hon flitigt romaner från engelska och franska av bland andra Dickens, Sue och Bulwer för Hiertas Läsebibliotek af den nyaste utländska litteraturen. ”Föga inspirerad” är Thomas Totties omdöme om hennes översättning av Dickens Barnaby Rudge (1845). Hennes biograf Brita Hebbe har tagit stickprov ur Bulwers roman Zanoni (1842), och anser att hon ”har ordfantasi och djärvt och skickligt stöper om texten så att den flyter bra på svenska utan att förvanskas. Översättningsfelen är inte många, men nog finns det grodor”.
Översättningar betalades dåligt, och vännen och kollegan på Aftonbladet Almqvist bekymrade sig över att hon forcerade takten och på en dag kunde översätta upp till 16 sidor. Dessvärre verkar Hebbe inte ha varit särskilt road av detta arbete. Hon skriver till Geijer 1845 att hon tvingas uppehålla sig på ”litteraturens allmänning, nämligen på den sterilaste och dock starkast befolkade delen därav, där översättnings-fabrikerna är anlagda”. Men hon var, enligt Brita Hebbe, ambitiös som översättare och tog emellanåt hjälp av Almqvist med knepiga formuleringar.
År 1851 sålde Hierta Aftonbladet, och därmed upphörde Hebbes anställning vid tidningen. Ett halvår senare födde hon i Sydfrankrike i hemlighet Hiertas barn, sonen Edward Faustman, som officiellt blev Hiertas fosterson men mestadels bodde hos modern.
Under 1850-och 1860-talen inföll en andra och originellare fas av Hebbes författarskap då hon gav ut sagor och sägner, egna och i översättning. Den mest kända av hennes samlingar, I skogen, utkom dock först 1871. Från franska tolkade hon lekfullt och fyndigt ett par barnböcker på vers, Herr Toms jagtäfventyr (1861) och Den lille odygdsmakaren (1863). Den förstnämnda är en tidig föregångare till Babarböckerna och handlar om en jägare som skjuter en elefant och rannsakas av en elefantdomstol för sitt brott. Han rymmer och räddar sig upp i ett träd, men faller ner – och vaknar upp, ”ty trädet som han fallit från, det var hans egen goda säng”.
Den lille odygdsmakaren är en grym saga i Pelle Snusks efterföljd och handlar om lille Calle som gör diverse bus. Han slickar på metall vid frysgrader, rycker undan stolen när hans gudfar ska sätta sig och tjuvåker på vagnar, men får sitt rättmätiga straff genom att förstöra tungan (så att han börjar stamma!) och mista både ett öra och ett öga. Avslutningsvis tar Calle fram sin kniv: ”Sätter kakan/ under hakan” och ”i ett nu/ bröd och strupe skär itu.” Till all lycka syr doktorn som ”kom per telegram/ tog sin sykorg fram” fast Calles huvud, men Calle förlorar det för gott när han trumpetande snyter sig i servetten.
Hebbe skrev och komponerade också egna visor – ”Fjorton år tror jag visst att jag var” fick sin nuvarande text av henne. Dessutom skrev hon dramatik och översatte ett par pjäser för att skapa lämpliga roller åt mellandottern Thecla som under 1850-talet debuterade som skådespelerska. I Sheridans Rivalerne fick Hebbe utlopp för sin humor, Mrs Malaprop gör sig där skyldig till ständiga malapropismer, vill säga till oriktigt bruk av främmande ord.
Den yngsta dottern Signe utbildades vid Pariskonservatoriet och gjorde en internationell karriär som operasångerska. Wendela Hebbe följde med henne både under utbildningsåren på 1850-talet och senare under hennes turnéer utomlands. De sista 20 åren av sitt långa liv bodde Wendela Hebbe tillsammans med Signe i en våning vid Humlegården i Stockholm, där Signe gav lektioner i sång, plastik och scenisk framställning.
Hebbe avled den 27 augusti 1899 i Stockholm.