Svenskt översättarlexikon

Wilhelm Carl Arnold Svenson föddes i Stockholm den 16 juni 1803. Hans far var tullförvaltaren Jonas Svenson, modern hette Anna Magdalena, född Heimberger. I sin ungdom var han anställd som biträde i en lärftkramhandel, en syssla som han delade med den bara ett par år yngre Georg Dahlqvist, som kom att bli en förgrundsgestalt i svensk teater. Från 1819 var Svenson under några år anställd på handelskontor i Hamburg.

Tillbaka i Sverige blev Wilhelm Svenson i april 1821 antagen som elev vid Kungliga teatern. Föreståndare för elevskolan var då Maria Christina Ruckman. Hon hade redan 1784 som trettonåring varit elev till Monvel, som Gustav III kallat till Sverige från Théâtre Français. Hon kom därigenom att föra vidare den spelstil som hade rötter i 1600-talets och 1700-talets franska teater. Hon ville också att hennes elever skulle undervisas i allmänbildande ämnen.

År 1823 anställdes Svenson som aktör vid Kungliga teatern. Under åtta år hade han en befattning som ”sufflör på scenen”, vilket tycks ha varit att likna vid en sorts underregissör. I unga dagar lär han inte ha varit lätt att ha att göra med som kamrat och kollega. Enligt den mycket yngre Adolf Hellander stod han oftast ”på krigsfot” med skådespelare och andra personer på teatern – ”i synnerhet hade han ett horn i sidan till den store Georg Dahlqvist, vilken han påstod intrigerade bort roller från honom”. Hellander betecknar honom som ”en av de mest egendomliga typer, åtminstone inom den gamla tidens skådespelarvärld”.  Till en början hade Svenson en viss framgång som andraplansaktör i den mer burleska genren. Om Hamlets faders vålnad räknades dit vid den tiden kan man förstås fråga sig, men redan som tjugotreåring fick han axla rollen för att sedan upprätthålla den i ett par decennier. Till rollsättningen bidrog antagligen att han var begåvad med en mycket stark basröst förenad med stor och ovig kroppsbyggnad. Hans företräden tycks hur som helst redan tidigt ha gjort honom användbar i många skilda roller, så kunde man se honom i mer än tjugo olika uppgifter hösten 1826.

Kanske hade Svenson likt så många andra komiskt begåvade aktörer en ambition att vara mer seriös. Sin översättargärning inledde han i vilket fall ambitiöst. Schillers Fiesco är den första av hans översättningar som kan spåras i Kungliga Teatrarnas arkiv. Den gick till premiär den 16 november 1835 och annonserades som ”fri översättning” i en nära fyra timmar lång föreställning. Rollistan upptar en imponerande samling av vad som skulle komma att bli tidens stora namn, bland dem Dahlqvist, Almlöf, Deland och mamsellerna Henriette Widerberg och Emilie Högkvist. ”Översättningen var usel” konstaterar Nils Personne i sitt verk Svenska teatern (1925). Aftonbladet hade vid tiden för premiären ansett att ”öfversättningen förekom oss överhuvud lycklig, den syntes oss ofta med framgång hafva undvikit de omskrifvningar och effektberäkningar, som originalet äger”. Mindre välvillig var en två och en halv sidor lång anmälan i Aftontidningen/Dagligt Allehanda, troligen författad av Nils Arfwidsson:

En öfversättning måste väl skola återge 1: o ordmeningen; 2: o andan af originalet. Denna gör ingendera delen rigtigt. […] nästan hela stycket igenom [har] andan gått förlorad. Originalet är en beständig kedja af antiteser och effekter i slutfallen; phrasen är kort, incisiv, tvärhuggen alltigenom; detta måste också så vara, der handlingen är så effektrik, så brådstörtad […] som här. Men öfvers:n har mångenstädes afrundat slutfallen i stället att tillspetsa dem, insvept antitesen med omsorg, i stället att ställa honom så naken som möjligt, och i allmänhet utdragit perioderna till en längd, som förstör harmonien mellan dialogen och handlingen.

Vidare heter det ”att öfversättaren ej förstått språket, röjer sig på mer än ett ställe” samt att översättningen av titelrollens monologer blivit oförsvarligt fritt behandlad. Som samlat omdöme sägs att ”Öfversättningen, styckets apterande för scenen och behandling på den, kunna med skäl kallas en verklig ’sammansvärjning’ mot Schillers ’sammansvärjning i Genua’.”

Om det var mottagandet av Schillers sorgespel som blev avgörande för att Svenson i fortsättningen helt skulle byta litterär genre må vara osagt. Framöver hittar man i alla fall inget tyngre gods i hans repertoar. Ett och annat historiskt skådespel och någon melodram förekommer visserligen, annars är det komedier som gäller, blandat med vad som enbart går under beteckningen skådespel, vilket ofta signalerar ett allvarligare anslag.

Hans nästa översättning för Kungliga teatern kom att bli Fästmön från hufvudstaden (Die Braut aus der Residenz) av den synnerligen produktiva prinsessan Amalia av Sachsen, som med 17 operor och mer än 40 pjäser intog en framträdande plats på de tyskspråkiga scenerna. Stockholmspremiären 1837 gavs som recettföreställning för Emilie Högqvist där hon gjorde stormande succé både som den självsvåldigt ystra och komiska ”fästmön” och som Ofelia i Hamlet, kvällens mer seriösa inslag. Svenson spelade som vanligt vålnaden och kunde senare på kvällen glädja sig åt framgången med sin översättning, som mottogs positivt också i pressen.  ”En liflig, väl hållen dialog, äfven i svenska öfversättningen ledigt återgifven”, ansåg Dagligt Allehanda. Och i Freja beskrevs översättningen som ”i det hela klanderfri”.  Med hela nitton föreställningar blev pjäsen en av tidens stora framgångar på teatern.

Åren 1838 och 1839 gjorde Svenson studieresor till Tyskland och Frankrike. Alla hans inemot sextio översättningar är gjorda från tyska förlagor, men originalen är ofta franska. I två omgångar var han lärare i deklamation och föreståndare för elevskolan, första gången 1840−1841 och andra gången 1856−1857. Samtidigt var han oförtröttligt verksam som skådespelare och hann också med en och annan översättning. ”Detta … lär ha varit en hård tid för de stackars eleverna”, skriver Hellander:

Den barske läraren lade de manliga eleverna upp till en vanlig prosaisk ’stut’ för minsta brott mot de estetiska lagarna […] och sökte med detta radikala medel inklappa språkets ans och vård i sina disciplar. […] Stort mildare behandlades icke de kvinnliga eleverna.

I slutet av 1840-talet gav Svenson sig för första gången i kast med Charlotte Birch-Pfeiffer och hennes ”gråtstycken”, som de nedsättande kom att kallas. Hon skrev fler än hundra sådana ”Rührstücken”, många efter skönlitterära förlagor.  Minst arton försvenskades av Svenson. Längst överlevde Jane Eyre och Syrsan efter George Sands novell ”La petite Fadette”. År 1907 gick den nittiosjätte och sista föreställningen av den senare över Dramatens scen. Jane Eyre upplevde 105 föreställningar fram till 1878. Vissa landsortssällskap hade båda pjäserna i sin repertoar en bra bit in på 1900-talet.

Wilhelm Svenson förestod också Kungliga teaterns dramatiska bibliotek mellan 1860 och 1868, en syssla som han skötte med skärpa, stränghet och ordning. ”Olycklig den, som behöll en pjäs eller en bok längre än tillåtet var”, berättar Hellander.

Då ljöd Svensons grofva basröst som en mullrande åska: ’Din förbaskade lumpsäck, vill du vräka dej hit och ställa pjäsen på sin plats, eller är det kanske meningen att jag skall komma och hämta den?’ … Han var som en gammal arg korpral! Men för öfrigt en gammaldags hedersman.

Under Svensons år vid biblioteket blev hans översättningar allt färre till antalet, vilket troligen var en följd av att han drabbades av synsvårigheter i kombination med vacklande hälsa. Detta framtvingade också hans avsked från scenen. Efter fyrtiosju års oavbruten tjänstgöring vid Kungliga teatrarna fick han sin avskedsrecett den 16 april 1868. Då spelade han Sven Ulfson i August Blanches Engelbrekt och hans dalkarlar, en roll som påstods vara skriven för honom och som var den mest lyckosamma under hans långa karriär. ”Han var länge en av Kungl. Teaterns mest kända och populära skådespelare”, skriver Johannes Svanberg i Kungl. Teatrarne och ger en kanske mer nyanserad bild än Hellander:

Han stora och oviga kroppsbyggnad gaf, i förening med en mycket stark basröst, ett egendomligt uttryck åt hans komiska förmåga, hvilken utmärkte sig för ganska mycken kraft i förening med en tilltalande godmodighet.

Wilhelm Svenson avled i Stockholm på sin 73-årsdag den 16 juni 1876.