Wilhelmina Stålberg, 1803–1872
Wilhelmina Stålberg hör till Sveriges mest produktiva författare och översättare alla kategorier under 1800-talet. I Leijonhufvud och Brithellis bibliografi över Kvinnan inom svenska litteraturen (1893) är hennes författarskap lika omfattande som Fredrika Bremers, Emilie Flygare-Carléns och Marie Sophie Schwartz. Stålbergs produktivitet som översättare är däremot svårare att överblicka i alla sina delar. Det saknas systematiska källor. Författaren skriver själv på äldre dar till bibliografer som söker upplysningar att hon inte kan minnas allt hon har åstadkommit. Uppgifter om vilka översättarna var är en särskilt svår materia, eftersom dessa egentligen inte förtecknades systematiskt under den tid då översättningarna tillkom, utan i bästa fall noterats i efterhand. Vanligtvis skyltade inte förläggarna under 1800-talet med översättarnas namn på titelbladet. I samband med att den svenska skönlitterära utgivningen genomgick en stark kommersialisering utvecklades en febril och fabriksmässig översättningsverksamhet. Denna process sammanföll i huvudsak med Wilhelmina Stålbergs verksamhetstid som författare och översättare (från 1830-tal till och med 1860-tal). Översättningsuppdrag ingick som en av flera möjligheter att skaffa sig försörjning för en marknadsförfattare av Stålbergs typ.
Wilhelmina Stålberg föddes den 26 november 1803 i Stockholm av obemärkta föräldrar, men övergavs och upptogs som fosterbarn hos fältkamreraren Stålberg och hans hustru i Stockholm. I detta hem tycks hon ha fått en god uppfostran och blev tidigt litterärt intresserad. Redan i tonåren publicerade hon texter i tidningspressen under signaturen Wilhelmina. Debuten begick hon 1826 med det lilla dikthäftet Min ungdoms idealer, som såldes till förmån för en nödställd familj av bättre stånd. Samma år utgavs också titeln Min lyras första toner. Därefter följde ett antal diktsamlingar, av vilka en från 1843 blev försedd med ett förord av Frans Michael Franzén, tidigare sekreterare i Svenska Akademien, som också förärade henne sin lilla guldmedalj.
Fosterfadern dog emellertid redan 1829, vilket innebar att änkan och hennes fosterdotter Wilhelmina fick söka sin utkomst på olika sätt. Fostermodern lärde Wilhelmina hushållarbete och hantverk som kunde bidra till försörjningen. I hemmet undervisade man exempelvis inneboende fattiga ungdomar. Med andra ord lärde hon sig tidigt att försörja sig själv. Efter fostermoderns död 1846 levde Wilhelmina Stålberg resten av sitt liv som ensamstående kvinna i Stockholm. Hon ingick i det nätverk av litteratörer som flockades kring de större förlagshusen såsom Hiertas och Bonniers.
Att undervisa i språk var en vanlig syssla för dåtidens kvinnor som uppnått en viss utbildningsnivå. Ett annat känt exempel från Stålbergs tid är den frånskilda trebarnsmamman Wendela Hebbe som annonserade i Jönköping om att hon gav språk- och pianolektioner. Språklektionerna inbringade inte bara pengar utan lär också ha bidragit till att kvinnorna utvecklade sina kunskaper i utländska språk. De språk som Wilhelmina Stålberg framförallt översatte från var tyska, franska och engelska. Men det är ofta svårt att säkert veta vilken källtext översättaren egentligen utgick från, om det inte händelsevis noterats på titelbladet. Wilhelmina Stålbergs omfattande översättningsverksamhet gällde främst fiktionsprosan. Som författare koncentrerade hon sig också efterhand på prosan och skrev tidstypiska romaner och novellsamlingar. Samtidigt var hon redaktör för tidskrifter med mode- och handarbetsinriktning och bidrog med otaliga småtexter till kalendrar, tidningar och antologier.
Stålbergs penna nyttjades i de flesta genrer och anpassades efter tidens rådande litterära konjunkturer. Hon är ett typexempel på en författare som sällan fick välja sina ämnen själv utan anpassade dem efter marknaden. I ett brev till Aftonbladets nyblivne ägare Carl Fredrik Bergstedt (26/11 1851) ställde Stålberg frågan om hon kunde få medverka i tidningen som ”feuilletonist”. Hon sökte därigenom möjligheter att uppnå en någorlunda säker inkomst och underströk att hon intet annat ägde ”än mitt arbete att lefva af”. Senare i ett brev till bibliografen Christopher Eichhorn på Kungliga biblioteket (28/8 1866) erkände hon att hon inte förmådde erinra sig ”ens en tiondel af allt sådant skräp, som jag strött omkring mig, under min långa vandring på litteraturens bana”. Man får anta att de översättningar som Stålberg utfört inte heller stod högt upp på listan när hon skulle försöka summera sina dagsverken.
Bibliografin Kvinnan inom svenska litteraturen meddelar i sitt förord anmärkningsvärt nog att man uteslutit alla prosaöversättningar från främmande språk. (I den tidigare utgåvan som lanserades i samband med världsutställningen i Wien hade planen varit en annan.) Därför får man konsultera andra källor för att vinna kunskap om en flitig marknadsöversättare som Wilhelmina Stålberg. Leonard Bygdéns Svenskt anonym- och pseudonymlexikon (1898–1915) är härvidlag en ovärderlig källa, där Stålberg förekommer med drygt 60 noterade titlar. Av dessa är ungefär en tredjedel översättningar, av vilka flertalet ingick i någon av tidens populära häftesserier. Under 1830-talet översatte Stålberg främst från tyskan, men under andra halvan av 1840-talet vann franska original terräng. Hon var en av flera översättare som tog upp stafetten när Eugène Sues voluminösa följetongstexter snabbt skulle översättas för Hiertas häftesserie Läsebibliotheket. Typexempel är Sues Den vandrande juden 1845 och De sju dödssynderna som utkom i delar 1848–1851. Stålberg fick även uppdrag som översättare åt Albert Bonniers Europeiska Följetongen. Sammantaget har närmare ett trettiotal skönlitterära översättningar för vuxna av hennes hand kunnat beläggas.
En annan typ av översättningsverksamhet för Stålbergs del blev under senare år översättningar och ibland bearbetningar för barn och ungdom. Grunduppgifter om den svenska barnlitteraturen på 1800-talet finns i Göte Klingbergs och Ingar Bratts kommenterade bibliografi Barnböcker utgivna i Sverige 1840–89 i tre delar (1988). Stålberg förekommer här med omkring 50 poster, varav ett tjugotal är översättningar av texter för barn och ungdom. En hel del är historiska berättelser om svenska hjältekungar, som Stålberg överfört till svenska via tyska författare. Men här märks också, särskilt bland bilderböckerna, ett tydligt inslag hämtat från det anglosaxiska språkområdet. Till de tidiga uppdragsgivarna för översättningar av barn- och ungdomslitteratur hörde Hiertas förlag, och i ett senare skede är det Albert Bonnier.
De översättningar åt tidningar och tidskrifter som Stålberg lär ha utfört i relativt stor omfattning är omöjliga att överblicka. Om man låter sig nöja med de bristfälliga uppgifter som finns om utförda översättningar i bokform för vuxna och barn visar dessa att hennes verksamhet försiggick från början av 1830-talet med tyska texter för häftesserierna och ända in på 1870-talet med korta bilderbokstexter hämtade från det engelska språkområdet. I kvantitet är det rimligt att anta att Stålberg utförde ett par större översättningar per år eller i reda tal ett femtiotal. Om man enbart skulle räkna de i Libris förtecknade verken hade resultatet blivit klenare: här registreras bara ett trettiotal.
Som gammal och sjuk tillbringade Wilhelmina Stålberg sina sista år i Mariefred. I ett brev (20/6 1868) beklagar hon sig över att ”litteraturarbetena börjar allt mer och mer tryta” och att ”företagsamhet i större litterär skala ligger alldeles nere”.
Stålberg kunde med sina rika erfarenheter från Stockholms publicistiska liv blicka tillbaka på en hektisk verksamhet. Hon hade varit ett av arbetsbina som bidrog till den översatta europeiska romanens kommersiella genombrott. Denna översättningslitteratur hör i högsta grad till den svenska litteraturhistorien.
Stålberg gick bort den 23 juli 1872 i Mariefred.