Johan Sylvius, 1620–1685

        Släkten Sylvius vapen.

Johan Sylvius föddes i Karlstad den 6 oktober 1620 som son till prästen Jacobus Jonæ och dennes hustru Margareta Sylvia. Han inskrevs som student i Uppsala 1639, verkade senare ett antal år vid det kungliga kansliet och som hertig Karl Gustavs (sedermera Karl X Gustav) privata sekreterare. Regeringen anbefallde i januari 1645 Gustav Horn, överbefälhavaren i Skåne, att skicka upp den tjugofemårige Sylvius till Stockholm eftersom ”ingen skrivare är” i kansliet som kunde klara de diplomatiska språken, framförallt latinet. Sylvius befordrades till registrator. Tjänsten i kansliet krävde en god stilistisk förmåga och förutsatte utvecklade språkkunskaper. År 1654 blev Sylvius assessor i Svea hovrätt och året därpå häradshövding i Tiohärads domsaga i Småland. År 1667 beträdde han tjänsten som translator regius, det ämbete som inrättats 1622 för Ericus Schroderus men som sedan varit nedlagt omkring tjugo år. Efter åren som kunglig översättare blev Sylvius 1685 lagman i Värmland och Petrus Brask anhöll om att få översättartjänsten efter honom. Johan Sylvius avled den 2 augusti 1690.

Johan Sylvius var gift tre gånger: först med drottning Christinas kammarjungfru Ingeborg Hinman, sedan med Elisabet Svart och i det tredje äktenskapet med Christina Stiernhielm, dotter till Georg Stiernhielm och Cecilia Bure.

Under sina 18 år som translator regius översatte Sylvius nio verk som gick till tryck, flera av dem omfångsrika. Samtliga översattes från latin, med undantag för Richard Baxter, En lijten book om Gudz taal, som översattes från en tysk förlaga, vilket inte var ovanligt med engelska original. En av de nio översättningarna − Leonardus Bruno Aretinus skrift De Bello Gallico Adversus Gothos gesto (tryckt 1470) − stannade som provtryck. Böckerna trycktes annars hos Wankijf eller Keyser, båda kungliga boktryckare.

Fem av titlarna kan hänföras till den andliga litteraturen. Två av dem hade tidigare utgivits i andra svenska tolkningar, nämligen Johan Gerhards meditationer, som redan 1617 översatts av J.J. Ulphinus, och Philippe de Mornays betraktelse om livet och döden, Een Book Om then Christne Religionens Wißheet och Sanning, försvenskad av Ericus Schroderus 1639. Två av Sylvius översättningar trycktes senare om: en samling berättelser om Alexander den stores bedrifter, nedtecknade av den romerske historikerna Quintus Curtius Rufus (1682, på nytt 1695), och en samling meditationer av den lutherske dogmatikerna Johann Gerhard (1671, på nytt 1696).

Uppgiften för Johan Sylvius som kunglig translator var, liksom för hans föregångare, att låta översätta ”allehanda nyttighe böcker”, som det heter i förordnandebrevet. Titelsidor, dedikationer och företal ger en inblick i vad man avsåg med ”nytta” liksom i Sylvius arbetsvillkor och hans syn på sin uppgift.

Målgruppen för översättningarna anges aldrig uttryckligen, men i dedikationstexten till översättningen av de Mornay formulerades vikten av att en något bredare läsekrets fick ta del av betydelsefull litteratur än den lärda värld som kunde läsa på latin och andra främmande språk; här ville man uppmuntra också de höga herrarna, ”gemene Man” och den studerande ungdomen till studier och främja deras kärlek för lärda mäns verk. Det framgår också att översättningsverksamheten kunde stimulera annat som lände riket ”till heder och beröm”. Den litteratur som Sylvius fick i uppdrag att, med tidens term, vertera till svenska, kan sägas spegla denna pedagogiska och patriotiska ambition. Urvalet bestod av främst andaktslitterära och historiska verk.

Under Sylvius tid var översättarämbetet en osäker inkomstkälla och det ålåg rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie att finna medel för såväl translators lön som böckers tryckande. År 1669 fann man en tillfällig lösning genom att ge Sylvius ett anslag ur så kallade saköresmedel, det vill säga den del av utdömda bötesbelopp som tillföll staten.

I några fall kan man av titelsidans uppgifter utläsa att översättningen legat färdig innan tryckningen blev möjlig och finansieringsfrågan var löst. En översättning av den tyske teologen Philipp Nicolai, tryckt 1669, uppges ha blivit ”Transfereradt åhr 1667”. Gerhards meditationer och de Mornays betraktelse tycks ha legat klara 1668 men trycktes först tre år senare.

På titelsidorna kan man finna uppgifter om tryckens finansiering. I två fall (de Mornay 1674 och Sleidanus 1675) sägs trycket ha skett på Kungl. Mayt:s bekostnad och i två fall (Ericus Olai 1678 och Quintus Curtius Rufus 1682) ”med egen bekostnad”, vilket möjligen kan avse boktryckaren. Två finansiärer namnges, nämligen Berge Chroneberg, som 1674 på ”Egen och frijwillige Bekostning” lät trycka de Mornays skrift om den kristna religionens sanning, och Jacob Sneckenberg som, möjligen i sin egenskap av räntmästare i räntekammaren, svarade för trycket av Baxters skrift 1683.

I vad mån verkens dedikationer har med finansieringen att göra är osäkert. Snarare tycks ett samband mellan genre och dedikationens adressat föreligga. Sylvius första översättning som kunglig translator, Gerhards meditationer, tillägnades Ebba Brahe, vilket var i enlighet med 1600-talsbruket att dedicera andaktslitterära verk till adelskvinnor som det kyrkliga livets och den fromma litteraturens understödjare. Detta betonas också i dedikationstexten. Det var dock sonen, Magnus Gabriel De la Gardie, som var textens huvudperson. Det var han som hade nitälskan om ”allehanda nyttige Böckers translationer och afftryckande” och således till trycket hade befordrat denna bok som han ”myckit älskat”.

Ett liknande samband mellan genre och dedikationspraxis föreligger i de fyra fall då översättningen tillägnas (eller presenteras, som det hette) änkedrottning Hedvig Eleonora eller Karl XI. Det rörde sig här om tre världsliga historieverk och Philipp Nicolai historia om den kristna kyrkans utbredande.

Sylvius sista kända översättning var det nämnda verket av Baxter 1683. Boken dedicerades till Sten Bielcke, riksskattmästare, och riksrådet Claes Flemming samt ett antal namngivna medlemmar av Stockholms konsistorium. Av dedikationstexten framgår att Jacob Sneckenberg föregående år har uppmanat Sylvius att översätta Baxters skrift ”tå ock han wille Trycket vthi alla delar sielff bekosta” liksom att Stockholms konsistorium också tillstyrkt medel. Även om Sneckenberg bekostat tryckningen, vilket titelsidan meddelar, klagar Sylvius över att ”Penningemanglet” varit ett problem såväl för hans egen del som hos boktryckaren.

Den här sortens upplysningar om vem som uppdragit åt Sylvius att översätta ett verk eller bekostat det gav utgivningen legitimitet. Liksom när censorsämbetet inrättades 1684 var uppgiften att visa att de tryckta verken hade bestått en prövning av kvalitet och innehåll. Att biskop Emporagrius i Strängnäs offentligt i olika sammanhang sägs ha uttalat sig positivt om Gerhards meditationer och att Stockholms konsistorium tillstyrkt medel till Baxters skrift 1683 kan också tolkas som en sådan legitimitetsstämpel.

Vid ett tillfälle kommenterade Johan Sylvius sitt arbete som översättare, nämligen i företalet till översättningen av Quintus Curtius Rufus. Han hade då några års erfarenhet av translatortjänsten. Den svårighet han här sade sig ha stått inför var att i den svenska texten finna en lämplig medelväg mellan latinets ordföljd och en fri tolkning av originaltextens innebörd. Om man var latinet trogen riskerade man, enligt Sylvius, att innebörden började ”irra” och hamnade ”uthur leden i Mörkret”, medan ett fritt förhållningssätt skulle kunna ge spelrum åt godtycket. Sylvius formulerade här ett klassiskt översättardilemma mellan en källtextnära översättning verbum de verbo och den alternativa principen att fokusera på innehållet tanke för tanke, sensus de sensu. Den förra, menade Sylvius, leder till att texten blir obegriplig. Men han ville själv undvika en alltför fri översättning, något han funnit prov på hos den ”Frantzöske Tolkaren” som har ”sprungit långt” från grundtexten. Sylvius befarade att han kan komma att anklagas för att ha tagit sig alltför stora friheter men betonar samtidigt att Curtius på sina ställen är ”tung at lyffta”. Uppenbart är att Sylvius i sitt arbete haft tillgång till de versioner – ordvalet är hans eget – som föreligger på italienska, franska och tyska. Dessa är, påpekar han, sinsemellan mycket olika och han besväras av ”många och blinda tydningar”, det vill säga tillägg och uttolkningar som ibland är motstridiga. Själv avstår han från detta tillvägagångssätt, hoppas att han funnit den goda medelvägen och lämnar så över sitt arbete åt läsaren.