Svenskt översättarlexikon

Inte mycket är känt om Ericus Bendicti Schroderus tidiga liv. Hans födelseår är okänt och detsamma gäller födelseorten, även om man på goda grunder kan anta att det var Nyköping, där hans föräldrar, Bengt Nilsson Skräddare och Anna Andersdotter, var stadgade. Ericus var yngst i en syskonskara om åtminstone fem barn, bland vilka fanns den sedermera berömde Johan Skytte, riksråd och Uppsala universitets kansler. Brodern Johan var född 1577, varför Schroderus rimligen föddes under sent 1570-tal eller någon gång på 1580-talet.

Schroderus studerade vid universitetet i Marburg och verkade en tid som skolmästare i Nyköping innan han, tack vare Johans avancemang vid hovet, 1608 lyckades få platsen som hertig Karl Filips lärare i läsning och skrivning. Johan verkade som huvudlärare för prinsen och dennes bror − den blivande Gustav II Adolf och för prinsessan Maria Elisabet. Förutom Johan Skyttes inflytande torde dessutom den första kända översättningen av Schroderus hand ha verkat till hans fördel vid utnämningen. Den publicerades 1606 med titeln Regium donum eller konungzligh förähring efter den furstespegel, Basilikon doron, som Jakob I av Skottland (från 1603 också av England) författade och lät publicera 1599. Verket riktar sig till Jakobs son Henrik med instruktioner och råd om vad en ung furste bör lära sig. Schroderus tillägnade sin översättning Karl IX, som anmodades att se parallellen mellan sin egen son Karl Filip och prins Henrik. Översättningen passade även den aktuella svenska utrikespolitiken, som försökte stärka banden med England.

Regium donum är intressant också genom Schroderus förord, som innehåller en av det svenska 1600-talets ytterst få allmänna betraktelser över översättandets syfte och funktion. Schroderus framhåller Sveriges ”stoora oflyt och försummelse” när det gäller att göra klassiska och hedervärda författares verk tillgängliga på svenska. I Tyskland råder helt andra förhållanden. Där kan varje man ”som något litet hafwer förfarit vthi sitt modhers måål” referera och samtala om alla dessa verk i filosofi, poesi, teologi, politik, juridik och så vidare, eftersom de finns översatta. Inte heller känner svenskarna till de främmande skriftställare som beskrivit och lovprisat deras land. Med litteraturhistorikern Stina Hanssons ord motiverar Schroderus sålunda översättningarnas nytta genom att de både ”befordrar kunskaperna i landet och stärker den nationella stoltheten”.

Schroderus verkade som hertigens lärare till 1612 då han utsågs till korrekturläsare (”korrektor”) för statens tryckproduktion. I tjänsten ingick att översätta relevanta kungliga skrivelser till främmande språk, men Schroderus fortsatte även med att översätta till svenska och från 1616 fick han visst understöd från staten också för den verksamheten.

Under dessa år tjänade många av Schroderus översättningar reformpedagogiken, som hade Gustav II Adolfs stöd och syftade till att de sju fria konsterna (artes liberales) skulle kunna utläras på modersmålet istället för via latinet och grekiskan. Exempelvis översatte Schroderus 1614 två didaktiska skrifter av den tyske pedagogen Wolfgang Ratke (Ratichius). Två år senare utkom han med ytterligare en furstespegel, skriven av Fulivus Pacianus, och en etikettguide för hovfolk av den populäre 1500-talsförfattaren Antonio de Guevara. Schroderus översatte också andakts- och bönböcker. En särskilt nämnvärd titel var Philip Kegels Tolf andelige betrachtelser, som kom att åtnjuta stor popularitet under 1600-talet och satte sin prägel på det svenska fromhetslivet med sitt fokus på syndastraff och Kristusmystik. ”Ingen av reformationstidens bönböcker upplevde ett så stort antal upplagor som denna”, påpekar Sigfrid Estborn i sin omfattande avhandling i ämnet.

År 1622 utgör ett märkesår i svensk översättningshistoria och i Schroderus liv. Nu utnämndes han, som den förste, till translator regius, kunglig översättare, och kunde ägna sig åt översättarverksamheten på heltid. Det nyinrättade ämbetet möjliggjordes tack vare den så kallade bibeltryckssumman, en skatt som införts för finansieringen av ett nytt bibeltryck. Den nya bibelutgåvan hade färdigställts 1618, men skatten hade kvarstått som ett slags fond för litterär verksamhet, vilken förvisso också kom att användas för helt andra ändamål. År 1622 beslöt så kungen att hela denna skatt, som bestod i en tunna spannmål årligen från vart och ett av Sveriges och Finlands cirka 1 650 så kallade kyrkohärbärgen, skulle tillfalla Schroderus – ett enormt anslag, även om hela skattebeloppet sällan lyckades indrivas. Som motprestation skulle Schroderus varje år översätta texter motsvarande 400 tryckark och själv bekosta tryckningen, inklusive material och löner. Som Henrik Schück framhållit var detta oavsett anslagets storlek ett omöjligt uppdrag för en ensam person. 400 ark utgör 3 200 sidor i kvartoformat; därtill ska läggas tid och kraft att ombesörja tryckning, korrektur och distribution. Schroderus fick så småningom översättarbetinget nedsatt till 200 ark om året och gjorde ett imponerande försök att möta sin arbetsgivares förväntningar. Schück menar till och med att Schroderus ensam stod för ”ett större antal trycksidor, än hela 1500-talet i Sverige tillsammans åstadkommit”. Exakt hur många verk som Schroderus varit ansvarig för är osäkert. Själv uppgav han ett år före sin död att han publicerat ”in moot sextije nyttige Materier på wårt Modersmåål”. Av dessa har dock endast ett fyrtiotal hittills kunnat återfinnas och katalogiseras.

I den kungliga skrivelse som installerade Schroderus som translator betonade Gustav II Adolf att särskilt skrifter som kunde gagna rikets ungdom borde översättas. Ett svar på denna vilja exponerade Schroderus i sin 1624 förfärdigade översättning av Philippe de Commynes Grundelighe beskrifwelse om allehanda wichtige handlingar, som emellan konung Ludwijk then elleffte, […] och then nampnkunnige krijgshiälten hertigh Carl aff Burgund, […] sigh hafwer förluppit och tildraghit. Delar av skriften hade ingått i Gustav Adolfs egen undervisning som ung prins, men då på franska eller latin. Verket var en skildring av ett historiskt händelseförlopp men användes som en allmän lärobok i politik.

Bland andra historiska verk av Schroderus hand kan nämnas Livius Romerska historia (1626), ett storverk på över 1 000 sidor i folio, liksom översättningen av Johannes Magnus Swea och Götha Crönica (1620). Med den tilltagande göticistiska tendensen hos makthavarna att förhärliga Sverige som kulturnation fann Schroderus ökat stöd för det översättarprogram han från början dragit upp −  att sprida kunskap och öka den nationella stoltheten. Ett verk som Johannes Magnus kunde fylla båda dessa funktioner, medan klassiska verk som Livius mer ensidigt stimulerade de humanistiska bildningsidealen. Här och i andra av Schroderus översättningar döljer sig dock ett implicit göticistiskt motiv i form av den uttryckliga föresatsen, inte minst från statligt håll, att svenskan skulle visas upp som ett språk som kunde tävla med vilket annat som helst i form av värdighet, skönhet och uttrycksförmåga. Latinet, som det ledande kulturspråket, var den förnämsta medtävlaren. Schroderus översättningar bör i detta perspektiv ses som ett led i att stärka svenskans position som kulturspråk internationellt.

Schroderus omfattande verksamhet torde överhuvudtaget haft ett inte oväsentligt inflytande på det svenska språkets utveckling under 1600-talet, även om den frågan ännu inte närmare har utretts med undantag för Schroderus betydelse för svensk metrik. På det området var han en innovatör som tidigt tillämpade stavelseräknande vers, och förmodligen var han den förste svensk att använda elision efter antikens mönster, det vill säga att när två vokaler möts utesluter han den första vokalen för att hålla rätt antal stavelser i versen. Hans översättarpraktik tycks i allmänhet annars förhålla sig relativt fritt och vara inriktad på praktisk funktion snarare än trohet mot originalen. I översättningen av Johannes Magnus lägger Schroderus exempelvis helt självsvåldigt till en passage i den så kallade ”Eriksvisan”, om den svenskättade prinsen Dan, som i forna tider skulle ha lagt Danmark (därav namnet) under sig. Tillägget fyller en uppenbar funktion som propaganda mot arvfienden.

Schroderus fortsatte också att översätta och publicera verk av religiös och andlig art. Bland dessa märker man, både före och efter hans utnämning till kunglig översättare, en skarpt fientlig tendens mot katolicism och kalvinism. I titlar som Then romerske kyrkiones wederstyggelige förföljelse och reformation (1637) och Grundeligit förswaar vthöfwer the fyre twistighe artiklar, emellan oss och calwinisterna (1612) är detta uppenbart. Men även mer allmänna verk av ortodoxa evangelisk-lutherska teologer som Lucas Osianders måste ses som delar i kampen mot det katolska.

De flesta av Schroderus publikationer riktade sig till en mycket begränsad del av den läsande svenska befolkningen och hade aldrig kunnat komma till stånd utan statligt stöd och enstaka mecenater. Vissa översättningar var dock mer kommersiellt präglade och bör ses som rena affärsspekulationer från Schroderus sida. Kegel blev en bästsäljare, liksom översättningen av Johann Arndts Paradijs lustgård (1646), ett av de sista verk Schroderus färdigställde. Han slutade sin enastående översättarbana 1647 och hann inte själv uppleva den popularitet som denna andaktsbok skulle möta hos det svenska folket. Så sent som 1815 nytrycktes översättningen av Arndt, nära 170 år efter dess tillkomst.