Irma Nordvang, 1905–1977
Irma Nordvang var poet och översättare. Hon tillhör dem vars insatser Birgitta Trotzig nämner som särskilt betydelsefulla:
Vad vore den svenska litteraturens utvecklingshistoria utan Hagbergs Shakespeare, Erland Lagerlöfs Homeros, Ellen Rydelius Dostojevskij, Warburtons Joyce, Irma Nordvangs Musil?
Av de fem nämnda översättarna är Irma Nordvang säkert den minst kända. Hon föddes den 27 maj 1905 på Södermalm i Stockholm som Irma Ingeborg Lundin, ”oäkta dotter” till den då tjugoåriga Elin Lundin. Hon växte förmodligen delvis upp hos fosterföräldrar och hennes formella utbildning bestod av femårig folkskola samt studier vid Påhlmans handelsinstitut åren 1921 och 1922.
Under namnet Irma Nordvang, som i mantalslängderna dyker upp först 1940, debuterade hon 1932 med diktsamlingen Med sträckta händer. Den erotiska och religiösa tematiken och den stramt bundna formen fick recensenterna att nämna Karin Boye och Hjalmar Gullberg som förebilder.
Irma Nordvangs främsta verksamhetsområde kom att bli skönlitterära översättningar från tyska. År 1934 debuterade hon dels med Ernst Wiecherts roman Färjkarlen, dels med bidrag i antologin Från George till Kästner. Modern tysk lyrik, där hon framträdde sida vid sida med de etablerade poeterna och lyriktolkarna Johannes Edfelt och Bertil Malmberg. Vid ett av sina få framträdanden i offentligheten, i en intervju i Nya Dagligt Allehanda (15/2 1934), gjorde hon sig till förespråkare för den så kallade frontgenerationen inom den tyska litteraturen – de författare som upplevt första världskrigets chock, sympatiserade med Hitler och fått vind i seglen efter nazisternas maktövertagande 1933.
På 1930-talet stod Nordvang Oxfordgrupprörelsen (senare MRA) nära och översatte flera av dess skrifter. Under krigsåren arbetade hon inte för de stora förlagen utan översatte numera skonsamt glömda författare på beställning av det tyskfinansierade Dagens Böcker. Hon medverkade i den svenska pronazistiska manifestationen Det kämpande Tyskland 1941 (med bidrag av Sven Hedin, Fredrik Böök, Rütger Essén med flera), där hon hyllade kampen mot entartete Kunst och talade sig varm för de författare i Tyskland som äntligen fått ordet efter Weimartidens ”förvisning”. I tidskriften Sverige–Tyskland publicerade hon åren 1938–1943 regelbundet poetiska översättningar och bidrog med artiklar om ny litteratur från Tredje Riket. Av Ernst Wiechert, inre emigrant i Nazityskland, kom hon att svara för alla på svenska utgivna böcker med undantag för den i Tyskland officiellt kritiserade Das einfache Leben från 1939 (Det enkla livet, översatt av Birgitta Hammar 1940). Den sista boken av Wiechert blev I dödens skog, en skildring av författarens upplevelser som koncentrationslägerfånge (1946).
Sedan hon insjuknat i tuberkulos 1944 led Nordvang resten av livet av vacklande hälsa. Under efterkrigsåren ansåg hon sig motarbetad på grund av sina kända protyska sympatier. Efterhand återkom hon på de större förlagen, först med Wiecherts I dödens skog, sedan med böcker av mindre uppmärksammade engelskspråkiga författare. Hon medverkade med äldre och nya tolkningar av Hermann Hesse i ett urval som redigerades av Johannes Edfelt med anledning av Nobelpriset 1946. Som ansedd poet engagerades hon att tolka dikter i andras prosaöversättningar och bearbetade även Walborg Hedbergs översättning av Thomas Manns Buddenbrooks (1952).
År 1949 utgav Irma Nordvang sin andra och sista diktsamling. Recensenterna noterade att 40-talet tycktes ha gått henne spårlöst förbi. Hennes position som framstående poesiöversättare bekräftades av att hon som en av sex poeter 1948 deltog i tidskriften Poesis enkät under rubriken ”Att tolka lyrik”. De övriga medverkande var Bertil Malmberg, Johannes Edfelt, Erik Blomberg, Ilmar Laaban och Bo Carpelan. Hennes översättningar av dikterna i Hesses Glaspärlespelet 1952 (prosan gjordes av Nils Holmberg) visar att hon inte moderniserade utan snarare arkaiserade Hesse. Tonen är lite omständlig, verbens pluralformer iakttas strängt, ibland kan en dikt förlängas med ett par rader för att rimmen ska bibehållas. I ett brev till Hjördis Karhunsaari, medarbetare på Albert Bonniers förlags översättningsavdelning, skrev Nordvang att hon erhållit första pris i en västtysk tävling för översättningen av Hesses dikt ”Nach dem Lesen in der Summa contra Gentiles”. Något sådant pris skall emellertid, enligt Deutsches Literaturarchiv i Marbach, aldrig ha utdelats.
Ett slags comeback som översättare av modern tysk prosa gjorde Nordvang 1958 med Joseph Roths Nikolaus Tarabas, en gäst på denna jord (i serien Tidens tyska klassiker). Roths bok berättar historien om en rysk officer och adelsman som, besatt av ett våldsamt hat mot rödhåriga judar, under första världskriget förödmjukar en judisk man, ångrar sig och därefter som tiggare beger sig ut på en livslång botgörarvandring. Översättningen återskapade med stor precision och inlevelse berättelsens intensiva, legendartade ton.
Trots att Irma Nordvang antagligen ansåg att poesin var hennes kallelse blev hennes bestående insats översättningen av Robert Musils stora roman Mannen utan egenskaper (del I – 1961, del II – 1963, del III – 1970). Arbetet, avbrutet av sjukdomsperioder, tog tretton år att genomföra. Översättningen låg nära originalet, med strängt iakttagande av Musils komplicerade, ibland flera sidor långa perioder och med noga avlyssnande av den speciella ironi som genomsyrar varje mening i verket:
Denna österrikisk-ungerska nationalkänsla var av en så sällsam natur att det måste förefalla nästan fåfängt att söka förklara den för någon som inte själv har upplevt den. Den bestod inte av en österrikisk och en ungersk del, vilka sedan, som man kunde tro, kompletterade varandra, utan den bestod av ett helt och en del, nämligen av en ungersk och en österrikisk-ungersk nationalkänsla, och den sistnämnda hörde hemma i Österrike, varigenom den österrikisk-ungerska nationalkänslan egentligen var utan fosterland. Österrikaren förekom bara i Ungern, och där som ett föremål för ovilja; därhemma kallade han sig undersåte i de i riksrådet representerade konungarikena och länderna inom den österrikisk-ungerska monarkin, vilket betydde det samma som en österrikare plus en ungrare minus denne ungrare, och han gjorde det inte, som man kanske skulle kunna tro, med hänförelse utan för att tjäna en idé som var honom förhatlig, ty han kunde lika litet tåla ungrarna som ungrarna honom, varigenom sammanhanget blev ännu mera invecklat. Många kallade sig därför helt enkelt tjecker, polacker, slovener eller tyskar, och därmed började denna ytterligare upplösning och dessa välkända ”obehagliga företeelser av inrepolitisk natur”, som greve Leinsdorf kallade dem, vilka enligt honom var ”verk av ansvarslösa, omogna, sensationslystna element”, som inte fick den nödiga tillrättavisningen inom befolkningens politiskt alltför oskolade massa.
(Mannen utan egenskaper I, 1961, s. 212–213)
I ett av sina personliga brev till Hjördis Karhunsaari berättade Nordvang 5/2 1967 om sitt mödosamma och allt uppslukande arbete med Musil, som hon kallade ”Musen”:
Och även om det visst brukar heta att spöktimmen infaller mellan tolv och ett, så infinner sig i alla fall aldrig Musen före klockan tre-fyra på morgonen. Det är då han plötsligt promenerar in med sitt litet gäckande leende och placerar sig bakom min stol för att diktera, och då skriver jag så fort mina stela fingrar förmår. Och finner nästa dag att det inte finns en stavelse att ändra. [...] De brukar tala om kattens lek med musen, här är det tvärt om: det är musen som leker med den arma katten. (Ett av mina ”smeknamn” är just ”Katten” eller ”Murre”, så det var väl förutbestämt det här med Musen!) Musen äter bokstavligen upp katten, inifrån, så det blir bara ett tomt skinn kvar, om ens det.
Arbetet med Mannen utan egenskaper var kantat med svårigheter. Efter del I 1961 och del II 1963 hämmades Nordvangs arbete av olika personliga problem. I en unik petition från en grupp Uppsalastudenter 1966 uppmanades Bonniers att fortsätta med utgivningen som man anade att förlaget förhalade, kanske av ekonomiska skäl. Bonniers och förläggaren Georg Svensson tog emot kritiken men teg och var lojala mot sin översättare, som inte orkade arbeta. Till slut kom del III ut hösten 1970. Inte förrän efter Irma Nordvangs död publicerades del IV av Musils verk, nu i översättning av Lars W. Freij (1983).
Mottagandet av Mannen utan egenskaper blev översvallande. I en understreckare i Svenska Dagbladet den 9 maj 1972 kallade Lars W. Freij Nordvangs arbete hennes ”kulturgärning och andliga kraftprov”. Översättningen har återutgivits flera gånger (1983, 1998, 1999) och gick hösten 2010 som följetong i Sveriges Radio.
Irma Nordvang erhöll Sveriges författarfonds premium till personer för belöning av litterär förtjänst 1965 och 1974 samt Samfundet De Nios översättarpris 1970. Hon avled den 31 mars 1977 i Stockholm.