Britta Gröndahl, 1914–2002

Foto: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Tidningen Arbetarens bildarkiv

Britta Gröndahl, född Maartman, växte upp i Skogstorp utanför Eskilstuna. Hon föddes den 8 mars 1914 och avled den 18 november 2002. Fadern Hans Maartman var kamrer och högerman och satt många år i Eskilstuna stadsfullmäktige. Modern Dagmar Maartman, född Tideman, var förtegen om sin bakgrund men kom enligt dottern från ”lantligt proletära förhållanden”. Trots faderns ganska oansenliga tjänstemannalön bemödade sig familjen Maartman om att upprätthålla en borgerlig fasad med rymlig bostad, hembiträde, vita dukar och tygservetter, en lyx som man egentligen inte hade råd med. Pengar blev en kronisk bristvara och en ständig källa till konflikt mellan föräldrarna. Den reflekterande flickan Britta var tidigt medveten om pengarnas roll och klasskillnadernas betydelse. I memoarboken Äventyrens år från 1994 berättar hon:

Arbetarbostäderna i Skogstorp var trånga och där luktade inte gott. Hembiträden hörde också till underklassen. De bodde i jungfrukammare som ofta var trånga kyffen, ibland utan fönster, och de åt inte vid herrskapets bord. Tiggare och luffare stod allra lägst, de var utanför. Vi var bättre folk. Fast inte bäst, det var jag tidigt medveten om. Över oss fanns företagsägare, direktörer, läkare, advokater och en mängd andra som hade gott om pengar vilket vi inte hade.

Britta var duktig i skolan och avlade, som en av mycket få flickor, studentexamen vid Högre Allmänna Läroverkets latinlinje i Eskilstuna 1931. Som nybakad student tog hon ett sommarjobb i Båstad, där hon träffade den sju år äldre cellisten Gustav Gröndahl och blev blixtförälskad. De båda beslöt att hålla ihop och reste till Stockholm, där de under många år förde bohemliv, ”vilket betydde att man levde ytterst enkelt och försökte kombinera strävsamhet med ett ibland ganska vildsint festande, hur det nu gick ihop”, som hon senare skriver. Det var vid denna tid som Britta Gröndahl på allvar började intressera sig för politik, även om det skulle dröja innan hon blev politiskt aktiv. Hon ville egentligen studera statsvetenskap vid Stockholms högskola, men eftersom det ansågs mer ”passande för en flicka” med språkstudier, fick det bli språk istället – hon skulle med tiden komma att översätta böcker från nederländska, spanska, engelska och franska.

Så småningom erhöll maken fast anställning som konsertmästare i Kungliga Hovkapellet och paret stadgade sig. År 1941 gifte de sig och året därpå föddes det första barnet som snart följdes av två till. Enligt tidens sed föll huvudansvaret för barnen och hushållet på hustrun. Genom kvällsstudier lyckades Britta Gröndahl ändå 1953 ta en fil.lic. i litteraturhistoria, men sedan det tredje barnet fötts inleddes vad hon senare karaktäriserat som en femton år lång, frivillig ”hemslavinneperiod”. Det är under den tiden som hon börjar extraknäcka som översättare från framför allt engelska och nederländska, varvid hennes motvilligt förvärvade språkkunskaper kom väl till pass. Hennes översättardebut skedde 1945 med Clyde Brion Davis äventyrsroman Resa mot svart ocean. Boken filmatiserades 1945 under titeln Adventure, med Clark Gable och Greer Garson i huvudrollerna. Samma år översatte hon Den andra kvinnan av den holländske författaren Willy Corsari. Därefter följde den flamländske Felix Timmermans historiska roman Pieter Bruegel (1947), en roman av Philip Larkin (Sommar blir vinter, 1947) samt ett antal engelska kriminal- och ungdomsromaner av Cyril Hayes och Joan Flemming.

Under 1950-talets första år översatte Gröndahl ytterligare några engelska kriminalromaner och en historisk biografi om Madame de Pompadour, men vid decenniets mitt upphörde hennes översättarproduktion tills vidare. Hon hade börjat känna ett allt djupare behov av att bryta isoleringen i hemmet och ”få kontakt med människor som delade mina politiska och sociologiska intressen”. Hon hade sedan många år betraktat sig som socialist, men få i hennes bekantskapskrets delade hennes vänstersympatier. Vid 30 års ålder sökte Gröndahl därför kontakt med den frihetliga, syndikalistiska rörelsen, SAC, och gick med i deras kvinnoklubb. Ganska snart blev hon skribent i syndikalisternas tidning Arbetaren där hon inledningsvis ansvarade för kvinnospalten men snart också kom att tilldelas andra uppdrag. På tidningen stiftade hon bekantskap med den tyskfödde syndikalisten Helmut Rüdiger, vars stora kännedom om syndikalismens historia och rika internationella kontaktnät blev av betydelse för Gröndahls politiska och intellektuella utveckling. Det var till stor del tack vare Rüdiger som hon fick upp ögonen för de spanska och franska syndikalistiska rörelserna liksom för språken och litteraturen i dessa länder, vilket inte minst kom att avspegla sig i hennes verksamhet som översättare och skribent. År 1959 debuterade hon som författare med en bok om den franske socialistiske och anarkistiske 1800-talstänkaren Pierre-Joseph Proudhon, och under det nästföljande decenniet översatte hon bland annat Franco-motståndaren Ramón J. Senders roman Fallet Sabino (1965) och den franske filosofen Daniel Guérins bok Anarkismen. Från tanke till handling (1970).

Under 1960- och 1970-talen företog Gröndahl flera resor till det fascistiska Spanien för att knyta band med den frihetliga rörelsen där. Resorna tog henne också till Frankrike, bland annat under studentrevolten och generalstrejken i maj 1968, då hon satte sig i förbindelse med de franska studenterna och arbetarna och efterhand blev positivt inställd till revolten. Den parisiska erfarenheten gjorde att Gröndahl kom att genomgå en politisk radikalisering, något som mottogs med ogillande av de mer moderata medlemmarna av SAC och av Arbetarens redaktion. Delvis av den anledningen lämnade Gröndahl några år senare sin fasta anställning på Arbetaren och sin halvtidstjänst som internationell sekreterare för att istället försörja sig som frilansöversättare. Hon fortsatte samtidigt sitt ideella engagemang i den frihetliga rörelsen och var under 1970-talet aktiv både i ett anarkistiskt bokkafé och i Frihetlig socialistisk tidskrift. Efter den portugisiska Nejlikerevolutionen 1974 vistades hon en tid i landet för att studera de försök med ekonomisk självförvaltning som gjordes där.

Under 1970-talet och 1980-talet publicerade Gröndahl en rad översättningar från i huvudsak franska. Bland de skönlitterära författare hon tolkade bör särskilt nämnas fransk-algeriska Marie Cardinal, av vilken hon översatte sex romaner med början i succéboken Orden som befriar (1978). Hon översatte också ett antal seriealbum av Claire Bretécher, däribland cykeln De frustrerade (1980–1984), vars träffsäkra, satiriska skildringar av stereotypa beteenden och moraliskt hyckleri ledde till ett uppsving för vuxenserierna i både Frankrike och Sverige. Från spanska översatte hon några verk som rörde politiska förhållanden, samt Luisa Isabel Álvares de Toledos roman Strejken (1973).

Vid sidan av detta gjorde Gröndahl en betydelsefull insats som översättare av flera historiska och mentalitetshistoriska verk. En bok som säkert kändes angelägen för henne var Elisabeth Badinters bok om moderskapets historia, Den kärleksfulla modern (1981), i vilken myten om den instinktiva moderskärleken dekonstrueras genom jämförelser med svunna tiders föreställningar om modern. Gröndahls utan tvivel mest kända och betydelsefulla arbete var dock Michel Foucaults Sexualitetens historia som gavs ut på Gidlunds förlag i tre band mellan 1980 och 1987.

Som översättare håller Britta Gröndahl en jämn och hög nivå. Hon har också ett förvånansvärt brett register. Vare sig det gäller gottköpslitteratur, romaner, serier eller historiska och filosofiska verk uppvisar hon i allmänhet en stor stilsäkerhet och noggrannhet. Hennes översättning av Foucault, som gjordes vid en tid då relativt få i Sverige hade studerat den erkänt svårtolkade fransmannen, är en prestation för sig. Medan böckerna under hennes första översättarperiod på 1940- och 1950-talen ofta kan betraktas som arbeten för brödfödan, utan synbar koppling till hennes politiskt-sociologiska intressen, är verken från 1970-talet och framåt mer i linje med det brett syftande samhällskritiska patos som tycks ha varit hennes överordnade drivkraft i livet.