Cilla Johnson, 1911–2002
Cilla Johnson föddes den 1 juni 1911 i Helsingfors som dotter till Carl Frankenhaeuser och Hanna Frankenhaeuser, född Åström, från Uleåborg. Hon växte upp på den stora gården Kullo utanför Borgå som föräldrarna hade skaffat. Fadern var arkitekt och hade bland annat ritat den nya herrgårdsbyggnaden. Där fick hon tidigt den känsla för natur, växter och trädgård, som var karaktäristisk för henne. Hon var enda flickan i en syskonskara med fyra bröder. Sin första undervisning fick hon i hemmet, där det svenska språket vårdades med särskild omsorg, dels kanske därför att fadern i det internationella Viborg hade haft tyska som första språk och av det skälet särskilt vinnlade sig om den svenska han sedan lärde sig, dels därför att båda föräldrarna starkt engagerade sig i motståndet mot tidens förryskningspolitik och i kampen för den finlandssvenska minoritetens sak.
Redan som barn blev Cilla tvungen att använda glasögon, ett hinder på den tiden i umgänget med jämnåriga kamrater. Hon blev en hängiven bokslukerska och grundlade ett livslångt litteraturintresse. Efter gymnasium med studentexamen i Borgå följde universitetstudier i Helsingfors med en fil. kand. 1935 i humanistiska ämnen. Under denna tid tillbragte hon flera perioder i England, där hon genom sin farmors förmedling lärde känna medlemmar av Bloomsburygruppen. Studentlivet i Helsingfors förde henne i kontakt med de finlandssvenska författarna och också med åtskilliga rikssvenska på besök. Hon ville utbilda sig till bibliotekarie och fick anställning vid stadsbiblioteket i Helsingfors, där Eyvind Johnsons författarskap blev en upptäckt som fascinerade henne. Detta var flera år innan hon träffade honom och 1940 gifte sig med honom, då sedan några år änkling efter sin första norska hustru. Tillsammans fick de dottern Maria Ekman, som sedermera själv blev översättare.
Eyvind Johnson arbetade under denna tid aktivt mot den tyska ockupationen av Norge och paret hade nära vänner bland de norska författare som Cilla Johnson senare kom att översätta. Hon hjälpte till en början sin man med översättningar som han hade åtagit sig främst av ekonomiska skäl, men från 1942 framträdde hon under eget namn med översättningar av romaner från norska, nynorska, danska och engelska, som har betecknats som lysande. (Som en kuriositet kan nämnas att Cilla Johnson och andra under en period använde pseudonymen Håkan Bergstedt som översättarnamn.)
Cilla Johnsons språkkänsla var utomordentlig: den som hade förmånen att få hennes hjälp kunde se hur hon bland annat rensade meningarna från onödiga småord med samma omsorg som hon rensade sina kära rabatter. Hon erhöll 1988 Svenska Akademiens översättarpris och 1991 Elsa Thulin-priset. I inbjudan till utdelningen av detta står att hon tilldelas priset för sin femtioåriga kulturgärning och att hon ”för alltid skrivit in sig i litteraturhistorien med sina översättningar av författare som Aksel Sandemose, Johan Borgen, Knut Faldbakken och Kjartan Fløgstad”. I listan på över hundra verk återfinns andra lika betydande, exempelvis Knut Hamsun, Sigurd Hoel, Tarjei Vesaas (som skrev på nynorska), dansken Tom Kristensen, vars mycket komplicerade kraftprov Hærværk (Förintelse) hon översatte, eller några av dem hon översatte från engelska, ett språk som hon älskade: Mrs Gaskell (pseudonym för Elizabeth Cleghorn Gaskell), Elizabeth Bowen, Elizabeth Jane Howard, Frances Hodgson Burnett med flera. Hon medverkade vid bildandet av Svenska Översättarförbundet 1954 och ingick en tid i dess styrelse. Som ett led i att stärka översättarnas ställning arbetade hon bland annat för att deras namn skulle sättas på böckernas titelsida (och inte som tidigare med petit på dess baksida), en viktig sak som hon var mycket nöjd över att man hade fått igenom.
Vid sidan av översättarverksamheten arbetade Cilla Johnson under åren 1968–1982 vid Svenska Akademiens Nobelbibliotek, där hon ansvarade för låneverksamheten och informationen. Hennes vida kontaktnät i litterära kretsar var av oskattbart värde, telefonen en snabb genväg förbi bibliografier, kataloger och sådant. Cilla Johnson hade en personlighet som präglade allt hon gjorde: lågmäld, osentimental, något kärv som en klar höstdag, rolig med en humor som kunde vara drastisk men som samtidigt rymde stor medkänsla.
Johnson avled den 6 april 2002.