Dan Andersson, 1888–1920

Foto: Konrad Öberg

Daniel (Dan) Andersson föddes den 6 april 1888 i byn Skattlösberg, Grangärde socken i södra Dalarnas Finnmark. Fadern Adolf Andersson var folkskollärare, medan modern Augusta, född Scherp, skötte hemmet. Fadern var något av en folkbildare som reste omkring i bygden och höll föredrag. Trots att hemmet var fattigt hölls skolhuset öppet för tiggare och vandringsmän. Sådana karaktärer skulle få stor betydelse i Dan Anderssons författarskap.

Fadern var sträng och djupt religiös men hade ett speciellt intresse för lyrik och skrev själv dikter. Han lärde sig engelska och prenumererade på den amerikanska tidningen Christian Herald. Dan Andersson undervisades i engelska av sin far och lärde sig senare franska på egen hand. Han beundrade sin far, även om han hade svårt för hans gudstro. Modern var av en ljusare läggning, mild och musikalisk. Hon spelade cittra och sjöng. Syskonskaran bestod av tre bröder och systern Anna. Henne tillägnade Dan Andersson en av sina mest kända dikter, ”Till min syster”. En annan syster dog då hon var sex månader gammal. Hennes död kom att prägla Dan Anderssons melankoliska personlighet.

Då Andersson var 14 år reste han till Amerika för att undersöka möjligheten för familjen att emigrera; av det blev intet, men den åtta månader långa vistelsen hos släktingar i Minnesota satte senare spår i boken Chi-mo-ka-ma. Berättelser från norra Amerika (1920). Längre fram kom familjen istället att bosätta sig i Luossastugan i Skattlösberg. Finnmarken bildade stoffet till ett författarskap som kom att bestå av två diktsamlingar, noveller, två romaner och kåserier. I Skattlösberg skrevs stora delar av Kolarhistorier (1914) och Kolvaktarens visor (1915). Andersson hade själv arbetat som kolare och varit skogshuggare och flottare.

Vintern 1914−1915 gick Dan Andersson en kurs på Brunnsvik folkhögskola, ”arbetarrörelsens universitet”, där många av arbetarförfattarna studerade. Tiden på folkhögskolan blev på många sätt avgörande och hans skrivande tog här ny fart. Andersson läste filosofer som Nietzsche och Schopenhauer och lärde känna indisk religionsfilosofi. Bhagavad-Gita blev en favoritbok som han alltid bar med sig i ryggsäcken. Viktigt blev även mötet med Dostojevskijs författarskap, speciellt läsningen av Bröderna Karamazov sommaren 1917.

Under pseudonymen Black Jim publicerade Dan Andersson kåserier i den socialdemokratiska tidningen Ny Tid i Göteborg. Han var medarbetare i tidningen 1917–1918, då han bidrog med artiklar, reportage, recensioner och debattinlägg. Den 21 juli 1917 trycktes i Ny Tid hans första publicerade översättning: en tolkning av den engelske romantikern John Keats kända dikt ”La Belle Dame sans Merci”, på svenska ”Den sköna obarmhärtiga”.

Vid denna tid bodde Andersson i en stuga i byn Gräsberg norr om Ludvika dit föräldrarna flyttat. I en vindskammare som han inrett skrev han flera av novellerna i Det kallas vidskepelse (1916) och somliga dikter i Svarta ballader (1917), vilken innehåller flera av hans mest kända dikter, bland andra ”Omkring tiggarn från Luossa” och ”En spelmans jordafärd”. Novellsamlingen var inspirerad av Rudyard Kiplings roman Kim. Kipling skulle påverka Andersson på flera sätt. Redan i början av 1915 hade han läst The seven seas och i augusti 1916 skrev han kontrakt med Bonniers om att översätta boken. Han arbetade på översättningen under hösten 1916 och 1917. I förordet till boken, som utkom med titeln På sju hav 1918, lovordade Andersson den livfulla skildringen av hårt arbete och människors glädje och sorg. Det skulle kunna vara en karakteristisk av Dan Anderssons eget författarskap. Han drogs till Kipling också av sina egna drömmar om ett liv som sjöman. Influenser från Kiplings balladmeter satte även sina spår i Svarta ballader. Andra anglosaxiska poeter som Andersson läste vid denna tid var Lord Byron och Keats. Oscar Wildes ”Balladen om fängelset i Reading” blev en favoritdikt; dess bärande teman − lidande, skuld och nåd − var centrala i Dan Anderssons egna verk.

Den 19 juni 1918 gifte sig Dan Andersson med lärarinnan Olga Turesson i Gräsberg. Paret bosatte sig i byn Gonäs utanför Ludvika och 1921 föddes dottern Monika. Då var Dan Andersson redan död: han avled natten till den 16 september 1920, 32 år gammal, på Hotell Hellman i Stockholms Klarakvarter. Dödsorsaken var cyanväteförgiftning. Rummet hade rökts med cyanväte mot vägglöss, men man hade glömt att vädra ut madrassen.

I en recension av Dostojevskijs Idioten, tryckt i den socialdemokratiska tidningen Frihet 1919, hade Andersson uttryckt sin förvåning över att ingen hade översatt Paul Verlaine och Charles Baudelaire till svenska. Deras musikaliska vers, menade han, borde passa bra för det svenska språket. Dan Andersson köpte ett exemplar av Baudelaires Les fleurs du mal i januari 1917 och i ett brev till Brunnsvikvännen Waldemar Bernhard bifogade han en tolkning av ”Moesta et Errabunda”. År 1919 publicerades ”Litania till Satan” i Frihet och året därpå ”De älskandes vin” i samma tidning.  Översättningen av Baudelaire kom igång på allvar vårvintern 1920. Under det året publicerade Vår tid hans tolkningar av ”Fienden”, ”Moesta et Errabunda”, ”Mot ljuset” och ”Till skönheten”. Om Dan Andersson hade fått leva hade han troligtvis blivit den förste att göra en komplett översättning av Les fleurs du mal till svenska. Hans Baudelairetolkningar har med tiden blivit erkända och uppskattade. I bokform utkom de senare bland annat i hans Samlade Skrifter (1930).

Vid sin död uppfattades Dan Andersson allmänt som en svensk Jack London och hembygdsförfattare. Först postumt fick han sitt stora genombrott, då han blev arbetarrörelsens diktare. Han hade själv spelat fiol och tonsatt flera av sina dikter, och tonsättningarna skulle med åren göra honom folkkär. Att Dan Andersson översatte Kipling och Baudelaire berodde säkert på att han kände frändskap med deras diktning. Musikaliteten och sångbarheten hade han gemensamt med dem, liksom en tematik centrerad kring livskamp och längtan. I sin avhandling Kärlek som i allting bor (1971) noterade Gösta Ågren speciellt Baudelaires påverkan på ”Omkring tiggarn från Luossa”.