Elsa Thulin, 1887–1960
Elsa Thulin föddes den 19 januari 1887 som Elsa Sachs, äldsta barnet till handlanden Ludvig Sachs och hans hustru Bertha, född Stiebel. Hon avlade mogenhetsexamen vid Wallinska skolan i Stockholm 1906, skrev in sig vid Uppsala universitet samma år och blev 1908 fil. kand. med två betyg i engelska, två betyg i tyska och tre betyg i romanska språk. Hon gifte sig 1910 med John Thulin och fick två barn, Ebba född 1911 och Lars född 1913.
Elsa Thulin debuterade som översättare i tjugoårsåldern och var verksam långt in på 1950-talet. Hon var en av sin tids mest ansedda översättare och hör till dem vars stil inte tycks åldras. Den sista upplagan av hennes översättning av Albert Camus Pesten utkom 2015. Andra berömda författare i hennes verkförteckning är André Maurois, André Gide, Luigi Pirandello och Sigrid Boo. Hon var känd för sin noggrannhet med språk och stil, och insåg att översättarens yrkesskicklighet är den bästa utgångspunkten för krav på anständig betalning.
Elsa Thulin översatte i första hand från franska och norska, men även från italienska och engelska. Tillsammans med Aslög Davidson översatte hon Trygve Gulbransens Bjørndaltrilogi (1933−1935), en översättning som orsakade en infekterad debatt mellan konservativa och kulturradikaler. Elsa Thulins förtrogenhet med i synnerhet den franska litteraturen var stor, och hon introducerade flera franska författarskap för en svensk läsekrets. Genom sina föreläsningar bidrog hon också till introduktionen av franska och italienska samtida författarskap. Hennes bortgång ägnades en högaktningsfull dödsruna i Le Figaro, där man framhävde hennes betydelsefulla gärning för att sprida fransk kultur i Sverige. Hon blev officer av den franska orden Palmes Académiques och riddare av Hederslegionen.
Redan på 1920-talet var Elsa Thulin känd inte bara som skicklig översättare utan också som läsvärd kulturjournalist, ihärdig debattör, inte minst i artiklar mot nazismen, och som oförtröttlig förkämpe för bättre villkor för litterära översättare. Familjen Thulin var välbeställd, men hon upprördes redan från början över de usla förhållanden som erbjöds översättarna: inga rättigheter, löjligt låga arvoden.
År 1954 ledde hon bildandet av Svenska Översättarförbundet och blev förbundets första ordförande. Bakgrunden var att sedan Sveriges Författareförening grundades 1893 hade arbetet för översättarnas fackliga rättigheter gått en egendomlig kräftgång. Till en början var en etablerad översättare accepterad som medlem i Författareföreningen, men under första hälften av 1900-talet höjdes envisa röster för att ändra stadgarna så att de översättare som redan var invalda inte skulle få rösta och, senare, för att inga översättare skulle väljas in i föreningen. Orsaken tycks ha varit att en falang inom Författareföreningen ansåg att det inte gick att verka för bättre villkor för översättare utan att författares ställning blev sämre. Vid stämman 1944 lyckades man få gehör för motionen, och översättarna stod utan fackligt stöd. Det skulle alltså dröja tio år innan Elsa Thulin och hennes kolleger lyckades bilda ett översättarförbund. I ett anförande i maj 1954 sa Elsa Thulin att
[…] stora uppgifter väntar det förbund vi översättare nu beslutat bilda. Men om vi inte vill nöja oss med status quo på vårt verksamhetsfält, får vi inte rygga tillbaka för de mödor som dessa uppgifter kommer att kosta oss, utan enigt och målmedvetet gripa oss verket an för att tillförsäkra kommande generationer av översättare mer rimliga och rättvisa villkor än de som vi har nödgats finna oss i. Det är med detta mål för ögonen initiativtagarna till kvällens möte gått till handling.
Det var Elsa Thulins och hennes kollegers arbete som lade grunden till de många och stora framsteg som sedan gjorts för de svenska översättarnas ekonomiska villkor och ställning i kulturlivet. År 1970 gick Översättarförbundet tillsammans med föreningarna för skönlitterära författare, fackförfattare och barn- och ungdomsförfattare upp i Sveriges Författarförbund.
1960 instiftades ett översättarpris i Elsa Thulins namn. Hon blev själv den första pristagaren; hon avled den 29 mars 1960.