Svenskt översättarlexikon

Ivar Olav Jönsson föddes den 18 mars 1899 på gården Stora Harrie nr. 6 öster om Kävlinge i Skåne. Sina föräldrar, Jöns Peter Jönsson, som ursprungligen var lantbrukare men arbetade för Sockerbolaget och modern Bothilda, har Harrie själv beskrivit som intellektuellt vakna med litterärt intresse. I hemmet fanns även en tio år äldre syster, Magda. Efter studentexamen från latinlinjen vid läroverket i Landskrona 1916 gick han direkt vidare till universitetsstudier i Lund. Under studietiden bytte Ivar efternamn från Jönsson till Harrie, efter födelseorten. I Lund studerade Harrie teoretisk filosofi, klassisk fornkunskap, klassiska språk, romanska språk och pedagogik, varefter han fortsatte med forskarstudier i grekiska och klassisk fornkunskap. Under Martin P. Nilssons ledning kom Harrie att ägna sig åt attisk keramik och tillbringade ett år vid Ashmolean Museum i Oxford och vid École du Louvre i Paris. År 1921 försvarade sin licentiatavhandling i klassisk fornkunskap om politik och mytologi i Heraklessagan. Därefter blev det ytterligare en licentiatavhandling – denna gång i grekiska under Claes Lindskogs ledning – om Aristofanes pjäs Fåglarna, som senare skulle få betydelse för Harries verksamhet som översättare. I början av 1920-talet utmärkte sig Harrie också som redaktör och flitig skribent för studenttidningen Lundagård.  Det var också under åren i Lund som han blev nära vän med Hjalmar Gullberg.

Harrie är mest känd som publicist och ”kulturpersonlighet” – en benämning som han använde om sig själv. Efter studieåren började han skriva artiklar och recensioner för Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning, där Torgny Segerstedt var chefredaktör. Harrie började även höras i radion med litteraturkrönikor och etablerade sig som essäist med bidrag i tidskrifter och antologier. Under 1930-talet utmärkte han sig som en av de skribenter som gjorde gemensam sak med Torgny Segerstedt och tog aktivt avstånd från nazismen, en ståndpunkt som han vidhöll då han 1940 efterträdde Torsten Fogelqvist som redaktör på Dagens Nyheter. Ännu mer framträdande som opinionsbildare blev Harrie som den förste chefredaktören för den nystartade kvällstidningen Expressen åren 1944–1960. Han var en försvarare av den ofta hårt kritiserade kvällspressjournalistiken och bidrog till den höga kvaliteten på tidningens kulturavdelning. På ledarplats var han involverad inte minst i debatten om Sveriges förhållningssätt gentemot Sovjetunionen, där han intog en delvis avvikande och inte lika hårt kritisk hållning som många andra tongivande debattörer.

Harries översättningsverksamhet var i flera avseenden imponerande. Den var bred både vad gäller språk och genrer. Harrie översatte från grekiska, franska, engelska och spanska; dramatik, lyrik, kriminallitteratur och bibeltexter. Inte sällan försåg han översättningarna med mycket initierade presentationer. Naturligt nog var de första översättningarna från grekiska – Plutarchos Jämförande levnadsteckningar i urval (1927) och de viktiga Aristofanesöversättningarna som han gjorde tillsammans med Hjalmar Gullberg: Fåglarna (1928) och Lysistrate (1932). Även i debutboken, essäsamlingen Athenare (1927), ingick översatta avsnitt av bland andra Solon, Aischylos och Thukydides.

Översättningen av Fåglarna, ”frukten av ett intimt samarbete”, tillkom under vännerna Harries och Gullbergs studietid och engagemang i Lundagård. De var båda ”gripna av tjugotalsparollen att ge nytt liv åt de klassiska dramatikerna”, enligt Harrie själv (Svenbro 2011), och ville göra de klassiska texterna användbara och aktuella för modern teater. Harries ”poetiska princip” för översättningsarbetet är talande: ”Tänk om poesin och komiken där kunde återupplivas genom att spelet översattes, inte som text ord för ord, men lika troget som teater, poäng för poäng”. Fåglarna hade premiär den 20 oktober 1928 på Konserthusteatern i Stockholm. Uppsättningen blev en succé och fortsatte på turné i övriga landet 1928‒1929. Anders Österling hyllade översättningen i Svenska Dagbladet (21/10 1928):

Fåglarna ha tydligen haft turen att komma i de rätta händerna hos Ivar Harrie och Hjalmar Gullberg. Deras svenska omdiktning är gjord med talang och humör. Klassisk filologi och poesi ha i den ingått en kemiskt dammfri förening, det lundensiska student- och spexlynnet kastar naturliga ekon i den aristophaniska versen, och formen är mitt i uppsluppenheten så disciplinerad, att den när som helst åter kan stiga till lyrisk glans och melodi. Det är en antik översättning, som talar med ung röst, vilket passar i detta fall, ty det var ingen gubbe som diktade dessa upptåg. För all del, det saknas icke betänkliga passager i texten, men Aristophanes var heller icke någon undervisare i god ton […].

Både uppsättningen och översättningen fick emellertid spydig kritik av signaturen ”Den inbitne” i Aftonbladet (4/11 1928). Kritiken gick bland annat ut på att översättningen inte följde ”originalets form” utan endast ”handlingens yttre förlopp”: ”Något så antipodiskt till allt vad klassisk anda och stil heter har jag aldrig skådat”. Särskilt irriterad blev signaturen på översättarnas ”lundaspex” och att de ”alldeles stilvidrigt insatt rim i de lyriska partierna”. Harrie och Gullberg svarade i samma tidning (12/11), då de förklarade att deras princip varit ”den enklast möjliga ‒ trohet mot originalets stil och anda”. För versbehandlingen tog de stöd hos tidens auktoritet på metrikens område, Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff, som förespråkade ett friare förhållningsätt. Wilamowitz, som läste svenska och hade fått sig översättningen tillsänd, ska ha uttryckt sitt vänliga gillande av översättningen. Jesper Svenbro har nyanserat uppfattningen om vad som är ”fritt” i översättningen: 

De bägge översättarna är tvärtom ihärdigt trogna originaltexten, de har inte någonstans ’förrått’ den. Deras är en frihet som till förutsättning har Ivar Harries professionella förtrogenhet med texten; resultatet äger en smittsam komisk verve, som en dylik lärd förtrogenhet ofta tenderar att omöjliggöra.

Som exempel på den rimmade versen, ett utsnitt av fjärde scenens recitativ:

Slå upp dina ögon ur slummern, mitt viv!
Väck tonernas heliga flöde till liv
och lös ur ditt inre den älskliga röst
som skänkte oss sångens och tårarnas tröst

Inte lång tid efter framgången med Fåglarna väcktes tankar hos ”översättarfirman Hjalmar Gullberg-Ivar Harrie” (Aftonbladet 5/5 1933) om att även tolka freds- och kvinnodramat Lysistrate. Uruppförandet skedde den 5 maj 1933 i Lund, i regi av Palle Brunius och med musik av Sten Broman. I en debatt om den samtida pacifismen 1958 framhöll Harrie att han ”inte bara tog sig an Lysistrate av intresse för de gamla grekerna utan framför allt för sin pacifistiska tros skull” (Svenska Dagbladet 26/4 1958). Översättningen har inte minst uppmärksammats för det ovanliga greppet att översätta somliga avsnitt till norska. Flera spartanska rollgestalter, däribland Lampito, låter Harrie-Gullberg tala bokmål. ”Hon talar norska därför att hon talar spartanska i originaltexten, ett språk som förhåller sig till Aristofanes’ egen atenska dialekt just som norska till svenska”, förklarade Harrie i en debattartikel om stilmedel i modern teater (Expressen 2/2 1956). Man kan jämföra deras översättning av ett utsnitt ur första scenen med Tord Bæckströms översättning, som valt att låta Lampito tala vardagligt med instruktionen att hennes repliker ska framföras med finsk brytning:

Å gutta våre skal vi nok få sving på,
spartanerne er reale og greie.
Men sånne apekatter fra Athen
de lurer jentene med alskens løfter
og lokker dem med tomme talemåter.
Jeg stoler ikke stort på sånne karer!

                                                    – Harrie och Gullberg, 1932

Nå, våra karlar ska vi nog få övertalat
ti’ å slúta fred lojalt och útan några trick.
Men det här satans packet i Athen ? húr ska
man övertala dem att hålla sig i skinnet?

                                                   – Bæckström, 1968                                                                

Harrie och Gullbergs avslutade sitt samarbete med Pedro Calderón de la Barcas pjäs Hus med dubbel ingång (1934) och Shakespeares Stormen för Göteborgs stadsteater (1934, otryckt). Harrie fortsatte som ensam dramatiköversättare med bland annat Racines Andromake (1934) och Atalja (1938). Nämnas bör även hans översättning av Jean de La Fontaines Sagor och noveller (1930) och Paul Valérys Prosastycken (1934) som han översatte tillsammans med Elsa Thulin. Harries verksamhet som översättare sträckte sig huvudsakligen fram till tjänsten på Expressen, förutom några sporadiska utgivningar senare i livet.

Harries översättargärning reflekterar i mångt och mycket det engagemang han så ofta gav uttryck för ifråga om det humanistiska kulturarvet, vars fortlevnad han betraktade som en förutsättning och grundval för den frihetliga humanism som han själv personifierade och försvarade i den svenska offentligheten. Han avled den 24 juli 1973 och ligger begravd på Stora Harrie kyrkogård.