Kerstin Wenström, 1860–1943

Foto ur Svenska kvinnor i offentlig verksamhet (1924).

Kristina (Kerstin) Wenström föddes den 16 januari 1860 i Risinge socken, Östergötland, som barn nummer fyra av sju till civilingenjören Wilhelm Wenström och hans hustru Maria, född von Zweigbergk. De manliga medlemmarna i den talrika familjen blev alla framstående ingenjörer, disponenter och direktörer. För döttrarna fanns inga möjligheter att utbilda sig till ingenjörer. Den språkintresserade Kerstin blev istället lärarinna och arbetade som sådan fram till 1903. Som ung företog hon utlandsresor till Paris och Berlin, där hon en tid studerade tyska. Efter moderns död flyttade hon, fadern och en syster till Stockholm, där de slog sig ned på Östermalm. Kerstin Wenström gifte sig aldrig utan bodde kvar hos sin far fram till dennes död 1901. Då lämnade hon lärarinneyrket för att istället ägna sig åt översättnings- och författarverksamhet. Hon drev också Pensionat Birger Jarl med flera anställda och var länge engagerad i Kvinnoklubbens styrelse och senare i den svenska sektionen av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet.

Förlagsvärlden öppnades för Kerstin Wenström tack vare hennes goda husmorskunskaper. Redan 1893 hade hon omarbetat Gustafva Björklunds kokbok God svensk husmanskost, vilken senare skulle införlivas i Björklunds omtyckta Husmoderns bok (1907). Särskilt på 1920-talet var Wenström aktiv på detta område och ägnade sig åt rådgivning för husmödrar i Iduns köksalmanacka. I B. Wahlströms stora satsning på Husmoderns bibliotek i sju band var fem volymer författade av henne. Särskilt nämnvärd var Husmoderns kokbok (1922), som kom ut i en mängd upplagor i årtionden efteråt och en tid var så populär att den såldes genom agenter runtom i landet. År 1922 gav Wenström ut sin första egna roman, Barnen på Böljenäs, av allt att döma utan framgång. Bättre gick det med Gunnels sommarsaga (1930), en romantisk kärlekshistoria med självbiografiska inslag ur författarens egen barndom.

Wenström rörde sig, som framgår, inte på det höglitterära fältet − så inte heller som översättare. Hennes första översättningsarbeten gick som följetonger i konservativa Nya Dagligt Allehanda. Avsnitten samlades därefter i oansenliga utgåvor utan ordentliga omslag och baksidestext. Den första i bokform var Humphry Wards Isabel Bretherton (1903). Efter att ha gjort några översättningar för  Wahlström & Widstrand kom hon att engageras av Birger Wahlström då denne 1911 startade eget förlag med inriktning mot översatt underhållningslitteratur för vuxna. Kerstin Wenström fick här en plats i översättarstaben, och 1912 kom de två första titlarna: Gregor Samarows (pseud. för Oskar Meding) Inkognito och George Alfred Hentys De unga kolonisterna. Den sistnämnda utgjorde den första volymen i B. Wahlströms ungdomsserie.

Wenströms nisch blev ganska snart flickböcker översatta från tyska, engelska, danska och norska. Hon översatte titlar i Emmy von Rhodens serie om Yrhättan, Johanna Spyris serie om schweizerflickan Heidi, Susan Coolidges böcker om pojkflickan Katy, nio böcker av Margaret Wolfe Hungerford och ett par verk av Frances Hodgson Burnett, bland annat klassikern Lille lorden (1938). Bland de skandinaviska flickboksförfattarna i hennes verkförteckning återfanns norskan Kathrine Lie och danskan Anna Baadsgaard.

Som ofta var fallet i B. Wahlströms utgivning ingick viss bearbetning och förkortning i översättarens uppgifter. Wenströms version av Spyris Heidi är exempelvis nedkortad framförallt i dialogerna, som har blivit rappare, samt i de beskrivande partierna, som blivit kortade för att sätta ett större fokus på handlingen. I följande stycke kan vi se hur Wenström, till skillnad från Bonniers anonymt översatta Heidi – den lilla schweizerflickan (1922), stryker i texten och anpassar den till ett mer barnvänligt språk:

– Kom hit, ropade åter Peter. Du får inte falla utför de branta klipporna, det har sätermorbror förbjudit.
– Var är de branta klipporna? frågade Heidi tillbaka, men rörde sig ej ur fläcken, ty den älskliga doften strömmade emot henne med var vindpust.
– Där uppe, allra högst uppe, vi ha ännu långt dit, kom nu!
(Bonnier, 1922)

 

– Kom nu, ropade Peter. Du får inte falla ner för något berg, det har morbror förbjudit.
– Var är bergena? ropade Heidi tillbaka men rörde sig inte ur fläcken.
– Långt dit uppåt och vi har mycket långt kvar, därför måste du komma nu.
(B. Wahlström, 1936)

 Wenströms höga produktivitet torde ha gjort uppdragsgivarna nöjda. B. Wahlström gav vissa år ut så mycket som tolv översättningar av hennes hand. När Upsala Nya Tidning inför julen 1930 (3/12) skulle rekommendera flickböcker till julklappar var tre av sju skrivna eller översatta av Wenström. På så vis intog hon en betydelsefull, om än undanskymd position i skapandet av sin tids litteratur för flickor.

I korrespondensen med Birger Wahlström framgår att Wenström själv föreslog olika titlar för översättning. I uppdragen för förlaget ingick nästan alltid ett visst redigeringsarbete i syfte att korta ned texterna. Detta gällde framförallt längre klassiker men också flickböckerna. I ett brev berättar Wenström att hon uteslutit några sidor i Ethel Turners Bobbie. Berättelse för flickor, eftersom hon ”finner beskrivningen av leken väl drastisk” (odat. 1935).

Ett av de få prestigefulla uppdragen som Wenström fick var Thomas Hardys Tess av d’Urberville, som Bonniers hade givit ut i Vera von Kraemers översättning år 1900. Wenströms översättning med titeln Tess kom 1931 på Wahlströms. Wenström låter Jack Durbyfields oskolade språkbruk synas i dialogerna som återges med formuleringar som ”Aldrig hört’et förut, pastorn” och ”Å kan vi aldrig få tebaks dom mera?”.

Wenström gick bort den 5 december 1943.