Louise Granberg Stjernström, 1812–1907

Teckning av Maria Röhl.

Lovisa (Louise) Elisabeth Granberg, senare Stjernström, föddes i Stockholm den 29 oktober 1812 som dotter till författaren, dramatikern och översättaren Pehr Adolf Granberg och dennes hustru Jeannetta Vilhelmina, född Hedmanson. Familjens fem döttrar fick en självständig uppfostran och utbildning. Louise Granberg läste vid Teknologiska Institutet, där hon avlade gesällexamen i växtfärgning. En tid hade hon statligt uppdrag att resa runt i landet och undervisa i ämnet. Hantverkskunnandet tycks ha varit brett: senare i livet ägnade sig Louise Granberg åt träsvarvning och möbelsnickeri, hon företog resor i norra Sverige där hon undervisade i spånad och gav sig också på kaninavel, biodling och experiment med vinberedning.

Liksom systern Jeanette skrev och översatte Louise Granberg dramatik; ibland arbetade systrarna gemensamt med såväl översättningar som författande. Som dramatiker debuterade Louise Granberg i slutet av 1840-talet, som översättare 1854 med Henrik Wergelands lustspel Sjömännen på landbacken. Tillsammans med systerns make, skådespelaren och teaterledaren Edvard Stjernström, som förestod Mindre Teatern 1854−1863, bildade syskonen en sammanhållen trio med stort inflytande på Stockholms teaterliv under 1800-talets tredje kvartssekel. Samtidigt som den svenska prosan såg flera framstående kvinnliga författare var de kvinnliga dramatikerna ännu mycket ovanliga, och syskonparet Granberg-Stjernström var på så vis föregångare.

Då systern Jeanette avled 1857 flyttade Louise Granberg in hos svågern som husföreståndarinna och sekreterare. År 1861 gifte de sig. Paret var bosatt på Stora Vårby Källa söder om Stockholm och deras hem blev en välkänd mötesplats för teatermänniskor och andra konstnärer.

Av Louise Granberg-Stjernströms cirka 70 dramatiska översättningar tillkom de flesta under några intensiva år från 1857 och framåt, det vill säga efter systerns död, men innan Edvard Stjernström slutat vid Mindre Teatern. Systrarna hade som nämnts samarbetat flitigt och kanske var det naturligt att Louise efter Jeanettes död steg fram som huvudsaklig textleverantör för svågerns/makens scen. Urvalet bestod huvudsakligen av lättsammare samtidsdramatik, framförallt franska författare, ibland med sånginslag. Hon översatte också från tyska, engelska och danska. I något fall samarbetade hon efter systerns död också med andra; så till exempel i Hector Crémieux och Ludovic Halévys ”burleska skådespel” libretto till Offenbachs Orpheus i underjorden (1860), där hon översatte taltexten, Ernst Wallmark sångtexten, ”hvarefter det hela blifvit bearbetat af A. Blanche”.

Bland de mest kända författarna i urvalet återfanns Alexandre Dumas d.ä. och d.y., Octave Feuillet, Victor Hugo, Edward Bulwer Lytton, George Sand och Eugène Scribe. I några fall översatte hon också äldre dramatik, även då komedier; bland annat tre verk av Molière och två av Holberg. Av Beaumarchais översatte hon både Figaros bröllop (1857) och Barberaren i Sevilla (1862). Få av översättningarna fick någon nämnvärd livslängd; istället försvann de från repertoarerna då översättaren lämnade teaterlivet.

Edvard Stjernström blev 1875 Nya teaterns förste direktör och ägare, och då han avled 1877 tog hans hustru över. Trots gott konstnärligt renommé var teatern emellertid olönsam och efter några år sålde Louise Stjernström och övergick istället till att skriva romantiserande historiska berättelser under pseudonymerna Erik Ejegod och Carl Blink. En tid var hon en av Sveriges mest lästa romanförfattare. I sitt författarskap, liksom i sin verksamhet som hantverkslärare, drevs hon av en tydlig vilja att vara till gagn för samhället och staten. Enligt en minnesteckning i Hertha 1918 ska denna patriotism, som möjligen tilltog med åldern, ha gjort henne alltmer ambivalent till teatern: det var lättare att se den fosterländska nyttan av att unga beväringar läste hennes patriotiska berättelser än av att stockholmsborgare gick på ännu komedi med sång. I en sen intervju i Idun beskriver Louise Stjernström sina romaner som en motvikt till alla ”de här rysansvärda kolportageromanerna af franska och engelska sensationsförfattare”. Av allt att döma var denna mer kritiska inställning till den underhållande konsten något som kom under den senare delen av Louise Stjernströms liv. Hennes verksamhet som översättare hade en mer lättsam prägel.

Louise Stjernström avled den 28 december 1907.