Svenskt översättarlexikon

Peter Lindahls översättargärning är knuten till den teaterscen i frihetstidens Stockholm som gick under namnet Svenska Comedien eller Kongl. Svenska Skådeplatsen (1737–1754). Lindahl var skådespelare och översatte för att förse truppen med spelbara pjäser.

Om Lindahls uppväxt och studier är ingenting känt. Han var född i Karlskrona 1712, sannolikt som son till en kompaniskrivare. När några förnäma herrar startade ett inhemskt teaterföretag i Stockholm 1737 var Lindahl en av de unga ”Skrifware [lägre tjänstemän] och Studenter” som rekryterades till truppen. De adliga herrarna, med politisk hemvist inom hattpartiet, förespeglade aktörerna att verksamheten skulle räknas som en merit i en framtida ämbetsmannakarriär: syftet var patriotiskt, att förse publiken med skådespel på det egna språket. Komedianterna instruerades av en professionell fransk teaterman, Charles Langlois. På liknande sätt hade medlemmarna i den danska teatertruppen på Lille Grønnegade i Köpenhamn på 1720-talet fått utbildning av en fransman. Den svenska truppen uppträdde på Bollhuset i Stockholm, bland annat med komedin Swenska Sprätthöken av Carl Gyllenborg, där Lindahl spelade den förslagne drängen Lasse Lustig. De adliga beskyddarna tappade dock snart intresset för företaget, och truppen blev ett andelssällskap, helt beroende av publiktillströmningen. Från sannolikt 1740 hade Lindahl ställning som biträdande direktör. Svenska Comedien fortsatte sin verksamhet på 1740-talet, men de ekonomiska svårigheterna blev allt större. Efter att Bollhuset övertagits av en fransk teatertrupp som kallats till Sverige av kungaparet, tvingades svenskarna avsluta sin verksamhet där 1754.

Lindahl var komiker och truppens Harlekin (man använde den franska benämningen Arlequin), och hans spel rönte många lovord. Men skådespelaryrket räckte inte till som försörjning. Lindahl ägnade sig åt diverse bisysslor, bland annat som sakförare i kämnersrätten, det vill säga han var juridiskt ombud vid stadens lägsta domstol. I denna egenskap företrädde Lindahl den svenska truppen när den blev inblandad i rättstvister, till exempel när den anklagades för att ha hängt ut en källarmästare Megander som fyllbult i en intermed (mellanspel) till Holbergs komedi Surbrunnsresan (Kilde-Reysen). Det var Lindahl som hade översatt den danska pjäsen och författat det nyskrivna stycket.

När Lindahl inte längre kunde spela i Stockholm erhöll han och en kompanjon, Johan Berghult, kungligt privilegium att uppföra skådespel i landsorten. Året var 1754, och under några år uppträdde truppen i bland annat Norrköping och Göteborg. Det skar sig emellertid mellan Lindahl och Berghult, och sällskapet upplöstes. Lindahl försörjde sig på andra vägar, men han behöll kontakten med teatervärlden genom att hans dotter Margareta gifte sig med den kände truppledaren Carl Gottfried Seuerling, en centralgestalt i den svenska landsortsteaterns historia. Lindahl ska ha tillbringat sina sista år hos dottern och svärsonen på Åby gård nära Örebro.

Att avgöra vilka pjäser som översatts av Lindahl bereder svårigheter. Ett problem är att gränserna mellan översättning, bearbetning och original var flytande under 1700-talet. Ett par tryckta små enaktare som uppges vara författade av Lindahl kan vara grundade på en utländsk förlaga. Ett annat problem är att det bevarade teaterhistoriska materialet i Sverige före gustaviansk tid är magert samt att verk ibland utgavs anonymt, i den mån de alls trycktes. Det populära sångspelet Syrinx (1747) har tillskrivits både Lindahl och tonsättaren Lars Lalin, och det bygger troligen på ett tyskt verk; osäkerheten är så stor att det här inte medtagits i bibliografin.

Tack vare initialerna ”P.L.” på titelsidan kan vi identifiera fyra tryckta översättningar av Lindahl med känd förlaga: Den Tanckefulla (det vill säga Den tankspridde), en karaktärskomedi av fransmannen Regnard, dock enligt titelsidan via holländsk mellanhand; Frimurarena, en fransk pjäs utgiven i London om frimurarordens hemligheter, med den braskande etiketten ”Hyperdrame”, på svenska ”Hyperdrama”; Sanningens Tempel, en fransk komedi från Comédie Italienne i Paris med en allvarsamt resonerande Arlequin i huvudrollen; och den glada prologen Ledsamhetens Tempel från de franska marknadsteatrarna i Paris, åter med Arlequin som centralfigur. De tre senare pjäserna utgavs av den dynamiske kunglige boktryckaren Peter Momma som en del i en satsning på dramatik från Svenska Comedien. Lindahl har kanske översatt ytterligare ett par tryckta verk, Mammon eller Penninge-Djefwulen (1748), en annan prolog från marknadsteatrarna, samt den i Norrköping tryckta harlekinaden Arlequin Advocat och Skoflickare (1757), i så fall från Lindahls landsortsturnerande på 1750-talet. Sist men inte minst anges Lindahl som översättare av Holbergs tidigare nämnda Kilde-Reysen, en sceniskt tacksam intrigkomedi där Lindahl torde ha glänst som tjänaren Henrich. Tyvärr trycktes inte texten, men manuskriptet fanns tydligen i behåll, och Surbrunnsresan spelades ännu under gustaviansk tid på familjen Stenborgs privata teatrar i Stockholm.

Peter Lindahls översättningar var avsedda att uppföras på scen för stockholmspubliken, och han förhåller sig ofta fritt till förlagorna. Han lägger in lokaliserande drag, exempelvis i Den Tanckefulla där man provar viner på Clas på hörnet och där den tankspridde Leonard, på väg tillbaka från Norrköping, reser ända till Borås i stället för Stockholm. I ett metateatraliskt parti i Sanningens Tempel läser man upp en tidningsnotis med rubriken ”Från Norden: Stockholm” som kommenterar det svåra läget för komedianterna i huvudstaden, det vill säga den egna truppen. Där de franska författarna till Le Temple de l’ennui kort skisserar en scen med en tråkig tragediskrivare, orerar i Ledsamhetens Tempel den bombastiske Semminghudundriandander om sin tragedi i tio akter om ”Riddaren S:t Jöran” (regelboken föreskrev fem akter). Sånginslag lades ibland in alltefter truppens behov. Lindahl hade skaffat sig ordentliga kunskaper i franska, och han hade ett gott handlag med svenska språket. Han skrev ledigt och vardagligt, som här i Den Tanckefulla: ”Behagar hon hålla sin lilla trut och inte kiäbla emot mig, Mademoiselle. Ha?”. Men han kan också höja stilnivån när situationen kräver det, som i Frimurarena.

”Hyperdramat” om frimurarna är ett intressant verk. Originalförfattaren Pierre Clément de Genève utgav sin pjäs i en tid då avslöjande skrifter om frimurarorden florerade i Europa. Tendensen i Les Fri-Maçons är apologetisk. Drivkraften i handlingen är en ung änkas brinnande nyfikenhet på att få veta ordens hemligheter, men dramat mynnar ut i att frimurarorden är ett moraliskt högtstående samfund vars hemligheter måste respekteras. På väg till denna insikt förekommer sceniskt tacksamma moment, exempelvis början på en frimurarceremoni där änkans kammarjungfru, förklädd till man, utger sig för att vara ordensbroder men snabbt avslöjas. Också i Stockholm hade Cléments pjäs aktualitetsvärde. Frimurarorden hade etablerats i Sverige på 1730-talet. I Lindahls version är det avslutande budskapet visserligen detsamma som i originalet, men han utvecklar scenen med den till man förklädda kammarjungfrun så att publiken får bevittna ett frimurarförhör mellan henne och stormästaren. Troligen hade Lindahl hämtat innehållet i förhöret från någon avslöjarskrift. Åskådarna gavs alltså intrycket av att bli invigda i ordenshemligheter, tvärtemot tendensen i originalet. Så arbetade teatermannen Lindahl i frihetstidens Stockholm.