Tage Aurell, 1895–1976

Foto: NWT

Tage Aurell föddes den 2 mars 1895 i Kristiania (Oslo) av svenska föräldrar och gick bort i Arvika den 21 februari 1976. När Aurell var i femårsåldern flyttade familjen till Karlstad. Fadern var Nils Albert Tage Aurell, gjutare och sedermera fackligt aktiv verkstadsförman; modern Anna var född Lersten. Aurell studerade vid Högre Allmänna Läroverket i Karlstad och fick så småningom anställning på Nya Wermlands-Tidningen. Snart började han även medarbeta i en rad andra landsortstidningar, däribland Filipstads Tidning, Borås Tidning och Norrköpings Tidningar. Aurell genomgick en kortare religiös period i början av 1910-talet men sökte sig snart till samtidens radikala kretsar. Större delen av 1920-talet tillbringade han nere på kontinenten, i Berlin och framförallt i Paris där han bland annat studerade vid Sorbonne. Han gifte sig första gången 1919 med den 22 år äldre konstnären Karin (Kaja) Albertina Widegren (Malmquist) och flyttade med henne till Paris. Äktenskapet upplöstes under vänskapliga former och Aurell förlovade sig 1924 i Frankrike med Kathrine Zimmer från Norge. Paret gifte sig 1926 och bosatte sig senare i avskildhet på en gård i Mangskog utanför Arvika. De tillbringade längre perioder ute i Europa, i synnerhet i Frankrike. De kom även att engagera sig som kommunalpolitiker i Arvika.

Aurell debuterade förhållandevis sent som författare och det dröjde åtskilliga år och flera böcker innan han slog igenom. Den första, Tybergs gård, publicerades 1932. Med Skillingtryck (1943) fick Aurell bättre genomslag. Han blev känd som en sparsmakad men ytterst driven stilist. Från 1940-talet och framåt medverkade han flitigt i radion, med pjäser och uppläsningar − 1947 fick han exempelvis tillfälle att läsa inledningskapitlet till sin egen översättning av Kafkas Slottet i radio. Han skrev därtill några filmmanus i samarbete med sin hustru Kathrine, bland annat till filmerna Ett dockhem (1956) och Nils Holgerssons underbara resa (1962).

Om än inte alltid märkbart i Aurells prosa så var August Strindberg en av hans största litterära förebilder. I en enkät om författaren (Strindbergiana 2015) kallar Aurell honom för ”följeslagare” och ”understundom vägvisare”. På frågan om Strindberg har betytt något för hans utveckling som författare svarar Aurell: ”Hur vore motsatsen möjlig? I min generation upplevde vi den så kallade Strindbergsfejden, tog parti med hull och hår, visste genom Hemsöborna, och med unga sinnen, vad svenskt språk kunde bli till […]”. Aurell var sålunda väl förtrogen med det strindbergska språket, så pass att han skulle översätta honom både från franska till svenska och tvärtom.

Aurells översättardebut skedde 1927 med ett urval av Strindbergs enaktare i volymen Cinq pièces en un act. Som översättare återvände han till Strindberg på 1950-talet. Återigen från svenska till franska översatte han tillsammans med Georges Perros pjäsen L’Avent (Advent), utgiven i samlingsbandet Théatre II (1958). Samma år översatte han i motsatt riktning Strindbergs Vivisektioner, femton essäer skrivna på franska i slutet av 1890-talet.

Den viktigaste Strindbergöversättningen var En dåres försvarstal, skriven på franska 1887−1888 under titeln Le plaidoyer d’un fou. Verket föreligger med inte mindre än fyra fullständiga svenska översättningar. Den andra och länge etablerade gjordes av John Landquist 1914 (reviderad 1925 av Erik Staaff). Landquists översättning hade fått utstå hård kritik, vilket länge hade överskuggat själva verket. Aurell publicerade sin översättning 1962, innan det så kallade Oslomanuskriptet hade återfunnits och en fjärde version utgående från originalhandskriften gjordes av Hans Levander 1976. Med Aurells nyöversättning ville förlaget ge verket en ny chans för ”vår tid [som] kan se saken med andra ögon och i romanen se en rik, intensiv och även spännande kärleksroman”.

Aurell blev mer aktiv som översättare efter sitt genombrott som författare 1943. Bland hans översättningar från skandinaviska språk kan nämnas hans stilistiska förebild H.C. Andersens reseskildring Resa i Sverige (1944) och Tarjei Vesaas hörspel Blå knapp borta (1956, översatt tillsammans med hustrun för Radioteatern). Från tyska översatte han Georg Büchners Woyzeck (1961) och två verk av Franz Kafka för Wahlström & Widstrand: Slottet (1946) och Amerika (1947). Den sistnämnda gjorde Aurell på grund av tidsbrist tillsammans med Johannes Edfelt. Från franska översatte han, utöver Strindberg, det verk som blev hans mest omfattande: Stendahls Rött och svart (1955), ett väl genomfört arbete som stått sig över tid trots – eller kanske tack vare − viss patina. Översättningarna av Kafka, Stendahl och Strindberg har mött generationer av svenska läsare och har tillsammans med Aurells författarskap i övrigt givit honom en plats i svensk litteraturhistoria.

Aurells översättning av Kafkas Slottet överträffar på många sätt senare översättningar av verket, även om den inte är alldeles fullständig. Såväl Hans Levanders översättning från 1990 som Hans Blomqvists och Erik Ågrens från 2006 har till skillnad från Aurell tagit hänsyn till ett par av originalverkets avslutande, aldrig helt färdigställda kapitel. Aurells översättning må vara mindre ordagrann än framförallt Blomqvists och Ågrens och innehålla vändningar som idag uppfattas som smått daterade, men vad den möjligen förlorar i skärpa, vinner den ofta i ton och ”flyt”, inte minst vad gäller den hos Kafka undertryckta, drastiska mörka humorn. Översättningen har stått sig förvånansvärt väl över tid.

Aurell mottog under sin litterära bana en rad utmärkelser, däribland Svenska Dagbladets litteraturpris (1946), De Nios stora pris (1953), Litteraturfrämjandets stora pris eller ”Lilla Nobelpriset” (1959), Signe Ekblad-Eldhs pris (1962) samt Doblougska priset (1966).