Svenskt översättarlexikon

Översättarnas materiella villkor är intimt förknippade med vårt lands språkhistoriska utveckling och bokmarknadens förändringar. Vad som har blivit översatt och i vilken omfattning har skiftat under olika historiska epoker. Greta Hjelm-Milczyn har i en monografi tecknat huvuddragen till de svenska översättarnas socialhistoria. Men mycket forskning återstår att göra, både övergripande och i enskilda fall. Frågan om översättarnas villkor berör inte bara sådant som olika källspråks status och översättningspraxis. Minst lika viktigt är att definiera översättargruppen som en professionell yrkeskår med möjligheter att försörja sig på kvalificerat arbete. En ojämn kamp har förts för att vinna acceptans hos förläggarna för att översättningsarbete kräver en rimlig ersättning. Översättarna har fått stå i skuggan av författarna, de egentliga upphovsmännen. Översättarnas roll som centrala kulturförmedlare i ett internationaliserat samhälle har inte beaktats efter förtjänst, varken inom forskning eller inom kulturpolitik.

Inom de språk- och litteraturvetenskapliga ämnena har översättningsfrågor tangerats ur flera perspektiv; här ska särskilt Lars Wollins och Margareta Björkmans insatser framhållas. Översättningslitteraturens ställning och betydelse inom det svenska språkområdet uppmärksammades i Fredrik Bööks avhandling om romanens och prosaberättelsens historia fram till 1809 och de materiella villkoren tecknades i Henrik Schücks förlagshistoriska standardverk. Några exempel på studier som också berör frågan är Elisabeth Tykessons avhandling om rövarromanen, Bo Bennich-Björkmans avhandling om författaren i ämbetet och Stina Hanssons undersökning av 1600-talets översättningslitteratur.

Översättarnas villkor har av naturliga skäl främst förknippats med fiktionsprosan, som fick sitt första starka genomslag som översättningsobjekt i det sena 1700-talet. Genombrottet för romanen gick hand i hand med framväxten av en kommersiell förlagsmarknad. Det behövdes i allt högre grad tillgång till snabba översättare i den nyhetsinriktade förlagsbranschen. Under 1800-talet intensifierades översättandet av skönlitteratur och antog närmast industriliknande former i bokform och press. Fenomenet uppmärksammas i Gunnel Furulands avhandling Romanen som vardagsvara med tillhörande bibliografi.

I medeltidens kloster lades grunden för en översättningspraxis i modern mening. De språkhistoriskt allra viktigaste översättningarna under nya tiden blev bibelöversättningarna 1526 och 1541. Vid sidan av dessa officiella uppdrag förekom initiativ till översättning av världsliga texter. I dessa fall bekostade översättaren själv tryckningen eller skaffade en mecenat eller tryckare som kunde stå för kostnaderna. Översättarna tillhörde oftast prästeståndet, men även högreståndskvinnor kunde ägna sig åt översättning. Försäljningsledet var synnerligen svagt. Översättaren kunde också genom ansökan till kungen utverka ett privilegiebrev, som innebar ersättning för omkostnad och flit.

Under 1600-talet dominerades översättningarna till svenska helt av religiösa texter. Som Stina Hansson visat hämtades 61 procent av översättningarna från tyskan och 24 procent från latinet. Översättarna var oftast präster och uppgiften ingick i ordinarie ämbetsutövning. Sysslan hade ännu inte blivit något självständigt yrke. Några få professionella översättare fanns dock, som den av Gustav II Adolf anställde Ericus Schroderus. Den årliga lönen var en tunna spannmål från varje kyrkoboställe i riket.

I och med sekulariseringen under det upplysta 1700-talet öppnades bokmarknaden för flera typer av översättningar, även i högre grad för världsliga texter av olika genrer. Hjelm-Milczyn kallar denna tids översättare för egna företagare. Men knappast någon av dessa hade översättning som en kontinuerlig sysselsättning. Årsinkomster i nivå med en högre ämbetstjänst rörde det sig aldrig om. Vissa folkböcker utvaldes slumpvis och översattes av studerade män. Den svenskspråkiga teatern krävde ett ökat antal pjäsöversättare och då var det ofta teaterledarna själva som trädde in som översättare. Men i allmänhet tillkom översättningar på översättarens eget initiativ och översättaren fick fortfarande själv bekosta och ordna med tryckning och avsättning.

Trots att det fanns både produktiva och skickliga översättare kunde de sällan hävda rätten till några imponerande arvoden, utan var utlämnade åt boktryckarnas/förläggarnas godtycke. Den Lindhska firmans snålhet gentemot sina översättare finns väl dokumenterad. Herman Anders Kullberg och Sven Niklas Wahrman, den senare anställd på stat hos förlaget med allt fritt i huset, levde ofta i armod. Kullbergs vanliga arvode var 2 riksdaler 12 skilling banco per ark i originalet. När betalning skulle utgå efter tryckark i den svenska översättningen pressade Lindh in så mycket text som möjligt per sida för att minska arkantalet. Inkomster från en översättning av normal romanlängd enligt dessa snåla villkor kunde omkring 1810 räcka till inköp av två par mansbyxor. Översättarhonoraren fluktuerade under kommande århundrade alltifrån 2 till 10 riksdaler per översatt ark.

Att utföra översättningar ingick under 1700-talet även som led i meriteringen för högre ämbeten. Översättningen dedicerades då till någon överordnad vid ämbetsverket i syfte att väcka uppmärksamhet för litterär talang. Detta gällde män, medan kvinnor oftare valde översättning för att finna försörjning i trängda situationer. Margareta Björkman har påvisat att andelen översättningar inom den skönlitterära sfären ökade från 11,8 procent på 1750-talet till 37,5 procent på 1790-talet. Förskjutningar inom språkfördelningen visar att franskan minskade under 1790-talet samtidigt som tyskan ökade. Den ökade utgivningen av nöjesläsning i romanform började under ”järnåren” (cirka 1790–1820) spridas via nya bokhandlare och lånebibliotek. I detta läge bereddes marken för alltfler översättare som arbetade under marknadsliknande villkor. För att försäkra sig om ensamrätt till en översättning kunde man efter 1752 ansöka om privilegium hos Kanslikollegium och hoppas på skydd mot eftertryck. Annonsering i tidningar om kommande översättningar var också ett sätt att slå vakt om arbetet för att undvika parallella översättningar.

Översättning som ämbetsmeritering var på avveckling och fungerade alltmer som ett taktiskt val för att uppnå en position inom det litterära systemet. Översättarna under 1700-talet förhöll sig tämligen fritt till originalet. Den romantiska rörelsen skulle komma att ställa högre krav på att göra originalförfattarens egenart rättvisa. Elisabeth Tykesson hävdar att de skönlitterära översättningarna vid 1800-talets början snarast bör betraktas som versioner. Förläggarna kortade och gjorde om så att översättaren snarast blev en omarbetare. Under några år i början på 1800-talet syntes, efter en författningsinstruktion, översättarens namn på titelbladet. Men det bruket övergavs snart och översättaren trädde åter in i anonymiteten.

I och med det kommersiella genombrottet inom bokhandeln på 1830-talet blev översättaren i allt högre grad en betingsarbetare i romanfabrikerna. Översättarna fick liksom marknadsförfattarna underkasta sig nya villkor. Översättningar utfördes på direkta uppdrag från förlagen och publicisterna, ofta under tidspress, för att fylla häftesseriernas veckovisa utgivning och senare följetongsavdelningarna i dagspressen. Lars Johan Hierta med sitt framgångsrika Läsebibliothek blev urtypen för en sådan förläggare. Hans skönlitterära översättningsserie behövde en kader översättare. Språkmannen Anders Fredrik Dalin och journalisten Wendela Hebbe fick viktiga positioner. I Hiertas anställningskontrakt med Hebbe ingick översättningar för häftesserien. Ekonomiska band knöts mellan de kommersiella förläggarna och översättarna. Därigenom föddes den svenska skönlitterära översättaren i yrkesmässig mening. Omkring två tredjedelar av den skönlitterära utgivningen var på 1830-talet översättningar.

Översättningsmarknaden blev särskilt attraktiv för språkkunniga kvinnor som av olika skäl behövde skaffa möjligheter till försörjning. Den låga status som översättningar under detta fabriksskede fick avspeglas genom att man i bibliografin Qvinnan inom svenska litteraturen (1873) bara nämner översättningar fram till 1830. I en senare upplaga utelämnas prosaöversättningar helt, vilket ytterligare förstärker intrycket att den översatta fiktionsprosan inte bedömdes ha något litterärt värde och att den felaktiga slutsatsen drogs att översättningsuppdragen saknade relevans för kvinnornas etablering på bokmarknaden. Översättning blev ett låglöneyrke – en syssla för ensamstående medelklasskvinnor beroende av de kommersiella förlagen. I detta sammanhang kan Wilhelmina Stålbergs långa översättarverksamhet infogas.

Den skönlitterära utgivningen var, som Johan Svedjedal betonat, i början av 1900-talet en importkultur. Uppemot två tredjedelar av titlarna var översättningar. Förläggarna var inte sena att använda översättarnas arbete flera gånger i olika utgivningsformer. De utländska författarna hade än så länge inte någon litterär upphovsrätt i Sverige. Tryckfrihetsförordningen skyddade blott översättarens rätt. Men rätten att översätta litterära verk började under det sena 1800-talet regleras genom separata ömsesidiga avtal mellan olika länder. År 1886 skapades i Bern en internationell union för skydd av litterära verk. Översättningsskyddet gällde tio år efter originalets publicering. Men de svenska förläggarna ville inte ansluta sig av rädsla för att översättningarna skulle fördyras och försökte i det längsta undvika att behöva betala de utländska författarna mer regelmässiga honorar. De svenska översättarna fick visserligen sina arvoden, men de var blygsamma i jämförelse med originalförfattarnas anspråk. Sverige anslöt sig till Bernkonventionen först 1904, efter att de svenska författarna börjat försvara sina intressen och starkt drivit på frågan.

Svenska översättarförbundets medlemsförteckning 1960

När författarna organiserade sig i Sveriges Författareförening 1893 kunde översättarna redan från bildandet väljas in som passiva medlemmar under förutsättning att de hade åstadkommit minst två konstnärligt värdefulla översättningar. Det passiva medlemskapet togs bort 1905. Spänningarna mellan den starkare författargruppen och översättarna fortsatte och 1944 gjordes en stadgeändring, som satte stopp för inval av nya översättare. Detta bäddade för den utbrytning som översättarna genomförde genom att den 22 mars 1954 bilda Svenska Översättarförbundet med Elsa Thulin som första ordförande. Från början hade förbundet hade endast ett 60-tal medlemmar. Elsa Thulin efterträddes 1960 av Ingegerd Granlund och denna i sin tur av John W. Walldén. När författarnas fackliga förening 1971 bytte namn till Sveriges Författarförbund återkom översättarna till sammanslutningen som en av flera sektioner. År 2022 hade Översättarsektionen omkring 600 medlemmar. Översättarnas status markeras genom att Svenska Akademien sedan 1953 delar ut ett särskilt pris för utmärkta översättningar och att ett Elsa Thulin-pris utdelas genom Sveriges Författarförbunds försorg. Översättaren (och översättarens arvingar 70 år efter hennes/hans död) har i dagens läge upphovsrättsligt skydd för sin egen översättning.