Svenskt översättarlexikon

Med Eddan avses här Den poetiska Eddan, även kallad Äldre Eddan, en samling ålderdomliga dikter på norrönt språk om forntidens gudar och hjältar, nedskrivna på det medeltida Island och till större delen bevarade i handskriften Codex Regius från omkring 1270. Tidigare kallades samlingen Sämunds Edda, eftersom dess upphovsman felaktigt ansågs ha varit den isländske hövdingen och historieskrivaren Sæmundr den vise Sigfússon (1066–1133), men denna benämning är numera övergiven. Dikterna har sedan 1600-talet betraktats som en av de viktigaste källorna till kunskap om de nordiska förfädernas mentalitet och förkristna religion.

Översatta citat ur eddadikter återfinns redan i stormaktstidens svenska sagautgåvor och i rudbeckianen Johan Göranssons (1712–1769) försvenskning av Snorri Sturlusons prosaiska Edda (1746). Samme man översatte även separat den poetiska Eddans inledningsdikt Völvans spådom som han ansåg vara ett religiöst och nationellt dokument från Mose tidsålder med göternas stamfader Odin som yttersta upphovsman.

Romantiken och Eddan: Afzelius översättning 

Först under romantiken, när rudbeckianismens excentriska teorier sedan länge förkastats, började man i Sverige betrakta Eddans texter som diktkonst och som förebildlig för samtidens poeter. Framför allt skedde detta i Götiska förbundet och dess av Erik Gustaf Geijer redigerade tidskrift Iduna. Där publicerade Geijers vän och prästvigde förbundsbroder Arvid August Afzelius (1785–1871) sina första Eddaöversättningar, häribland Völvans spådom, men nu inte i första hand som religiös urkund utan som ett poetiskt mästerverk. År 1818 gav han som den förste ut hela Eddan i svensk språkdräkt med titeln Sämund den Vises Edda. Sånger af Nordens äldsta skalder. Vid översättningen hade han haft hjälp av den briljante danske språkforskaren Rasmus Rask, som en längre tid vistades hos Afzelius i Stockholm där han undervisade sin värd i fornisländska och Eddadiktens mysterier. Samma år som översättningen publicerades gav Rask och Afzelius i samarbete också ut en vetenskaplig edition av Eddans originaltext med latinska kommentarer.

Att båda projekten blev lyckade får i hög grad tillskrivas Rasmus Rasks insats. Afzelius egna kunskaper i fornisländska och fornnordisk metrik förblev begränsade men han kompenserade detta med entusiasm, flit och ett utvecklat sinne för sångbar folkdiktning, uppövat under Geijers och hans eget arbete med Svenska folkvisor från forntiden (1814–1818). Typiskt är att han kallar Eddans texter för ”sånger”, inte ”dikter”, eftersom texterna ansågs ha sjungits, möjligen till klang av harpa.

I sitt förord till Eddaöversättningen försvarar Afzelius de av upplysningsmännen hånade rudbeckianerna och prisar deras kärlek till forntexterna, samtidigt som han diskret tar avstånd från deras värsta spekulationer om Eddamyternas ursprung. Dock menar även Afzelius att Eddan och framför allt dess gudadikter är närmast sakrala texter, diktade i hög stil för länge sedan av forntidens visa skalder. Att samlingen också innehåller mer lättfärdiga och rentav obscena stycken i låg stil som Lokes smädelser erkänner han visserligen men förklarar dem vara ”apokryfiska” texter som speglar en senare tids dåliga smak. Själv försöker han genomgående hålla en hög stil också när originalet inte gör det, vilket innebär att han i sin översättning av Hávamál inte kan förmå sig att återge en ”låg” men stark formulering som Deyr fé,/ deyja frændr med det ordagranna ”Fä dör,/ fränder dör” utan i stället drar till med det mer högtidliga ”Bort dör din hjord,/ bort dö dina fränder”. Lokes oanständiga fräckheter i Lokasenna ersätts genomgående med eufemistiska omskrivningar. När Loke exempelvis beskyller havsguden Njord för att ha låtit sin mun bli potta åt pissande jättekvinnor, återger Afzelius detta med den närmast obegripliga meningen ”Hymers mör dig höllo till ett nesligt käril”. Och när Freja av Loke anklagas för att ligga med alla manliga gudar inklusive sin egen bror och därtill fjärta i sängen, nöjer sig Afzelius med att låta Loke dunkelt antyda att kärleksgudinnan låtit gudarna ”njuta hennes ynnest” samt därutöver gjort något ”skamligt”, oklart vad. Även senare svenska översättare har i Afzelius efterföljd ersatt Eddans ofta rätt grova språk med höviska omskrivningar, som dock mestadels har varit lätt att genomskåda.

Bättre lyckas Afzelius med Völvans spådom och andra dikter som verkligen är diktade i hög stil, inte minst i Ragnarökskildringen och i strofer som romantikerna betraktade som skräckromantiskt “sublima”, exempelvis denna:

Öster ut den Gamla 
satt i järnskogen; 
der födde hon 
Ulfvens ungar; 
månd’ af dem alla 
en mägtig varda, 
Månens frätare 
i Troll-skepnad

Eddaversens allitterationsmönster har här endast sporadiskt iakttagits. Det dröjde länge innan romantikens götiska diktare, trots sin entusiasm för Eddans myter och bildspråk, började tillämpa den fornnordiska poetikens verslära. Geijers och Tegnérs götiska dikter var i allmänhet skrivna i klassiska och sydeuropeiska versmått som hexameter eller ottave rime. I de sällsynta fall då de försökte sig på fornnordiska versmått som fornyrðislag eller ljóðaháttr var de inte så noga med att sätta allitterationerna på rätt plats.

Noteras bör att Afzelius i sin Edda inkluderar en undermålig men i hög stil diktad Eddaimitation som Odins korpsång, numera sedan länge daterad till 1600-talet och utesluten ur moderna utgåvor. I sin återgivning av Völvans spådom tar han också med en strof ur den senare handskriften Hauksbók som visar hur den kristne guden tar makten efter hednagudarnas undergång i Ragnarök. Liknande tillägg förekommer också hos flera av Afzelius närmaste efterföljare. Trots sina brister hade Afzelius ändå ett poetiskt tilltal som slog an i vida kretsar. Mycket hade han ändå lärt som Rasmus Rasks svenske lärjunge och även som psalmist och visdiktare i folkviseutgåvans efterföljd.

Eddan i den oskarianska eran: Gödecke och Sander

Det dröjde mer än ett halvsekel innan en ny svensk Edda-översättning såg dagens ljus, nu med titeln Edda. En isländsk samling folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar (1877), där man noterar formuleringen ”folkliga dikter” i stället för det av Afzelius introducerade ”sånger”. Den nye översättaren hette Peter August Gödecke (1840–1890), fil.dr. i Uppsala, poet och medlem av Namnlösa Sällskapet, folkhögskolerektor och så småningom huvudredaktör för Aftonbladet. Som översättare kom han till sin uppgift väl rustad med goda kunskaper i fornisländska, som han i Grundtvigs anda själv undervisade i sin folkhögskola. Han kunde också utgå från en förbättrad förlaga i form av den kritiske norske språkforskaren Sophus Bugges kommenterade Eddautgåvor från 1868 och 1874, delvis kompletterade med N.F.S. Grundtvigs mindre kritiska Eddaupplaga från 1874. Det innebär att Gödeckes översättning och kommentarer är sakligt pålitligare än föregångarens.

Som poet var Gödecke präglad av Namnlösa sällskapets ”idealrealistiska” ideal som frigjorts sig från högromantisk stil till förmån för Runebergs mer folkliga och vardagliga språk. Detta gav honom bättre förutsättningar än Afzelius att behärska Eddans växlande stilar. ”Fä” fick förbli ”fä” och inte ”boskap” i den Hávamálstrof som han gav dess klassiska, ofta upprepade formulering på svenska:

Fä dör,
fränder dör.
själf dör du likaledes;
Jag vet ett
som aldrig dör:
domen öfver död man.

Gödecke låter dock eftervärldens dom endast gälla män, medan det isländska originalet även gäller kvinnor. Lokes smädelser mildrar han givetvis – något annat var på 1800-talet knappast möjligt – men eufemismerna blir roligare, begripligare och framförda med en viss elegans. Frejas bravader beskrivs av Loke sålunda: ”När blide gudar/ dig hos din broder funno;/ fult du då, Fröja, fnös”. ”Fnysa” är visserligen inte detsamma som originalets ”fjärta”.

Om Njords missöde hos jättekvinnorna heter det: ”Hymes kvinnor/ dig för en kruka höllo,/ slängde i dig skvätt på skvätt”. Också det en god lösning, tack vare dubbelbetydelsen av ordet ”kruka”, även om Gödecke till skillnad från originalet inte avslöjar vad skvättarna bestod av. Allitterationerna och rytmen fungerar som regel utmärkt.

Starkast är Gödecke i sin återgivning av de tragiska hjältedikterna, till exempel i Gudruns klagan efter mordet på Sigurd Fafnesbane:

”Så var min Sigurd
bland söner af Gjuke
som glänsande liljan,
bland gräset vuxen,
som klara stenen
stungen på pärlband,
ädelstenen
öfver furstar”.            

Redan som ung poet i Namnlösa Sällskapets Uppsala hade Gödecke av sina studentvänner fått smeknamnet ”Tragödecke”. Som översättare av Eddans elegiska diktning förtjänade han med större rätt detta smeknamn som hederstitel. Hans Edda belönades med pris av Svenska Akademien och med Letterstedtska priset för översättningar, och hans arbete förblev länge den Eddaöversättning som spreds till borgerliga hem.

Den närmaste efterföljaren, poeten Nils Fredrik Sander utgav visserligen 1893 en av samtida konstnärer överdådigt illustrerad översättning med titeln Edda. Sämund den vises Skaldeverk af fornnordiska myt- och hjältesånger, som även den belönades med lovord och pris från Svenska Akademien samt dessutom med kung Oscar II:s synnerliga välvilja. Men denna nya tolkning innebar i verkligheten en tillbakagång, både som poesi och trohet mot originalet. Som diktare var Sander en senromantisk epigon och som mytologisk forskare en otillförlitlig fantast med ohållbara teorier. Utan stöd av samtidens filologiska experter men med viss anknytning till Viktor Rydbergs idéer hade han kommit fram till att Eddan var en samling fragment av ett sammanhängande mytologiskt epos som växt fram under lång tid i ett stort antal etapper. Den äldsta etappen, då bland annat Völvans spådom ska ha tillkommit, var enligt Sander ”tiden intill Kristi födelse och Frodefredens häfvande”. Flertalet övriga dikter placerade han tvärsäkert i sin speciella etapp under de germanska folkens vandringar ända fram till kristendomens seger över hedendomen. Ett stort antal dikter betraktade han som försvunna men ”rekonstruerade” dem själv med hjälp av Snorris prosaiska Edda. Översättarens sätt att arrangera texterna var väl på ett sätt kreativt, men slutresultatet blev helt missvisande i förhållande till Codex Regius och dessutom trist som poesi. Sanders Edda-teorier kritiserades med rätta hårt av samtidens ledande filologer och mytforskare.

Eddaöversättningar på 1900-talet

Först ett stycke in på 1900-talet utkom de första översättningarna som i språk och anda präglats av det moderna genombrottets uppgörelse med romantisk göticism. År 1912 kom Eddan. Nordiska fornsånger, skriven av den unge naturvetaren, journalisten och folkbildaren Edvin Thall (1885–1957). Han var ingen filologisk expert, ej heller känd som poet, men en modern ande som bland annat översatte en bok om Einstein och universum, redigerade en populärvetenskaplig tidskrift och var den förste i Sverige som skrev en bok om film. Var han lärt sig isländska och fornnordisk metrik är oklart. Hur som helst blev resultatet häpnadsväckande bra, en text som än i dag låter modern och har tryckts om så sent som 1995. Thall skriver själv i sin inledning att dikterna är ”folkets poesi” och att hans tolkning är ”utarbetad ur rent litterär synpunkt”. Liksom Sander antar han att Eddadikterna från början har varit delar av ett större epos, men han håller sig ändå nära texten i Codex Regius och visar i stort bättre omdöme än Sander, både som poet och kommentator. Trots sina förtjänster har Thalls Edda aldrig fått något verkligt erkännande av samtid och eftervärld, möjligen för att han uppfattats som en mångsysslare utan tillräckliga språkkunskaper.

Hyllad och prisbelönt blev däremot den framstående filologen Erik Brate (1857–1924), som krönte sin akademiska karriär som nordist och runolog med översättningsvolymen Sämunds Edda (1913). Han var som forskare starkt meriterad på Eddaområdet efter att bland annat ha författat skrifter om runverser och om nordisk mytologi. Självfallet tog han avstånd från romantiska teorier i stil med Sanders. Poet var han visserligen inte men hade god stilkänsla och samma förmåga som Thall att uttrycka sig såväl ”lågt” som högstämt på fornnordiska versmått så att det lät naturligt utan att bli anstötligt för dåtidens läsare. Lokes smädevers om Njord blir sålunda i Brates tolkning äntligen fullt begriplig: ”Hymers mör nyttjade/ till nattkärl dig,/ med sitt vatten vätte din mun.” I de mer högstämda avsnitten lånar han ofta formuleringar från Gödecke men i vardagligare och samtidigt mer exakt form. Så till exempel i den visionära skildringen av världen efter Ragnarök i Völvans spådom, där Brate ändrar Gödeckes ”Därefter varda/ de underbara/ guldtaflorna i gräset funna” till ”Där skola åter/ de underbara/ guldbrädspelsbrickorna/ i gräset hittas”. Brates Edda har stått sig bra genom åren och tryckts om flera gånger, senast 2010.

Med Axel Åkerblom (1854–1937), filolog men dessutom poet, blev Eddaöversättningen ännu mer förankrad i modern forntidsforskning. Som lyriker var han visserligen lärjunge till Viktor Rydberg men som rationell språkforskare och översättare följde Åkerblom inte Rydberg utan den mer kritiske Sophus Bugge och hävdade bland annat, till skillnad från Rydberg, att Völvans spådom var tydligt påverkad av kristendomen. Vid tolkningen av Lokes fräckheter gick han längre än någon föregångare i fråga om grovt språk. Freja sägs ”fjärta” under det incestuösa samlaget med sin bror Frej, och om Njord sägs att jättekvinnor haft honom till ”pisskärl” och ”pinkat sitt pink” i hans mun. Samtidigt lånar han i hjältedikterna gärna in svårbegripliga isländska hedersbenämningar för furstar som ”allvalde” och ”gram”. Hans översättning, en respektingivande blandning av högt och lågt, belönades liksom Sanders med Letterstedtska priset samt med pris från Svenska Akademien, som dock vid denna tid var en annan än på 1890-talet, då Carl David af Wirséns smaknormer ännu var rådande. På 1920-talet var det i stället Henrik Schücks och det moderna genombrottets oromantiska syn på fornnordisk dikt som äntligen gällde även för de aderton. Numera har dock Åkerbloms Edda, trots förtjänster, passerats av tiden och inte som Brates och Thalls kommit i nya upplagor.

Under andra halvan av 1900-talet har två andra översättare nästan totalt dominerat svenskarnas läsning av Eddan: Björn Collinder och Åke Ohlmarks. Båda var spränglärda och hetlevrade kraftkarlar som många minns med beundran och ibland med skräck, den ene aktad Uppsalaprofessor i finsk-ugriska språk, den andre lundensisk religionshistoriker och kontroversiell bråkstake i medierna. Gemensamt för båda är att deras Eddor utkommit i flera upplagor och versioner över flera decennier. Ohlmarks gav ut Eddans gudasånger 1948, Eddans hjältesånger 1954, Den glömda Eddan 1955 och en enligt egen utsago helt nyöversatt version av hela ”sångverket i Codex Regius” med titeln Eddasångerna 1965. Collinder gav ut Den poetiska Eddan 1957, andra omarbetade upplagan av samma verk 1964 samt tredje omarbetade upplagan 1972. Ohlmarks färgrika översättningar blev ofta hårt kritiserade av akademiska experter för slarv och extremt våghalsiga formuleringar, medan Collinder i allmänhet bemöttes med respekt, fast vissa recensenter (häribland Ohlmarks) klagade på hans ålderdomliga språk och alltför flitiga användning av sällsynta dialektord hämtade från hans norrländska hembygd.

Bland Ohlmarks ofta vårdslöst och snabbt tillkomna verk hör dock hans Eddatolkningar till de bästa och mest genomarbetade. De besväras inte som hans skaldeverstolkningar av krystade kenningar och krånglig ordföljd utan klingar ofta vackert med naturlig syntax och verben i singularis men också med originella poetiska nybildningar som i följande två strofer ur Völvans skildring av den värld som skall komma efter Ragnarök (med nybildningarna kursiverade):

Asarna möts
på Idavallen,
minns den väldiga
världsomspännarn,
minns många
maktstora domar,
Fimbultyrs
forna runor.
 
Åter skall
de undersamliga
guldbrakteaterna
glimma i gräset,
dem de ägt
i urtidsdagar.

Jämför med Collinders motsvarande strofer med verben i pluralform och svårbegripligt arkaisk vokabulär (här med arkaismerna kursiverade):

Asarna mötas
på Idavall
och mäla tillsammans
om mäktiga jordtelnen,
de orda där
om allt som har timat
och om Fimbultyrs
forna runor.
 
Där skola efteråt
de underbara
guldbricorna
i gräset hittas,
som de ägde
arla i tiden.

Ohlmarks har lyckats bäst genom att bland annat modernisera verbformerna och byta ut föregångarnas banala ”underbar” mot ”undersam” och ”guldbrickor” mot det inkorrekta men suggestiva ”guldbrakteater”, som egentligen är myntliknande amuletter i form av hängsmycken från folkvandringstiden. Collinders arkaiserande ”jordtelnen” och ”arla i tiden” verkar däremot tungt arkaiserande jämfört med Ohlmarks expansiva ordfynd ”världsomspännarn” och ”urtidsdagar”.

I komiska kväden använder Collinder dock ett enklare talspråk som ibland klingar naturligare än Ohlmarks, så till exempel i Trymskvädets skildring av hur den starke guden Tor förklädd till kvinna slukar maten vid sitt bröllop med jätten Trym (med Collinders kursivering):

Kvällen hade nu
kommit hastigt,
öl bars fram
åt alla att dricka.
Han åt en oxe,
åtta laxar,
all den kräsliga
kvinnfolksmaten –
Sifs man tömde
en tunna mjöd.

Lokes obsceniteter återges av både Collinder och Ohlmarks lika rättframt som hos Åkerblom. Och Collinder ger Hávamáls kärva visdomsord en lustfylld och mustig vardaglighet:

En jöns han glor
när han gästar folk,
han ordar drygt eller dåsar;
det är färdigt med ens
om han får sig en klunk,
då mister mannen sitt vett.

Trots enstaka brister vad gäller stil och språkbruk får nog Collinders och Ohlmarks Eddaöversättningar sägas vara oöverträffade i sin art och för sin tid.

*

Vad ingen av alla dessa översättare kunde veta var hur radikalt forskningen om Eddan och annan muntlig episk diktning skulle förändras under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet, bland annat som följd av Milman Parrys och Albert Lords oral-formulaic theory och den så kallade nya filologin.

Den viktigaste nya insikten är att längre muntliga texter av eddatyp oavbrutet förändras under traderingsprocessen och därför nästan aldrig kan dateras till en bestämd tidpunkt. Samma dikt kan innehålla rader eller avsnitt som vid nedskrivningen är urgamla men samtidigt också sådana som är dagsfärska. Det innebär att en dikt som Völvans spådom kan vara både hednisk och kristen, forntida och medeltida. Stilen kan också växla mellan det sublima och det groteska, mellan tragedi och komedi. När en dikt föreligger i flera nedskrifter är skillnaderna mellan dem i regel så stora att det är meningslöst att försöka dra slutsatser om hur det ursprungliga originalet såg ut. Nedskrifterna måste återges var för sig. Ett bra exempel är de båda versioner av Völvans spådom som föreligger i handskrifterna Codex Regius och Hauksbók. Förr lästes de ihop till en enda text, men numera återges de som två separata texter, såväl i moderna vetenskapliga utgåvor av de isländska originalen som i översättningar till andra språk. Att det skulle ha funnits en enda enhetlig text och en enda eddastil är det knappast längre någon forskare som tror.

På senare år har det kommit nya utgåvor och översättningar som präglats av dessa nya insikter, bland annat av undertecknad, men om halten av dessa översättningar må andra uttala sig.