Svenskt översättarlexikon

Erik Alfred Torbjörn (Björn) Collinder föddes i Sundsvall den 22 juli 1894 som andre son till läroverksadjunkten och föreståndaren för Sundsvalls yrkesskolor Erik Collinder och dennes maka Viola, född Horney. Han läste vid Sundsvalls högre allmänna läroverk (Hedbergska). Ett förebud om hans framtida inriktning fick de skolkamrater som såg den trettonårige Collinder skriva föreningsprotokoll på hexameter.

Efter studentexamen följde från 1912 språkstudier i Uppsala, då ett centrum för svensk språkvetenskap. Collinder blev fil.lic. i nordiska språk 1920 men kom sedan att gå över till finsk-ugriska språk. Han hade vistats i Finland 1921−1922 och 1924 varit pressattaché vid den svenska beskickningen i Helsingfors. Collinder blev 1926 fil.lic. också i finsk-ugriska språk och disputerade i ämnet 1929. Fyra år senare, efter ett större arbete om urgermanska låneord i finskan, blev han professor i finsk-ugriska språk, ”särskilt lapska och finska”, en professur som han upprätthöll fram till 1961. Som språkforskare gjorde Collinder betydande insatser inom fonetik och komparativ filologi och som insamlare av dialektord. Han var ledamot av Kungl. Vitterhetsakademien och av finska, norska, danska, ungerska och österrikiska vetenskapsakademier, därtill gästprofessor i flera sejourer i USA, i Canberra och Wien. Han utnämndes 1960 till fil. hedersdoktor i Helsingfors.

Björn Collinder gifte sig 1940 med den kända sopranen Britta Norrby. Paret, som fick en son, var bosatt i Kåbo i Uppsala, där de, enligt historikern Kari Tarkiainen, höll liv i ”en av Uppsalas sista filologiska salonger” med musik- och diskussionskvällar. Efter pensioneringen var Collinder 1961−1967 styrelseordförande i Landsmåls- och folkminnesarkivet. Han var aktiv i språkvårdsdebatten, en språklig purist som motsatte sig inlemmandet av engelska modeord i svenskan; hellre argumenterade han för en vitalisering av skriftspråket med livfulla dialektala uttryck.

Björn Collinders intresse för översättning ska ha väckts genom bekantskapen med den äldre finske översättaren Otto Manninen, som riktade hans uppmärksamhet på Kalevala. Ett första översättningsprov – den första sången − publicerades i Finsk Tidskrift 1935 (nr 118). Som Frithiof Rundgren påpekar i en minnesartikel passade uppgiften särskilt väl för en språkvårdare och språkpurist som Collinder, som gärna återupplivade äldre nordiska ord. Den första fullständiga översättningen låg i tryck 1948, lagom till ”den nya” Kalevalas 100-årsjubileum. En skribent i Aftonbladet (2/1 1949) kallade översättningen ”en litterär bragd; den kommer säkert att räknas till våra klassiska mästertolkningar av världslitteraturens stora verk”. Att översättningen var ett resultat av noggranna övervägningar underströks av att Collinder efteråt kom att omarbeta texten flera gånger: först med den fjärde upplagan (1970) avslutades arbetet. Kalevala fann där, enligt många, sin mest fulländade svenska tolkning.

Som stilist var Collinder inte bara påverkad av sina språkhistoriska och metriska kunskaper utan också av en viss syn på den äldre nordiska historien. Redan i förordet till Kalevala lyser det igenom av ett romantiserande förhållningssätt till en nordisk forntid, vilken föreställs som kärvare, robustare och redigare än översättarens samtid. Detta tycks ha sin motsvarighet i Collinders stilval: ibland anar man ett eko från den norröna diktningen i hans Kalevala. Denna specifika arkaisering av textmaterialet blir tydligt vid en jämförelse med Lars och Mats Huldéns version från 1999, där översättarna haft en rakt motsatt ambition och valt en tydligt modern stilnivå. Här ett exempel ur Andra sången:

När man fällt den onda eken, huggit ned det hemska trädet,
då slapp solen till att lysa, månen spred sitt matta skimmer,
molnen färdades som fordom, himlabron sin båge välvde
ytterst utpå töcknig udde, över disig, dimhöljd holme.
                                                                   – Collinder, 1948

 

När den oerhörda eken
   äntligen var röjd ur vägen,
kunde solen åter skina,
   månen lysa klart i natten.
Molnen tågar över fästet,
   himlabågen ser man välvas
ovan diset över udden,
   över dimmorna på näset.
                              – Huldén & Huldén, 1999

Enligt Tryggve Sköld ska Collinder, ”stolt över att vara av norrländsk bondesläkt”, också ha låtit färga texten med dialektala ord och vändningar från sin hembygd. Ytterligare ett drag i hans Kalevala är att texten – nog som en följd av hans starka vilja att hålla sig till den yttre formen − emellanåt lider av svaga rimord. Frithiof Rundgren beskriver det som att Collinders intresse för form och ljud var centralt för hela översättargärningen, vilken måste ”förstås mot bakgrund av hans från ungdomen starka, ja passionerade intresse för prosodiska fenomen av olika slag”. Collinders språkvetenskapliga intressen och språkpuristiska och arkaiserande idéer kom på gott och ont att färga hela hans översättargärning.

I Natur och Kulturs skriftserie Levande litteratur utkom 1954 Collinders översättning av Beowulf − även den i flera senare ”genomsedda” eller ”förbättrade” upplagor. I förordet framträdde tydligt Collinders idealiserande förhållningssätt till den nordiska forntiden. I förordet skriver han:

Kallblodighet, mod, tapperhet, dödsförakt äro egenskaper som finnas överallt; de utgöra en grundbetingelse för en människovärdig tillvaro. Men de ha råkat i vanrykte, åtminstone i det fredens land som Runeberg kallar ”hjältarnas land”. […] Vi leva i ett fritt land, men många sakna mod att säga vad de tycka och tänka, oaktat de ha kunglig fullmakt i byrålådan. […] Det är som Pascal säger: Vi veta att vi skola dö, men vi tro det icke. Våra hedniska förfäder tvivlade aldrig på den saken.

Dessa ideologiskt färgade tolkningsinstruktioner till verket kritiserades av bland andra Claes Schaar (Dagens Nyheter 27/1 1955), som dock ansåg att själva översättningen var mycket lyckad och att Collinder hade ”ett beundransvärt handlag med fornpoesi”. Schaar jämförde texten med en äldre översättning av Rudolf Wickberg, som ska ha eftersträvat ”ett slags ordagrannhet som ofta gör hans översättning urvattnad, prosamässig, karaktärslös”. Collinder, menar Schaar, har hållit originalet på större avstånd och därmed lyckats bättre med att återskapa Beowulf på modern svenska, i en text som ”framkallar visionen av ett vilt och ödsligt landskap, av magisk urtid, där gigantiska krafter brottas”.

Mer kritisk var Åke Ohlmarks, som i Aftonbladet (21/2 1955) gav en utförlig redogörelse för bristerna i det han kallade en ”Beowulf på konstgjord gammalsvenska”. Collinder, menade Ohlmarks, hade gjort sig skyldig till anakronistiska ordval, till slarv med rim och meter och till rena feltolkningar. Ohlmarks, välkänd för sina egna självsvåldiga översättningar och hemsnickrade uttryck, såg möjligen en konkurrent i Collinder både som nordist och som idealiserande uttolkare av den fornnordiska tankevärlden. Han hade dock en poäng på så vis att Collinders Beowulf åtminstone stundtals kan ha drag av just ”konstgjord gammalsvenska”. Samtidigt kan en läsare idag också ge Schaar rätt, för oaktat att det finns en anda av Röde orm här och var i översättningen är texten ännu läsvärd för den intresserade. Följande avsnitt kan få exemplifiera något av detta:

                         Åt Beowulf gavs
      stridsdyrt ödet,
                         men sårad till döds
     fick Grendel fly
                         till flon under liden
     på väg till våndans ort.
                         Väl visste han
     att nu hade livet
                         lupit till ända,
     hans runstavs dagtal.

I essän ”En översättares tankar om svensk språkvård” (1954) resonerar Collinder om översättarens uppgift. Texten ger en god insyn i de överväganden han fick göra under arbetet med Kalevala och Beowulf. Två tankar framträder som bärande: å ena sidan översättarens bundenhet till målspråket, å den andra möjligheten att vitalisera målspråket genom återanvändning av äldre ord och uttryck. Utifrån Wilhelm von Humboldt menar Collinder att översättaren har två ”omöjliga” strategiska alternativ: att misslyckas genom att på bekostnad av det goda målspråkliga uttrycket hålla sig nära originalet, eller att misslyckas genom att på bekostnad av originalet hålla sig alltför nära sitt eget språks särskilda uttryckssätt. Collinder menar att det senare är det enda framkomliga för ”en kräsen översättare”. Stilanalys är förstås en förutsättning för en lyckad översättning, men ”genom att bryta mot sitt eget språks lagar kan man inte göra rättvisa åt en estetiskt lödig grundtext”. Översättaren bör sträva efter att ”komma originalet så nära som möjligt är utan att bryta modersmålets lagar”.

Om man vill märka ord, kan man säga att en trogen översättning inte får vara ordagrann. Det är meningen som skall återges – med orden får det nog ofta bli som det kan.

Språkvårdaren Collinder ville också vidga det svenska språkets uttrycksmöjligheter genom att sätta stopp för ”allt det engelska ordkram som väller in över gränsen” och ersätta låneord med helsvenska varianter. Denna vilja kom till uttryck i översättningarna av Den poetiska Eddan (1957) och  Snorres Edda (1958). Experten på norrön litteratur Dag Strömbäck yttrade sig gillande om de båda Edda-översättningarna och skrev bland annat:

Collinders översättning är gjord med stor omsorg och följer grundligt texten mycket nära. Finnas lämpliga svenska folkmålsord, som stå isländskan närmare än avbleknade och nötta riksspråksord, så nyttjar översättaren dessa. Även många ”fornord” återupplivas och strös in i den svenska texten. Sådant berikar språket men ställer också krav på dem som huvudsakligen röra sig med modernt och vardagligt ordförråd.

Björn Collinder översatte flera klassiska grekiska dramer, däribland Euripides Kyklopen (1955) och flera stycken av Sofokles. Hans intresse för verslära fick problematiska konsekvenser för dessa texters användbarhet på en modern teaterscen. Antigone (1954) var, enligt försättsbladet, ”översatt i grundtextens versmått” och därtill försedd med ett metriskt facit, ty, menade Collinder, ”för att kunna deklamera sångerna väl måste man studera versschemata”. Språkforskaren Gudmund Björck konstaterade i en recension att detta var ”en poetisk dödsattest”.

Under 1960-talet översatte Collinder ett tiotal av Shakespeares skådespel för Levande litteratur. Inte heller dessa texter har ansetts vara särskilt lyckade, och de kunde uppenbarligen inte leva upp till förlagets marknadsföring av Collinder som Hagbergs ersättare. Översättningarna har sällan använts på scen. I en text i Svenska Dagbladet (22/5 1964) jämförde Åke Janzon Ohlmarks och Collinders Shakespearetolkningar och fann att båda var underhållande att läsa men att ingen av dem skulle lämpa sig för scenbruk. En starkt bidragande orsak var Collinders språkpuristiska dragning, som drev honom att använda arkaiserande ordformer och en alltför skriftspråklig syntax. Frithiof Rundgren ser likafullt ett annat värde i Collinders dramatiska översättningar:

Man kan ha olika uppfattningar om hur mer eller mindre väl han lyckats med Sofokles och Shakespeare, beundransvärd är alltid hans strävan efter en rytmisk överensstämmelse med originalen som ett medel till stilistisk karakteristik. […] I sitt stilistiska egensinne vilar hans metriska översättningar på en behärskning av de prosodiska möjligheterna, på ett filologiskt mästerskap och på en djup inlevelse i diktverkens tidsanda.

För sina översättningar mottog Björn Collinder två gånger Letterstedtska priset (1950 och 1955), därtill Svenska Akademiens översättarpris (1971) och Elsa Thulins översättarpris (1977). Han avled i Wien den 20 maj 1983.