Aida Törnell, 1901–1988
Aida Törnell föddes den 15 juni 1901 i småländska Ålem som dotter till Axel och Elsa Lanner. Fadern avled under Aidas första levnadsår, en kort tid efter att han blivit utsedd till verkställande direktör för Sveriges allmänna exportförening. Under sina första år bodde Aida därför med sin mor och mormor i Kalmar. Efter några år gifte modern om sig med grosshandlare Frithiof Hagberg i Norrköping, och år 1907 föddes Aidas halvsyster Gerd. En del av sin skoltid tillbringade Aida vid Herrsätra flickpension i Södermanland. Denna skola fäste särskild vikt vid språkundervisningen, och Aida visade tidigt stor språkbegåvning. Efter studentexamen 1919 vid Uppsala privatgymnasium studerade hon vid Uppsala universitet och blev fil.kand. 1925 i ämnena romanska språk, slaviska språk och tyska språket.
År 1929 gifte sig Aida med fil.kand. Ernst Andreas (Esse) Törnell. De var först bosatta i Norrköping, men flyttade 1933 till Stockholm med sina barn Kerstin och Jan. År 1937 föddes sonen Göran. Aida Törnell arbetade periodvis som statstjänsteman. Under åren 1940–1945 tjänstgjorde hon inom en på grund av krisförhållandena upprättad statlig organisation – ett arbete som krävde mycket goda kunskaper i engelska, franska och tyska.
I början av 1940-talet började Aida Törnell genom bekantas rekommendationer få enstaka mindre översättningsuppdrag. Hennes första översättningar är utgivna 1944 och 1945 på Steinsvik förlag. Redan för den allra första, Robert Nathans Tillsammans – vidare, fick hon beröm i pressen, och några år senare skrev signaturen U. Sm. i Svenska Dagbladet om Nancy Bruffs Sirenen att en av romanfigurerna ”utsätter de passerande fruntimren för vresiga och koncisa svinaktigheter (utmärkt översatta av Aida Törnell)” (1/9 1947). Recensenten skrev att bokens förtjänster framför allt låg "i språkets friskhet, i detaljernas mustigheter och bifigurernas färgrikedom" – men enligt tidens norm utan att reflektera över att språket inte bara var Nancy Bruffs utan också Aida Törnells.
Ganska snart blev översättning – främst från engelska, men även från tyska och någon gång från franska – Aida Törnells huvudsakliga sysselsättning, och Norstedts kom att dominera som hennes uppdragsgivare. I en intervju kallade hon förlaget ”en idealisk arbetsgivare”. I början av karriären översatte hon även barnböcker, exempelvis Betty MacDonalds Tant Mittiprick (1948) – i original Mrs. Piggle-Wiggle – som utkom i många upplagor. ”Försvenskningen är utmärkt”, menade Dagens Nyheter. Redan vid denna tid var hon också ordförande i den nystartade Sveriges översättarförening, en föregångare till det 1954 bildade Svenska Översättarförbundet.
Aida Törnell blev snabbt inte bara en mycket produktiv översättare utan fick också prestigefyllda uppdrag. Bland de mest berömda författare som Törnell översatte till svenska finns Graham Greene och Lawrence Durrell. Hon översatte ett flertal verk av båda, översättningar som har kommit i nyutgåvor ända in på 2000-talet; Greenes En sorts liv, utgiven på svenska 1971, fick så sent som 2010 omdömet ”en fullkomlig språkfest, utsökt översatt till svenska av Aida Törnell” av Niklas Wahllöf i Dagens Nyheter (16/7). I den samtida pressen hyllades hennes översättningar för sin rika prosa, även om översättarens namn oftast saknades. Aida Törnell översatte även en hel del bästsäljande författare som inte blivit lika långlivade, till exempel Frank G. Slaughter. Det var också Aida Törnell som förlaget Borgen anlitade för översättningen av Robert Blochs Psyko. En ond historia (1960), förlagan till Hitchcocks Psycho.
Aida Törnell är mest känd för sitt arbete med skönlitterära texter, men hon översatte även en lång rad biografier och annan facklitteratur. I arbetet med Isaac Deutschers standardverk Stalin. En politisk biografi (1951) – ”omsorgsfullt och väl översatt”, enligt Expressens recensent – hade hon nytta av sina kunskaper i ryska, även om hon inte betraktade sig som tillräckligt ryskkunnig för att ta översättningsuppdrag från detta språk. Tillsammans med Boo Cassel översatte hon konstnären Mary Barnes inflytelserika självbiografiska berättelse om sin psykiska sjukdom, Två rapporter om en resa genom själens mörker (1976; senare utgiven under titeln En resa genom själens mörker).
Även maken Esse Törnell översatte romaner från engelska. I en intervju i Svenska Dagbladet 18/7 1950 berättade Aida Törnell att paret knappast tog någon sommarsemester, eftersom juli var den månad då det var som mest att göra, men också eftersom de inte hade råd:
Det är svårt i vårt yrke att alls få semester – man vill inte säga nej till någon översättning, man arbetar på i ett och hoppas att någon gång få tid och råd att resa utomlands – det behöver verkligen en översättare ibland, så som alla språk ändras och berikas med nya uttryck.
Hon tillade att hon inte hade haft någon semester alls på fyra år. Utlandsresorna verkar ha varit sällsynta även framöver. Några böcker översatte paret Törnell tillsammans, som Frank G. Slaughters Hård vind över Florida (1954), och Aida berättade att sommaren var en bra arbetstid, eftersom barnen då var på landet. ”Min man och jag sitter i lugn och ro vid vårt arbete och hjälper varandra mycket. Alla besvärliga översättningsfrågor diskuterar vi, och så har vi samma benägenhet att arbeta bäst på förnatten.” År 1964 blev Aida Törnell änka, men ända fram till slutet av 1970-talet var hon verksam som översättare.
Aida Törnell fick ta emot såväl Svenska Akademiens översättarpris (1963, ”för sin talangfulla verksamhet som översättarinna av engelsk skönlitteratur”) som Elsa Thulins översättarpris (1961). Det senare priset var hon den första att tilldelas efter Elsa Thulin själv. I samband med denna tilldragelse intervjuades hon än en gång av Svenska Dagbladet (11/11 1961). Av intervjun framgår att det framför allt var hennes översättningar av Durrell som imponerat på kritikerna. ”Jag tror aldrig jag skulle ha gått i land med uppgiften om jag inte personligen blivit så starkt engagerad av Durrells författarskap”, berättade hon. ”Han är svår att översätta men jag älskar hans sätt att skriva. Jag tror det är mycket väsentligt för om man skall lyckas med en översättning att man tycker om det verk man håller på med.” Hon meddelade också vad hon skulle använda prissumman på 3 000 kronor till: ”betala skulder, köpa kläder och fira en sorgfri jul”.
Tidsbristen för översättningsuppdragen var ett bekymmer som Törnell tog upp i flera intervjuer: ”man tycker aldrig, när man arbetar med en god författares verk, att man gjort honom rättvisa, vägt och prövat och återgivit nyanserna troget nog.” Hon önskade att hon haft tid att låta översättningar ligga några veckor för att sedan återuppta arbetet. Resonemanget i Svenska Dagbladet 18/7 1950 ger också en inblick i Törnells skapandeprocess och syn på översättningskritik:
Man kan slita sitt hår i timmar över en nyans som man inte hittar uttrycket för på svenska, men läser man sedan meningen i sitt sammanhang i lugn och ro några veckor efteråt, kommer orden ofta glidande av sig själva utan ansträngning. Just mot bakgrunden av den forcerade arbetstakten tycker jag nog det är lite hårt, då ibland en för övrigt god översättning får schavottera i en recension med citat av ett par enstaka feltramp. De åskådliga och kanske roande citaten blir då lätt det enda bestående intrycket, medan det goda helhetsomdömet förbleknar. Sedan är det en helt annan sak och kan inte nog starkt betonas att det är ett kårintresse för alla ambitiösa översättare att vårt arbete blir omnämnt och bedömt i dagspressens recensioner, vilket glädjande nog alltmer blir regel. Översättningen är ju den enda språkdräkt, vari en mycket stor del av allmänheten lär känna den utländska litteraturen, och det är ett allmänt intresse att den dräkten är vårdad och i möjligaste mån förmedlar både stoff och snitt hos originalet.
Aida Törnell arbetade hårt, levde fattigt och bekymrade sig över de stränga villkoren för en översättare – samtidigt som hon var mycket engagerad i sitt arbete med att finna rätt bland språkets alla nyanser och detaljer.
Aida Törnell gick bort den 5 september 1988.