August Carr, 1864–1946
Johan August Carr (ursprungligen Andersson) föddes den 12 augusti 1864 i Södra Kärragården, Tåstarps församling utanför Ängelholm som son till arrendatorn och patronen Nils Gustaf Andersson Carr och Anna Sofia, född Carlberg. Paret fick sammanlagt sex barn; efter att Anna Sofia hade gått bort 36 år gammal 1869 gifte Nils Gustaf om sig och fick ytterligare två söner. Under Augusts barndom flyttade familjen runt och bodde i Östergötland och Småland. År 1879 flyttade de till Telestad Skräddargård, där Nils Gustaf fortsatte att utveckla sitt jordbruk. Efter faderns död 1882 gick syskonen skilda vägar och August inskrev sig som student vid Lunds universitet 1883. Där studerade han teologi men avbröt studierna efter två år utan att avlägga någon examen. Han flyttade istället till Stockholm och bosatte sig på Östermalm, där han lär ha stannat i många år. Vid samma tid bytte han efternamn till Carr, precis som sina syskon. Carr förblev länge ogift och livet ut barnlös; 1923 gifte han sig till sist med den 32 år yngre Elsa Ingrid Rickard.
Ingenting i övrigt känt om August Carrs liv och ingenstans återfinns han i biografiska uppslagsverk. Huruvida han själv deltog i den intellektuella offentligheten är oklart, men av brev att döma hände det att han sände exemplar av sina översättningar för benägen anmälan till kolleger. Han tycks också snabbt ha vunnit anseende som en kunnig översättare i dagspressen; vid 1900-talets början var Carr en av våra mest produktiva översättare av sakprosa, övervägande inom religion och filosofi. Källspråken var engelska och tyska. Carr översatte ett skönlitterärt verk, Klostret i Sendomir (1918) av Franz Grillparzer, men tog sig även an filosofiskt-litterära och själsutforskande författarskap som den indiske Nobelpristagaren Rabindranath Tagore och den amerikanske transcendentalisten Ralph Waldo Emerson. Emersonöversättningarna kan anses som Carrs mest bestående insats.
Carrs översättarbana inleddes med ett par verk av två vid tiden inflytelserika socialt engagerade teologer: Friedrich Naumanns Hjälp. Korta betraktelser (1903) och Walter A. Wyckoffs Bland arbetare i Amerika (1906‒1907). Talande för verkens betydelse för samtiden är att Nathan Söderblom respektive Natanael Beskow skrev förord till dessa översättningar. Ännu viktigare för den samtida teologin var de två efterföljande översättningarna Etik (1911) av Wilhelm Herrmann och Religiös tro och fri forskning (1913) av den namnkunnige kyrkohistorikern Adolf von Harnack. Den sistnämnde återfinns även i essäsamlingen med europeiska teologer ‒ Nutidsröster från reformationens moderland (1917), ett urval som Carr själv uttryckligen svarade för och som han också försåg med ett kort företal. Carr blev även den förste att översätta Bertrand Russell till svenska med Världens återuppbyggande (1918), varefter ytterligare två titlar av filosofen skulle utkomma i hans översättning.
Nämnvärda översättningar av Carr är också den amerikanske psykologen Williams James verk, däribland Viljan till tro och andra essayer (1908) och Människans dolda krafter (1919), båda utgivna i Björck & Börjessons stora satsning på filosofisk litteratur, Berömda filosofer. I denna serie utgavs merparten av Carrs Emersonöversättningar: Naturen och människan (1915), Samfundsliv och ensamhet (1917), Livsvägar (1920), Kärlek och andra essayer (1922), Andliga lagar och andra essayer (1927), och Engelskt folklynne (Norstedt, 1920). I blänkare kom Carr att kallas ”Emersonuttolkaren”.
Emerson hade först utkommit på svenska under 1800-talets andra hälft, bland annat i Victor Pfeiffs översättningar, men han fick sitt genomslag i Sverige först tack vare serien Berömda filosofer och till viss del Vilhelm Ekelunds essäer. Titlarna recenserades i såväl dagspress som i mer religiöst färgade publikationer, så som Reformatorn, där de kunde benämnas som ”uppbyggelselitteratur”, vilket vittnar om hur väl Emersons transcendentala utläggningar passade tidens allt mer andligt öppensinnade religiösa strömningar.
Naturen och människan fick ett gott mottagande: ”det var en god gärning av översättare och förläggare att ikläda dessa utmärkta essayer och tal i svensk dräkt” skrev signaturen E. L‒l. i Aftonbladet (30/11 1915) och fortsatte med att ”August Carrs översättning är ett nytt bidrag till den kulturbragd denne översättare genom sitt flitiga tolkningsarbete redan utfört”. Nils Algård skrev i Svenska Dagbladet (18/12 1915) att ”öfversättningen är förträfflig”. Göran Lindblad innefattade även Naturen och människan i sin recension av Samfundsliv och ensamhet och skrev i Svenska Dagbladet (7/4 1918) att ”August Carr […] förtjänar ett särskilt erkännande för den skicklighet, varmed han gått till sitt värv. Hans försvenskning är inte blott korrekt, den har glans och fläkt”.
Som exempel ges ett stycke ur Emersons essä Self-Reliance från 1841, i Ellen Rydings (1907), August Carrs (1927) respektive Ola Klippviks (2016) översättning:
Trust thyself: every heart vibrates to that iron string. Accept the place the divine providence has found for you, the society of your contemporaries, the connection of events. Great men have always done so, and confided themselves childlike to the genius of their age, betraying their perception that the absolutely trustworthy was seated at their heart, working through their hands, predominating in all their being.
Lita på dig själf! Hvarje själens känslosträng vibrerar vid ljudet af dessa ord. Var nöjd med den plats i världen, som en gudomlig Försyn anvisat dig; gläd dig åt dina samtidas sällskap; tag med välvilja mot de ständigt på hvarandra följande händelserna i ditt lif. Store män ha alltid så gjort; de ha med barnslig förtröstan hängifvit sig åt sitt århundrades, sin tidsålders anda och sinnelag, låtande alla förstå, att den Evige reglerade deras hjärtans slag, arbetade genom deras händer, var styresmannen och ledaren i allt, hvad de företogo sig. (”Själftillit”, Ryding)
Förtrösta på dig själf! varje hjärta vibrerar vid klangen av denna stålsträng. Mottag den plats den gudomliga försynen utsett åt dig, dina samtidas sällskap, händelsernas vävnad. De stora männen ha alltid så gjort och som barn förtrott sig åt sin tidsålders genius, varvid de läto alla förstå, att de voro medvetna om, att den absolut trovärdige bodde i deras hjärta, verkade genom deras händer, behärskade hela deras väsen. (”Självförtröstan”, Carr)
Tro på dig själv: varje hjärta skälver till den strängens klang. Acceptera den plats som försynen gett dig, din epok, kedjan av händelser. Så har stora män alltid gjort, likt ett barn har de förlitat sig på sin tids anda och visat hur den absoluta sanningen bott i deras hjärta och verkat genom deras händer, dominerat hela deras varelse. (Självförtröstan, Klippvik)
Carrs översättning av Self-Reliance har av Klippvik kallats ”bristfällig och delvis ofullständig”, utan ytterligare förklaring. Kravet på fullständighet vid utgivningar av översättningar i 1900-talets början var sällan strängt, och vad som styrde förlagets eller Carrs urval är inte känt. Carrs Emersonöversättningar har särskilt sina förtjänster i att de inte nonchalerar det religiösa språkbruket hos Emerson, vilket ovan exempelvis märks tydligt i valet av det mindre vanliga verbet ”förtrösta sig på något”, dessutom i imperativ. Och det vackra ”händelsernas vävnad” för the connection of events visar snarast att händelser har med varandra att göra men inte nödvändigtvis är en följd av varandra.
Efter nära trettio år som en viktig förmedlare av utländskt teologiskt och filosofiskt tankegods med ett femtiotal översatta titlar bakom sig tystnade Carr som översättare 1932. De sista åren levde han i Uppsala och gick bort den 27 december 1946. Han ligger begraven på Gamla Kyrkogården tillsammans med hustrun Elsa, död 1980.