Svenskt översättarlexikon

Bertil Frans Harald Malmberg föddes den 13 augusti 1889 i Härnösand och avled på Lidingö den 11 februari 1958. Hans far var språkforskaren och skolmannen Alexander Teodor Malmberg och hans mor Johanna (Hanna) Amalia, född Roman. När fadern fick tjänst som lektor vid Högre lärarinneseminaret flyttade familjen till Stockholm. Den unge Malmberg visade tidigt prov på litterär begåvning. Redan som gymnasist publicerade han sin första översättning, Baudelaires dikt ”De fattiges död” i Ord och Bild 1907. Året därpå utkom hans debutdiktsamling Bränder (1908) som röjde påverkan av nittiotalister som Oscar Levertin och Verner von Heidenstam och av klassiskt orienterade modernister som Vilhelm Ekelund och Anders Österling. Malmberg studerade en termin i Uppsala 1907−1908 men flyttade snart till Berlin och därefter till Lund, där han fördjupade sig i främst tysk litteratur och filosofi, ett intresse som växte under en påföljande decennielång vistelse i München från 1917. Utöver debutboken kan ur Malmbergs litterära produktion nämnas romanen Fiskebyn (1919), den populära självbiografiska romanen Åke och hans värld (1924), det stora lyriska genombrottet Dikter vid gränsen (1935) samt skådespelet Excellensen (1942).

Malmberg översatte företrädesvis från tyska. Översättardebut i bokform gjorde han med ett urval dikter av Friedrich von Schiller på Bonniers 1915: Schillers estetisk-filosofiska diktning. Redan där började Malmberg utveckla tankar om översättning som han senare skulle återknyta till flera gånger under sin översättarbana. Han tycks ha lockats av den översatta litteraturens verkan som bildningsmedel och av dess vidgande av det inhemska språkets och litteraturens gränser, vilket han uttrycker i förordet till sin Schillervolym:

Redan den synpunkten, att världslitteraturens mästerverk böra göras tillgängliga för bildningssökande personer i så stor utsträckning som möjligt, är ju högst beaktansvärd. Ännu viktigare är emellertid det förhållandet, att genom litterära tolkningar det egna språket skolas och utvecklas, att det böjes och formas kring de mest skilda idéer och att översättandet sålunda kan betraktas såsom en ovärderlig språklig gymnastik.

Liksom i sitt eget författarskap rörde sig Malmberg som översättare gärna mellan genrerna. Dramatikern Malmberg översatte Hugo von Hofmannstahls Det gamla spelet om Envar (1939, för Göteborgs stadsteater), Schillers Wilhelm Tell och Maria Stuart (1943 respektive 1956, båda för Sveriges Radio) samt Ur-Faust, urversionen av Goethes Faust (1956 för Sveriges Radio). Prosaisten Malmberg översatte Franz Werfels stora roman om det turkiska folkmordet på armenierna De fyrtio dagarna på Musa Dagh (1935) och de tre första delarna samt diktavsnitt i den fjärde delen av Thomas Manns episka tetralogi Josef och hans bröder: Jaakobs upplevelser (1935), Den unge Josef (1935), Josef i Egypten (1939), Josef försörjaren (1944, övers. Nils Holmberg). Dessutom översatte han Ernst Jüngers På marmorklipporna (1950) samt Hugo von Hofmannstahls Kvinnan utan skugga (1959, tillsammans med Johannes Edfelt).

Men det var Malmbergs lyriska översättningar som uppmärksammades mest och rönte störst – om än inte alltid odelat positiv – uppskattning. Tillsammans med Johannes Edfelt och Irma Nordvang sammanställde och översatte han ett urval modern tysk poesi i Från George till Kästner (1934). Malmberg lämnade även bidrag till en urvalsvolym med dikter av Hermann Hesse, Dikter (1946). Krönet på Malmbergs poetiska översättargärning utgörs av Idealet och livet. Klassisk diktning i översättning (1951), som innehåller tolkningar av Schiller, Hölderlin, Stefan George och Baudelaire, såväl som översättningar vilka tidigare ingått i andra antologier och samlingar, varav flera i väsentligt reviderade versioner. I sitt förord fortsätter Malmberg att utveckla sina tankar om översättning. Under rubriken ”Översättarens osystematiska anteckningar” redogör han för sin översättningspoetik:

Den som översätter lyrik bör inte låta sig leda av en pedagogisk, medvetet förmedlande ambition, inte göra det ovanliga vanligare, det dunkla mer genomskinligt än texten ger vid handen. Tolkaren får inte betrakta sig som uttolkare. Gör han det, blir allt förfelat. Han kan endast hoppas, att det svårgripna i uttrycket, när det väl införlivats med ett ovilligt och kanske våldtaget eller åtminstone ganska överraskat idiom, efterhand tillväxer i fattbarhet.

Den text som översättaren tar sig an måste finnas i dennes medvetande ”som en sensuell realitet”. Det kvittar hur väl man förmår återge ”det andliga: föreställningar, tankeinnehåll”, menar Malmberg. För om man inte har ”den enda och riktiga känslan för den rytmiska helheten, den enskilda kadensen, de öppna och dolda cesurerna, rimmens yppiga välljud och rimlöshetens raffinerade försakelser, assonansernas fina retelser av läpparnas lustzoner eller vad det är som ger dess sinnliga egenart”, ja då kan slutprodukten inte bli något annat än misslyckad och man ”uträttar ingenting som man inte hade uträttat bättre med ett enkelt översättande på prosa”.

Malmberg talar även självkritiskt om sina egna översättningar. De tidiga Schilleröversättningarna var på flera ställen för ordrika eller för okänsligt gjorda och präglade, som han skriver, av en ”obehärskad frihetsglädje hos översättaren”, med omskrivningar, nedkortningar och ”nydiktningar”, vilket han menar berodde på en bristande förmåga att hantera versen och det mytologiska stoffet. Vid sidan av Schiller ägnar Malmberg störst utrymme åt Baudelaire. ”Översättarens osystematiska anteckningar” är en i lika hög grad litteraturpolitisk som översättningsteoretisk text, där författaren Malmberg offentligt lierar sig med den unga svenska modernismen genom att hävda att Baudelaire inte fått sitt genomslag på svenska, eftersom man dittills saknat ett adekvat språk. Efter viss tvekan hade Malmberg än en gång tagit sig an den franske poeten när han befann sig i Paris 1949, eftersom han nu menade att det ”försiggått en revolution i den svenska dikten” som möjliggjort ett svenskt språk som givit ”nycklar till baudelaireska hemligheter”. Han vidhåller emellertid att Baudelaires alexandriner inte bör överföras till svenska, utan att man måste tillåta sig en i viss mån experimenterande översättningsstrategi och använda en versteknik som är ”upplöstare, upprördare, med rader i blåsig obestämdhet, med stigningar och sänkningar i branta kurvor eller med ordarrangemang, som erinra om långa, släpande dimbälten”. Men samtidigt måste man hålla på ”det formella slaverit”, hänsynen till dikternas form; gör man inte det hamnar man i ”subjektivistisk dilettantism”:

Den som inbillar sig kunna fatta något av Baudelaire, fastän han ringaktar formens jämvikt, är en outvecklad fantast.

Jämför man av ett par strofer ur föregångaren Anders Österlings försiktigt korrekta version av Baudelaire (”La Beauté,” ”Skönheten”) med Malmbergs ser man hur förflyttningen in i modernismen har ägt rum. Malmbergs ordval är färgstarkare – och friare mot originalet – och hans nästan nonchalanta behandling av versen går längre än Baudelaires egen. Skönheten säger i diktens två första strofer:

Je suis belle, ô mortels! comme un rêve de pierre,
Et mon sein, où chacun s’est meurtri tour à tour,
Est fait pour inspirer au poète un amour
Eternel et muet ainsi que la matière.
Je trône dans l’azur comme un sphinx incompris ;
J’unis un cœur de neige à la blancheur des cygnes ;
Je hais le mouvement qui déplace les lignes,
Et jamais je ne pleure et jamais je ne ris.

 

Jag är skön som en stendröm, ni dödliga män,
och min barm, där så många till blods sig ha kysst,
skall dock alltid få skalden att älska mig än
med en glöd som materien evig och tyst.
Som en sfinx mot azuren jag fyller mitt värv,
och jag är som en strålande svan till att se;
jag hatar all rörelse, linjens fördärv,
och har aldrig förletts till att gråta och le.
   – Österling, 1912, reviderad 1943

 

Skön är jag, ni dödlige, hård och solitär,
och min famn, där var älskare finner sin död,
är skapad att väcka hos poeten en glöd,
evig och stum som materien är.
Jag tronar i azuren som en sfinx för er.
I vithet och kyla förfryser all tid.
Jag hatar den rörelse som rubbar linjens frid,
och aldrig jag gråter, och aldrig jag ler.
   – Malmberg, 1951

Idealet och livet blev en litterär händelse. Boken ägnades stor uppmärksamhet på kultursidorna och recenserades av några av tidens ledande författare. De flesta menade att Malmberg lyckats väl med sina översättningar från tyska, men det rådde delade meningar om Baudelaireöversättningarna. Medan en yngre modernist som Artur Lundkvist i Morgon-Tidningen (8/9 1951) fann dem lyckade och i samklang med sin tid – ”ett uppbåd av pisklikt smidiga strofer, som omsluter den på en gång brutala och vällustiga brottningen mellan ett helt tidsskedes motsättningar” – ställde sig den mer traditionelle Anders Österling i Stockholms-Tidningen (6/9 1951) kritisk. ”Felet med Malmbergs försök”, skrev Österling, ”är att versraderna råkar i en alltför våldsam gungning och tappar bort sin metriska struktur”. Österling finner även att översättaren ”gett sig för mycket frihet” och emellanåt ”offrar den sakliga trohet som han med rätta rekommenderar i sin inledning”. Han betonar dock avslutningsvis att kritiken inte förringar värdet av ”att se en betydande diktare ge sig i kast med tolkningsproblemen”.

Malmberg mottog en rad utmärkelser under sin karriär. Utöver Letterstedtska priset för översättningar, som han fick för Idealet och livet 1952, tilldelades han exempelvis Svenska Akademiens stora pris (1935), De Nios stora pris (1936), Övralidspriset (1945), Bellmanpriset (1949) och Doblougska priset (1956). Han invaldes i Svenska Akademien 1953.