Caj Lundgren
Foto: Bertil S-son Åberg/SVT
Karl-Johan Lundgren, Caj kallad, var känd som översättare men också som journalist och poet med underfundiga dagsverser som specialitet. Han föddes i Lund den 1 mars 1931 som äldsta barn till häradsskrivaren Arne Lundgren och dennes hustru Lily, född Fridell. Fadern gifte om sig 1938. Den barnrika familjen var bosatt i bland annat Falkenberg och Oskarshamn.
Karl-Johan Lundgren inledde sin långa tidningsmannabana som femtonårig radskrivare på Ulricehamns Tidning medan han ännu var elev vid Katedralskolan i Skara, där han avlade studentexamen 1949. Åren 1950–1953 läste han engelska, litteraturhistoria och sociologi i Uppsala, hela tiden med siktet inställt på att bli journalist. I juni 1953 fick Caj Lundgren ett sommarvikariat på Svenska Dagbladet som frilansande allmänreporter. Vikariatet förlängdes, och av registerkort i Svenska Dagbladets arkiv framgår att han redan då var en utomordentligt produktiv skribent – under månaderna juni till december 1953 publicerade han inte mindre än 281 bidrag i tidningen. Mot den bakgrunden är det inte förvånande att han avbröt sina akademiska studier utan att avlägga någon examen. Långt senare, 1991, skulle han dock bli hedersdoktor vid Stockholms universitet. Under 1950-talet fortsatte Lundgren att arbeta som allmänreporter på tidningen innan han 1961 övergick till kulturredaktionen, vilken blev hans arbetsplats under resten av yrkeslivet.
Som kulturjournalist intog Lundgren under flera decennier en framskjuten ställning i Sveriges litterära liv. Förutom att han skrev ett stort antal bokanmälningar, varav flertalet behandlade engelsk och amerikansk litteratur, redigerade han kultursidans understreckare och skrev själv ett stort antal sådana, främst om anglosaxisk litteratur. Han tycks också ha varit väl förtrogen med flera italienska och franska författarskap och skrev även om konst och musik. Det var i Svenska Dagbladet som han under lång tid publicerade sina uppskattade dagsverser under signaturen Kajenn, mestadels i nära samarbete med tecknaren Fibben Hald. Sin sista dagsvers skrev han på julafton 2012.
Caj Lundgren gifte sig 1954 med Astrid Lundgren, född Hedblom, även hon produktiv och uppskattad översättare. Tillsammans fick de fyra döttrar, varav Maja Lundgren med tiden också skulle bli en framträdande författare och översättare. Familjen var bosatt i Bromma.
Redan på 1950-talet hade Caj Lundgren börjat översätta för att dryga ut journalistlönen. Till att börja med hanterade han ett stort antal kioskdeckare, och det i en hög produktionstakt. Övergången till en mer seriös litteratur skedde när Wahlström & Widstrand under 1960-talet engagerade Caj Lundgren för att översätta ett antal nummer i förlagets W&W-serie, däribland Vladimir Nabokov (från engelska) och Anthony Burgess.
Det fanns ett klart samband mellan den typ av litteratur Lundgren översatte och den han skrev om i Svenska Dagbladet. Intresset för amerikansk litteratur hade väckts redan då han var gymnasist. Listan på amerikanska författare i hans verkförteckning är lång och imponerande: Norman Mailer, Philip Roth, Joseph Heller, Thomas Pynchon, E.L. Doctorow, Richard Ford, Paul Theroux och Jonathan Franzen är bara några exempel. År 2001 ombads Lundgren att tolka Nabokovs Blek låga, en roman till stora delar skriven på vers, vilket var ett undantag i en verkförteckning som i övrigt bestod av prosa. Hans sista översättning var av Don DeLillos roman Americana (2015). Förutom att antalet titlar i verkförteckningen är högt var många av verken påfallande omfångsrika – till exempel understiger romaner av Anthony Burgess, Norman Mailer och Joseph Heller sällan 500 sidor. Som framgår av namnlistan ovan var Lundgren en betydande förmedlare av amerikansk litteratur under ett skede då denna snabbt blev allt mer central för den litterära offentligheten i Sverige.
Caj Lundgren har uppgett att översättandet var ”nyttigt för skallen, ett sätt att hålla språket levande”. Han jämförde gärna sin roll som översättare med en pianists: pianisten kan inte ändra på noterna, men han kan tolka dem på sitt sätt; översättaren kan inte ändra på originalet, men han kan tolka det på sitt sätt. Det var viktigt att våga stiga in och ta ansvar för den nya texten: ”Ska det bli någon fason på det måste man hitta på en del själv”. Denna inställning fick han sanktionerad av Anthony Burgess, som lär ha bett översättaren att själv hitta på någonting lämpligt när han stötte på oklarheter. Samtidigt återkom Lundgren till vikten av att behålla balansen i en text. Om man måste offra något, till exempel en svåröversättbar ordlek i originaltexten, behöver detta kompenseras på annat håll i texten. Han framhöll översättaren som läsare och har beskrivit hur han som översättare ständigt funderade på tänkbara lösningar, om han så läste ett original eller en text som översatts.
Nedan ges några exempel på översättaren Lundgrens språkekvilibrism, alla hämtade från hans tolkning av Burgess roman Jordiska makter (1981). Han hade själv recenserat boken när den utkom på engelska och hade då beskrivit originaltextens ”väldiga, nästan till övermättnad tryfferade textkaka” (SvD 18/11 1980). Som framgår var han inte främmande för sammansatta svenska nybildningar:
ancient grimness urtidsbisterhet
old man’s doze gammelmanslur
old man’s candour gammelmansrättframhet
nipnose glasses näsklämmeglasögon
nursery nightcap barnkammarsängfösare
fargoyling mouth stuprörsöppen mun
Caj Lundgrens översättningar kommenterades ofta av recensenterna. Jordiska makter beskrevs av Mats Gellerfelt som ”ett prov på översättandet som konstart”. ”Kongenial”, ”flyhänt”, ”virtuos”, ”välturnerad”, ”stilsäker” är några återkommande värderingsord i recensioner av hans översättningar. Ett område där Lundgrens förtjusning i språklekar kunde spela ut var i ett antal översättningar av operalibretton, däribland Läderlappen, Boccaccio och, inte minst, Carmen, som översattes för Stockholmsoperan redan 1973.
En framställning av Caj Lundgren som översättare kan inte förbigå hans verksamhet som dagsverspoet. Den språkliga fantasi och flexibilitet som han utövade under nästan sex decennier av dagsversskrivande märks också i hans översättningar. I många dagsverser behandlar han aktuella språkliga företeelser, vilket framgår av titlar som ”Om orden”, ”Ur glosboken”, ”Ett ord i tiden”, ”Babel”, ”PM från ordbruksdepartementet” och ”Un lingua por le tuttimond”. Dagsverserna utkom i bokform och uppskattades av recensenter för sin språkglädje. Författaren lekte med ord, både visuellt och auditivt, och skapade fritt nya ord och ibland halsbrytande sammansättningar.
När Lundgren 1990 tilldelades Karlfeldtpriset för sina dagsverser beskrevs han som ”en ordets formkonstnär, som med sin formkonst tillhandahåller språkets alla möjligheter ifråga om rytm, rim, och ordklang – en konst i det lilla och svåra formatet, med snärt, elegans och fyndighet”. För sin översättargärning mottog han ett flertal betydande översättarpriser: Svenska Akademiens översättarpris (1977), Letterstedtska priset(1977, för Saul Bellows Humboldts gåva), Elsa Thulin-priset(1980) och De Nios översättarpris (1982).
Caj Lundgren avled den 6 augusti 2018.