Daniel Brick, 1903–1987
Daniel Brick föddes i Stockholm den 23 mars 1903. Han var son till handlaren Elias David Brick och dennes hustru Maria Klara, född Burstein, och näst yngst i en skara om 13 syskon. Båda föräldrarna hade invandrat till Sverige från Litauen via Finland. I likhet med generationskamraten Josef Riwkin, vars familj hade en likartad centraleuropeisk, östjudisk bakgrund, kom Brick att dra nytta av de kunskaper och kontaktnät som följde med detta och kom på så vis att lämna viktiga bidrag till den översatta litteraturen i Sverige.
Familjen flyttade 1905 från Stockholm till Norrköping och bodde där till åtminstone 1910 innan man flyttade tillbaka till Stockholm. Daniel Brick läste på Norra Latin och engagerade sig i judiska ungdomsföreningar. Bland annat såg han till att redaktionen för Skandinaviska Judiska Ungdomsförbundets tidning Israeliten flyttades från Köpenhamn till Stockholm och var sedan dess medredaktör 1923−1927 och 1932−1933 förbundsordförande. Med tiden skulle han bli en framträdande person i det judiska Sverige, han var medgrundare av Judisk krönika 1932 och tidskriftens förste chefredaktör – en post han lämnade först 1979. Under mellankrigstidens tilltagande antisemitism framträdde han med debattskrifter och försökte väcka opinion mot judehetsen. Brick var en övertygad sionist, generalsekreterare i Svenska sionistförbundet 1935−1948, engagerad Israelvän och som sådan bland annat verksam som sekreterare för pressavdelningen vid den israeliska ambassaden i Stockholm. Han anlitades flitigt som föredragshållare och lämnade flera bidrag till Nordisk familjebok. I en minnesartikel i Judisk krönika tecknas Brick som ”en stridens man, inte rädd att skaffa sig fiender”.
Efter studentexamen hade Brick skrivit in sig vid Stockholms högskola, där han 1929 blev fil.kand. i litteraturhistoria. Han gifte sig samma år med Josef Riwkins syster, fotografen Anna Riwkin. Paret Riwkin-Bricks hem blev en samlingsplats för det kosmopolitiska, modernistiskt sinnade Stockholm, för radikalerna kring Clarté och tidskriften Spektrum men också för intellektuella flyktingar. Anna Riwkin-Brick avled 1970. Daniel Brick gifte om sig 1980 med Taube Brick, född Mirsky.
Daniel Brick var verksam som översättare under mellankrigstiden. Liksom Josef Riwkin försökte han få svenska förlag intresserade för samtida författarskap i den central- och östeuropeiska litteraturen, inte minst ryska författare i exil. Dessa försök var särskilt viktiga som Sverige förlorat många av sina direkta litterära kontakter med Ryssland i och med utvecklingen efter 1917.
Brick översatte ofta tillsammans med andra, så redan i debuten – en översättning från ”jiddiskan” av I.L. Perez noveller Två världar (1926), gjord tillsammans med Aisik Libman. Tre år senare följde 14 sovjetryska berättare, ett mycket framsynt urval av samtida författare som Brick översatt tillsammans med svågern Riwkin för Bonniers Gula serie. I urvalet återfanns många betydande men i Sverige ännu okända namn som Isaak Babel, Ilja Erenburg och Andrej Platonov. Antologiskaparna ville, med redaktören Anders Österlings ord, inte så mycket ge en röst åt ”de förbittrade och oförsonliga emigranterna” som åt ”den yngre generation, som mer eller mindre villigt har fostrats under den röda stjärnan och upplevat händelserna på nära håll”. Det var dock inte fråga om någon propagandalitteratur utan snarare ett initierat urval av den samtida, gärna modernistiskt orienterade tidigsovjetiska litteraturen. Man kan påminna sig om att den litterära modernismen vid denna tid knappt vunnit insteg i Sverige.
I Gula serien utkom året därpå Bricks översättning av Isaak Babels stilistiskt nydanande Budjonnyjs röda ryttararmé, bara några år efter att verket utgivits i Sovjetunionen. Babels fragmentariska berättelsesamling från det polsk-sovjetiska kriget (1919−1921) är en prövande översättningsuppgift, med stilblandningar, högt tempo och utmanande realia i en komprimerad prosa. Den stilistiska utmaningen tycks också ha varit Brick något övermäktig, kanske delvis för att han var tvungen att pressa ner Babels moderna stil i ett svenskt litteraturspråk som ännu hade något av en äldre tids stelhet i sig. Recensenten Gösta Attorps i Svenska Dagbladet (6/3 1930) ansåg att Babels ”studier” i allmänhet var ”så trasiga, så fragmentariska och så kaotiska att de endast undantagsvis kunna betecknas som konst”. Om bildspråket sades det att det ”kan nog vara expressivt, men det är ofta så hantverksaktigt fabricerat, att man ledsnar på det”. En del av detta kan nog skyllas på översättningen, för Brick tillgriper emellanåt ganska färglösa ordbokslösningar som kan ge just ett ”hantverksaktigt” intryck. Därtill framstår han som något handikappad av diskrepansen mellan den talade och den skrivna svenskan: ibland märks ett väl formellt anslag, som dock kanske var svårt att undvika givet de ramar som sattes av den tidens litterära svenska.
Överhuvudtaget var det sällan de konstnärliga kvaliteterna i Bricks urval behandlades av kritiken; vad de svenska skribenterna främst brydde sig om var att urvalet kunde sägas spegla diverse faktiska omständigheter i respektive källkultur. Om 14 sovjetryska berättare skrev Axel Norrback i Aftonbladet (26/4 1926) att samlingen gav läsaren ”fullgod valuta” eftersom ”de 14 berättelserna ge det bästa beskedet om det aktuella läget i Ryssland”. I en recension av Perez-översättningen i Svenska Dagbladet (16/9 1926) beskrev signaturen K-g verket som en sann ”återspegling av äkta östjudiskt väsen”, och om översättarnas insats skrev han: ”Mera koncentrerad kunde de knappast ha givit essensen av mosaisk själ”. De exotiska miljöskildringarna var också det som gladde recensenterna av polacken Jerzy Kossowskis Tegelhuset (1932), översatt av Brick tillsammans med svägerskan Eugénie Söderberg. Ovan nämnde kritiker av Budjonnyjs röda ryttararmé uppskattade verket främst för att det informerat honom om den exotiska centraleuropeiska världen och den sovjetryska krigsmaktens förbrytelser i kriget mot Polen. I den mån han uppfattat Babels modernistiska stilblandningar beskrev han det som ett uttryck för ”hans östjudiska härstamning”.
Andra samtida ryska författare som Brick introducerade i Sverige under dessa år var Vera Inber, Nikolaj Ognev och Michail Osorgin.
Den populäraste översättningen av Brick blev den tjeckiske författaren Jaroslav Hašeks omfattande roman Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget, utgiven av Axel Holmströms förlag 1930−1931. Enligt Mats Larsson, som i en artikel har jämfört översättningen med Karin Mossdals nyöversättning från 1994, var Brick sannolikt ”påverkad” av Grete Reiners tyska översättning från 1926, vilket nog torde innebära att han faktiskt översatte från tyska – åtminstone finns det inte belagt att Brick behärskade ens en grundläggande tjeckiska. Översättningen var samtidigt ett uttryck för att Brick hela tiden kände pulsen på den europeiska samtidslitteraturen: enligt Larsson hörde hans översättning till den första våg av samtidiga euroepiska översättningar som ”bidrog till att bygga upp romanens världsrykte”.
Bricks Švejk är inte oproblematisk; den innehåller flera missförstånd och utelämningar och är stundtals, menar Larsson, ”obegriplig”. Likafullt var det inte utan anledning som översättningen blev en sådan succé, med ett dussin nyutgåvor ända fram till 1990-talet. En jämförelse med Mossdals översättning visar dels på hur översättningsideologin, inställningen till översättandet, har ändrats över tid, dels på de problem som är förbundna med att översätta humor över tid. Även om Mossdals översättning har många tydliga förtjänster över Bricks har den äldre översättaren en ofrånkomlig fördel genom att hans humoristiska jargong är från samma tid som originalet och därför framstår som trovärdigare. Till det kom en tidstypisk skillnad i översättningsstrategi: där Mossdals översättning, enligt Larsson, gjordes utifrån ”en tydligt semantiskt orienterad översättningsmetod”, var Bricks inställning mer pragmatisk och funktionsinriktad. I ett humoristiskt verk som Hašeks torde det ha vissa fördelar. En viktig omständighet var förstås att den text som Mossdal översatte var en kanoniserad klassiker, medan Brick hade framför sig en underhållande samtidsroman.
Daniel Brick gick bort den 19 januari 1987.