Einar Thermænius, 1889–1955

Foto: Svenskt Porträttarkiv

Carl Einar Thermænius föddes den 27 mars 1889 i Hallsberg som son till ingenjören Emil Theodor Thermænius och dennes hustru Lydia Vilhelmina, född Rosenström. Familjen – med en syskonskara om sex barn – flyttade någon gång under 1890-talets andra hälft till Malmö. Einar Thermænius avlade mogenhetsexamen i Lund 1907 och tog senare examen från Malmö handelsskola. Han arbetade en tid som korrespondent åt Utsädesbolaget i Svalöv, i Norrköping och åt Husqvarna Vapenfabrik. År 1923 flyttade Thermænius till Stockholm för att verka som direktörsassistent och direktör i skilda företag. Han fick 1924 en son med telefonisten Ida Teresia Holm, som blev hans hustru 1925. Längre fram fick paret ytterligare två barn.

I Stockholm kom Thermænius efterhand att upparbeta kontakter inom förlagsvärlden och från 1928 var han verksam som redaktör vid Åhlén & Åkerlund, vars redaktionstjänst han grundade och förestod. Vid samma tid började Thermænius också arbeta som översättare, att döma av uppdragens mängd som yrkesöversättare från 1930-talets mitt. Vid sidan av detta hade han också redaktionella uppdrag för Albert Bonniers förlag.

Som översättare arbetade Thermænius främst med underhållningslitteratur, men han inledde banan med två Nobelpristagare: Gerhart Hauptmanns (pristagare 1912) Atlantis och Henrik Pontoppidans (1917) Ung älskog, båda 1929. Hans främsta uppdragsgivare genom alla år var Bonniers. Det dominerande källspråket var engelska, men han översatte alltså också från tyska och danska.

Det som skulle bli Thermænius främsta specialitet var brittiska kriminalromaner, vanligen av kvinnliga författare. Senare översatte han också flera framträdande namn i den spionlitteratur som blev populär i Sverige efter andra världskriget. Sammanlagt skulle Thermænius översätta mer än hundra enskilda boktitlar, därtill texter för dagstidningar. Av kritiken fick Thermænius ofta goda omdömen, även om det också kunde anmärkas på att texterna bar spår av viss skyndsamhet: Barbro Alving (Bang) skrev exempelvis om Charlotte Armstrongs Icke misstänkt (Dagens Nyheter, oklar datering, 1946): ”En helt enkelt lysande thriller, i perfekt översättning av Einar Thermænius”; men angående översättningen av Will Ourslers Fallet Florence White påpekade hon att översättningen visserligen var ”ledig, men har smärre skönhetsfläckar” (Dagens Nyheter 11/11 1946).

Den författare som Thermænius översatte flest verk av var Agatha Christie: från 1937 och ett tiotal år framåt lade han årligen handen vid en eller ett par böcker av den brittiska succéförfattaren. Ett tecken på att Thermænius lyckades hitta rätt ton för de svenska läsarna är att hans texter har tryckts om i ett stort antal gånger under lång tid – exempelvis ABC-morden (1938) fick 2015 sin elfte utgåva, och av Thermænius version av Tio små negerpojkar (1940) utkom 2001 utgåva nummer sexton.

När bokförlaget Bookmark inledde en nyutgivning av Christies verk 2014 användes dessutom Thermænius och andra äldre översättares texter som utgångspunkt för en modernisering, dock utan att de egentliga översättarna angavs – i marknadsföringen hävdade förlaget tvärtom med betoning att det var fråga om ”nyöversättningar”. Den modernisering av andras texter som i själva verket genomförts tycks ha bestått i, dels, att äldre uttryck bytts ut,  stundtals på ett något diskutabellt sätt (till exempel  ”villa” blir till ”hus” och personer duar istället för att nia varandra), dels i en anpassning till en ny tids ideologi (”flickor” blir ”unga kvinnor”, ”negerpojkarna” i den välkända titeln blir Och så var de bara en – i enighet med nyare engelskspråkiga utgåvor). Nedan ges ett jämförande exempel där de ändrade partierna har kursiverats:

Doktor Armstrong körde sin Morrisbil över Salisburyslätten. Han var mycket trött… Framgången krävde sitt pris. Det hade funnits en tid då han satt i sitt mottagningsrum vid Harley Street, omgiven av de modernaste apparater och det mest luxuösa väntrumsmöblemang som tänkas kunde, och väntade – väntade dagarna i ända på att hans vågstycke skulle lyckas eller misslyckas. (Thermænius)

Doktor Armstrong körde sin Morris över Salisburyslätten. Han var väldigt trött… Framgång krävde sitt pris. Det hade funnits en tid då han satt i sitt mottagningsrum vid Harley Street, omgiven av de modernaste apparater och den mest luxuösa inredning som tänkas kunde, och väntade – väntade dagarna i ända på att hans satsning skulle lyckas eller misslyckas. (Bookmarks utgåva)

Utöver spänningslitteraturen översatte Einar Thermænius enstaka, mindre genrebundna romaner. Populära blev Vicki Baums Skeppet och stranden (1942) och Louis Bromfields Natt i Bombay (1941). En annan nämnvärd titel − och en tredje Nobelpristagare − var Knut Hamsuns På igenvuxna stigar (1949).

Thermænius översatte också enstaka facklitterära titlar samt några titlar för barn. Ett udda inslag i verklistan var en svit med verk som berörde Kina. Hit hörde ett par engelskspråkiga författare med koppling till landet, framförallt Pearl Buck, Nobelpristagare 1938. Men Thermænius översatte också kinesiska författare via engelska, mest nämnvärt Wu Cheng'ens klassiska Kung Markatta (1949), efter Arthur Waleys engelska förlaga Monkey (1942). Texten hade i den engelska omarbetningen förändrats i grunden och utgjorde ett avsevärt kortare, stilistiskt neutraliserat och i grunden annat verk än originalet; först på 1990-talet skulle det på allvar göras tillgängligt för svenska läsare i översättning av Göran Malmqvist i fembandsverket Färden till Västern.

I intervjuer framkommer att Thermænius kunde rikta välformulerad kritik både mot den egna kåren och mot förlag och litteraturkritiker som inte visste att rätt uppskatta en skicklig översättare. I en intervju med anledning av hans sextioårsdag (Dagens Nyheter 9/3 1949) argumenterar han för införandet av översättarstipendier och lägger ansvaret för översättarnas underbetalda arbete och besvärliga arbetssituation på Svenska Akademien, som, menar han, inte levde upp till sitt syfte att ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Att översättarnas status behövde höjas var för Thermænius en självklarhet:

Om man betänker att över hälften av svenska folkets läsning förmedlas genom översättare, inser man lätt att de har en inte ringa uppgift som kulturbärare.

Men det innebär också att översättaren (detsamma torde kunna sägas om förlagen) har ett ansvar, som dock inte alla kan − eller vill − axla:

Översättarna själva ska för övrigt betänka att de står i kulturens tjänst – i varje fall bör de göra det. De ska med andra ord ha aktning för sitt arbete; yrkesstoltheten är inte berättigad om de inte känner sitt ansvar.

I intervjuer framkommer att Thermænius hade en medveten, starkt målkultursinriktad översättningsstrategi. I en enkät med översättare som gjordes i Bonniers Litterära Magasin 1953 talar Thermænius om ”översättarens rätt att förkorta” och tar det för självklart att översättaren äger tolkningsföreträde framför författaren och har rätt att avgöra vad som kan vara ointressant för den egna publiken, i synnerhet vad gäller ”oklara eller illa skrivna partier i originalet”.

Detta kan förefalla vanvördigt och är det naturligtvis också om inte översättaren i allt sitt görande har den regeln för ögonen att den idealiska översättningen skall se ut som om den inte var översatt alls utan författad på svenska.

Det som bör avgöra vilken strategi som tillämpas är syftet med översättningen, framkommer i intervjun i Dagens Nyheter:

En översättning av Chaucer, avsedd som ett bidrag till studiet av 1300-talsengelskan, kommer naturligtvis att se ut på ett helt annat sätt än om den endast ville ge moderna läsare underhållningslektyr.

Einar Thermænius avled den 5 februari 1955.