Svenskt översättarlexikon

Elias Janzon tillhörde en generation av latinare för vilka översättningen till svenska ännu var lika viktig som andra former för utforskning av klassikerna. Han föddes den 25 november 1859 i Stockholm som son till vaktmästaren Gustaf Janzon och dennes maka Ingrid, född Malmorin. På Stockholms gymnasium (senare Södra Latin), där han skulle ta studentexamen 1877, väckte lektorn Zacharias Göransson hans intresse för den klassiska litteraturen. Han började studera i Uppsala men först efter tolv års studier kände han sig 1889 färdig att avlägga fil.kand. Sedan gick det fortare: 1893 blev Janzon fil.lic. i klassiska språk och 1894 disputerade han för doktorsgraden på Longinos Om det sublima, en svensk översättning av huvuddelen av texten med filologiska kommentarer på latin. Hösten 1894 fick han ett sex månaders stipendium till Berlin för att fördjupa sin bildning under dåtidens främsta professorer i hans ämne.

År 1895 blev Elias Janzon anställd som docent i klassisk filologi vid Göteborgs högskola och flyttade till staden, där han 1896 gifte sig med Anna Bellander; paret fick två söner. Under professor Johannes Paulson fick Janzon en omfattande undervisningsbörda. Hans föreläsningar kom att ägnas framför allt den romerska litteraturens guldålder och poeterna Catullus, Vergilius, Horatius, Propertius och Ovidius. När högskolan inrättade en ny klassisk professur skötte Janzon denna på förordnande 1905–1907 men fick dock inte den eftertraktade ordinarie tjänsten. Trots sin mot slutet vacklande hälsa fortsatte han att undervisa till pensioneringen. Hans noggrannhet och grundlighet kom väl till användning då han från 1899 till 1922 var Göteborgs högskolas sekreterare och fyllde många tjocka protokollsböcker med sin karakteristiska vackra handstil.

Janzons främsta insats var översättningarna av klassiska romerska poeter, framför allt av de på svenska tidigare sällan lästa Catullus och Propertius. Redan 1885 hade den unge studenten fått ett hedersomnämnande av Svenska Akademien för sin tävlingsskrift ”Sånger af Catullus”, även om till och med den oskarianska juryn tyckte att översättningen ”stundom alltför mycket dämpar Romarskaldens ofta dristiga ton och framställningssätt”. De 1889 och 1891 utgivna Sånger av Catullus från Verona, filologiskt noggranna och formstränga tolkningar av nästan hela poetens verk, kom länge att betraktas som förebildliga och trycktes om i olika antologier. Ofta citerad är följande dikt:

Låt oss, Lesbia, lefva, låt oss älska
och ej akta en enda hvitten värdigt
allt hvad knarrige gubbar derom glunka.
Solar kunna gå ned och komma åter:
vi, när dagen är slut en gång, den korta,
måste sofva en enda natt för evigt.
Gif mig tusende kyssar, sedan hundra,
sedan tusen igen och än ett hundra,
sedan åter ett tusen, sedan hundra.
Sist, när tusenden hopats, låt oss blanda
så dem samman att summan ej kan nämnas,
och att ingen oss afvundsjuk kan skada,
se’n om kyssarnas mängd han kunskap vunnit.

Janzons tolkningar offrade Catullus fräcka lekfullhet och utlevande rollspel till förmån för den exakta texttolkningens minimum. Idag kan de verka stela, torra och pryda, men vissa passager har bevarat sin poetiska kraft. För samtiden var den nästan kompletta Catullusutgåvan en stor upptäckt. Vilhelm Lundström, som senare skulle bli Janzons överman i professorskonkurrensen i Göteborg, hyllade i sin recension i Nordisk Tidskrift 1891 översättarens behärskning av Catullus många olika versmått:

man måste då rent af förvåna sig öfver den fyndighet, det välde öfver formen och den förmåga att pressa in vårt språk i de antika versformerna, som öfvers. lägger i dagen.

Lundström menade också att pionjäröversättaren hade fångat originalet inte bara formellt utan också stilistiskt:

Vända vi oss från det rent formella till det sätt, hvarpå öfvers. gifvit uttryck åt alla de skiftande stämningarne och alla de underliga motsägelserna hos Catullus’ sångmö, är det sällan man finner en öfversättning så i bästa mening troget sluta sig till originalet, som fallet är särskildt med den förra delen af den svenske Catullustolkarens arbete.

Drygt sextio år efter Janzons pionjärinsats tyckte Ebbe Linde att det var dags att göra upp med de akademiska ”språkmännens” försiktiga och pedantiska översättningsnorm och gav 1958 ut Catullus så som han såg honom – fräck, ocensurerad, skojfrisk (och ibland slarvigt läst). Linde skrev i sin inledning ironiskt:

Ingen skald har någonsin vunnit sitt rykte på sin förmåga att räkna långa och korta stavelser. Versens välljud och lätta flöde, bildernas pregnans, ordens vanlighet eller ovanlighet, vokalernas linjer är också ting, men försummas vanligen av översättaren totalt.

Med ”översättaren” menade Linde här otvetydigt Elias Janzon, som hade varit den förste att försvenska Catullus. Gunnar Harding och Tore Janson följde år 2007 Ebbe Linde i tangentens riktning och tillämpade i Catullus Dikter om kärlek och hat en nutida, grövre slang och en ledigare frasering än föregångarna. Tre versioner av en dikt där poeten hånar den svekfulla älskarinnan antyder skillnaderna:

 
Caeli, Lesbia nostra, Lesbia illa,
illa Lesbia, quam Catullus unam
plus quam se atque suos amavit omnes,
nunc in quadriviis et angiportis
glubit magnanimi Remi nepotes.

 

Ack! Vår Lesbia, Caelius, ja tänk dig,
samma Lesbia, som Catullus mera
än sig sjelf och de sina alla älskat,
nu i gränder och gathörn har sitt tillhåll,
der man skinnar den ädle Remi söner.
– Janzon
 
Himlar, hon, vår Lesbia, denna Lesbia,
hon, den Lesbia, som Catullus en gång
älskat mer än sitt liv och mer än allting –
nu i portgångar och mörka gathörn
flår hon Romuli stolta ätteläggar.
– Linde
 
Å, vår Lesbia, Caelius, den kvinnan,
just den Lesbia som Catullus älskat
som sig själv och de sina, ja, än mera,
kan man se i ett gathörn, i en portgång
runka av den berömde Remus söner.
– Harding & Janson

Janzons val av texter avslöjar den plikttrogne docenten som erotiker: hela hans verk ägnades åt tre stora romerska kärleksdiktare. Förmodligen såg han själv betydligt mera i de latinska förlagorna än han ansåg passande för den samtida svenska publiksmaken. Efter Catullus fortsatte han med den mindre obscene men lika emotionelle Propertius Elegier i fyra volymer, varav den tredje belönades med Letterstedtska priset för översättningar 1912. Utgåvorna byggde på ett mångårigt textkritiskt studium. Vilhelm Lundström berömde återigen Janzons tolkning och framhöll den som forskningsprestation, samtidigt som han beklagade att översättaren ”här liksom förut gjort detta arbete blott för sig själv och dolt det för medforskare, som gärna velat se ej blott slutresultatet, utan även tankegång och grunder”. Janzons version av Ovidius Konsten att älska (1921–1923) – också den ett pionjärverk på svenska – skulle trots sina försiktiga formuleringar och sin ålderdomliga syntax fortsätta att locka nya generationer av läsare; den sista utgåvan kom så sent som 1992.

Tönnes Kleberg, som själv hade Elias Janzon som lärare i början av sina latinstudier, har karakteriserat sin äldre kollega på följande sätt:

J:s vetenskapliga rustning var utomordentligt välsmidd men företrädde tydliga blottor. Han var en framstående men ensidig litteraturfilolog – omdömet skulle antagligen ha väckt hans oblandade tillfredsställelse. Den under hans studieår segerrikt framträngande ”moderna” lingvistiken betraktade han med en något vresig och misstrogen ovilja. Språket var för honom bäraren av dikt och tanke. Latinet var för honom i tal och skrift ett levande språk och ett naturligt uttrycksmedel.

      Fastän personligen anspråkslös och tillbakadragen, var han fullt medveten om sitt värde och om betydelsen av sin vetenskapliga insats. Hans värdiga, något sträva och tillknäppta uppträdande dolde en ödmjuk och stilla mänsklighet. Mot intresserade elever var hans generösa vänlighet och hjälpsamhet framträdande. Hans vanligen allvarliga, avmätta och något släpande tal kunde ibland livas upp av okynniga glimtar av drastisk humor.

Elias Janzon avled i Stenkullen utanför Göteborg den 24 juni 1929.