Svenskt översättarlexikon

Gunilla Nordlund föddes i Lund den 12 november 1926, som dotter till disponent Karl Oskar Eklund och hans maka Anna Ester Eklund (född Ekelund). Den äldre systern Birgitta skulle sedermera gifta sig med författaren Lars Göransson. Familjen flyttade ofta och bodde korta perioder i Lund, Helsingborg, Linköping och Stockholm. Mellan 1933 och 1942 var föräldrarna skilda. Under den perioden levde flickorna huvudsakligen hos modern, som försörjde sig som kontorist, medan fadern var bosatt på annat håll. I november 1942 var familjen återigen samlad i Lund, och föräldrarna gifte om sig med varandra. Gunilla Eklund tog studentexamen 1946 vid Katedralskolan i Lund, studerade sedan franska, engelska och nordiska språk vid universitetet i samma stad och avslutade sina studier 1949 med en fil.kand. Grunden till språkkunskaperna hade hon fått redan under uppväxten. Modern, som inte hade någon formell utbildning, var språkligt begåvad och hade bland annat lärt sig franska på egen hand, vilket hon förmedlade till de båda döttrarna.

Efter universitetsexamen flyttade hon till Göteborg, där hon efter en tid gifte sig med avdelningsdirektör Sven-Erik Nordlund. Paret fick 1952 en dotter, Ebba Nordlund Forsbäck. Äktenskapet blev dock kortvarigt, och efter skilsmässan 1954 återupptog Nordlund kontakten med den välkände konstvetaren och museichefen Pontus Hultén, som hon hade lärt känna under sin gymnasietid i Lund. Tillsammans med Hultén vistades Nordlund långa perioder i Paris, där paret hyrde in sig på billiga hotell, umgicks i konstnärskretsar, läste och förkovrade sig i franska språket och kulturen.

I början av 1960-talet bröt Nordlund upp och flyttade till Motala för att leva med advokat Bo Berglund. De gifte sig 1962, och i samband med giftermålet bytte Nordlund namn till Gunilla Berglund. Paret slog sig ner en tid i Vadstena (1969–1972) men återkom senare till Motala. Efter separationen från Bo Berglund 1978 bytte Gunilla Berglund efternamn till Gottars, men fortsatte att kalla sig Berglund i översättarsammanhang. År 1979 flyttade hon till Helsingborg, där systern var bosatt, och var sedan skriven i Helsingborg fram till sin död den 21 maj 1981. För enkelhets skull används fortsättningsvis efternamnet Nordlund, trots att översättningar från 1962 och framåt gavs ut under namnet Berglund.

Nordlunds yrkesbana kom igång på allvar efter den första skilsmässan 1954, då hon började försörja sig som lärarvikarie och översättare. Snart tog uppdragen som översättare överhanden, och det var också i den rollen Nordlund trivdes bäst eftersom översättaryrket gav henne större personlig frihet. I slutet av 1950-talet var hon fullt etablerad och fick många tunga titlar på sitt bord. Vägen in i översättaryrket gick bland annat via hennes stora och livslånga intresse för konst. Troligen var det kontakter i konstvärlden som gjorde att hon tidigt fick i uppdrag att översätta ett antal konsthistoriska titlar från tyska och engelska. Utöver böcker om konst översatte Nordlund en stor mängd andra fackböcker från tyska, engelska och danska inom så skiftande områden som meteorologi, arkeologi, historia, populärmedicin, populärpsykologi och reseskildringar. Ett återkommande tema bland fackboksöversättningarna var matlagning och gastronomi, helst med inriktning mot exotiska kök. Nordlund lämnade aldrig faktagenren helt utan återkom med sporadiska facköversättningar ända in på 1970-talet.

Men det var översättning av skönlitteratur som tidigt kom att dominera Nordlunds produktion och som fortsatte att göra det så snart den psykiska hälsan tillät. Hon läste gärna klassiker, i synnerhet de stora ryska berättarna, varför Nordlund torde ha uppskattat uppdraget som Bonniers gav henne 1958 att revidera Sigurd Agrells översättning av Lev Tolstojs Anna Karenina från 1925. Tio år senare bearbetade hon även William M. Thackerays klassiska roman Fåfängans marknad.

Ett av Nordlunds första skönlitterära uppdrag var nyöversättningen av Emily Brontës Svindlande höjder, som gavs ut 1958 i Natur och kulturs klassikerserie Levande litteratur. Det var i och med Nordlunds översättning som verket fick sin numera klassiska svenska titel. Utgåvan avslutas med en efterskrift av författaren och kritikern Knut Hagberg, vilket gav ytterligare tyngd åt översättningen. Utöver Svindlande höjder bidrog Nordlund till bokserien med en nyöversättning av Claude Tilliers tämligen okända 1800-talsroman Onkel Benjamin och med en nyöversättning av Honoré de Balzacs klassiska roman Pappa Goriot. Även Pappa Goriot försågs med en prestigehöjande efterskrift, denna gång av författaren och översättaren Hans Levander. För de båda sistnämnda översättningarna fick Nordlund stort beröm. I Aftonbladet (9/3 1959) skrev Sven Lindner att Nordlunds översättning av Onkel Benjamin håller ”allra högsta klass”, alltmedan Gustaf Fredén i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (23/1 1960) karakteriserade Nordlunds översättning av Pappa Goriot som ”trogen” och ”smidig”.

En granskning av Nordlunds översättning av det första och det sista kapitlet i Pappa Goriot ger stöd åt Gustaf Fredéns bedömning. Hennes översättning följer källtexten troget och kännetecknas av precision i ordvalet, strukturell trohet och endast ett fåtal utelämningar i Balzacs långa och ingående miljöbeskrivningar. På några ställen har Nordlund infört egna uttolkningar av flertydiga passager i källtexten, kanske i ett försök att göra texten mer begriplig för den svenska läsaren. Ett sådant exempel är följande parti i romanens inledande kapitel:

Sachez-le: ce drame n’est ni une fiction ni un roman. All is true, il est si véritable, que chacun peut en reconnaître les éléments chez soi, dans son cœur peut-être.

 

Men nej, detta drama är varken någon dikt eller någon roman, det försäkrar jag. All is true, det är så verkligt att alla i sin egen omgivning, kanske i sitt eget hjärta, kan känna igen dess känslor och konflikter.

Här har det understrukna uttrycket fått en explicit och inte nödvändigtvis korrekt förklaring genom ett tillägg i den svenska översättningen.

Även Nordlunds översättning av Brontës Svindlande höjder ligger nära originalet och håller hög nivå. Om man jämför den med Birgit Edlunds översättning från 1993 finns det skillnader som i vissa avseenden är till Nordlunds fördel. Exempelvis verkar Nordlunds ordval i dialogpartierna bättre spegla romankaraktärernas personligheter. I hennes version får Heathcliff använda svordomar med samma styrka som i originalet (Go to the Deuce! > ”dra åt helvete”; What the devil  > ”vad fan”), medan Edlund tenderar att tona ner styrkan i Heathcliffs ordval så att han framstår som artigare och mindre hetlevrad (”dra åt skogen” respektive ”Vad tusan”). Även i jämförelse med den första översättningen av Ada Werin (1927) och den nästan samtida översättningen av Nils Holmberg (1960) är Nordlunds översättning på många sätt starkare, inte minst tack vare sin följsamhet mot originalet. Skillnaderna kan studeras i utdraget nedan, där Heathcliff precis fått meddelande om att den kvinna han alltid älskat har gått bort. Här är det endast Nordlund som fullt ut bevarat originalets interpunktion, repetition och variation, samtidigt som Holmbergs version bär tydliga spår av Werins första översättning:

Oh, God! it is unutterable! I cannot live without my life! I cannot live without my soul! (Brontë, 1847)

 

O, Gud, det är outhärdligt! Jag kan inte leva utan dig. Jag kan inte leva utan dig, som är mitt liv och min själ! (Werin, 1927)

 

O, Gud! Det är ohyggligt! Jag kan inte leva utan mitt liv! Jag kan inte leva utan min själ! (Nordlund, 1958)

 

O, Gud! det är outhärdligt! Jag kan inte leva utan dig som är mitt liv och mitt allt! (Holmberg, 1960)

Precis som i översättningen av Pappa Goriot kan man här och var hitta korta passager i översättningen av Svindlande höjder där Nordlund uttolkat källtexten på ett sätt som kanske inte ligger i linje med källtextförfattarens intention:

Meantime, thank you for telling me your sister-in-law’s secret – I swear I'll make the most of it, and stand you aside!

 

Men tills vidare ska du ha tack för att du talade om din svägerskas hemlighet för mig. Jag svär att göra det bästa jag kan av den. Och du är så god och håller dig i skinnet och lämnar mig i fred!

Denna kombination av trohet mot originalet, tydlig och idiomatisk meningsbyggnad, exakthet i ordvalet och omsorg om källtextens stilistiska särdrag blandat med sporadiska expliciterande tillägg tycks ha varit Nordlunds signum som klassikeröversättare vid denna tid.

Ett nytt spår i Nordlunds karriär under de kommande åren var översättningar av engelska detektivromaner. Den första, Margot Bennetts Mannen som inte flög (1960) följdes av en lång rad titlar av idag mestadels bortglömda deckarförfattare, till exempel John Foster Straker, Rodney Quest, Jean Stubbs, John Dickson Carr och Patricia Moyes. Deckaröversättningarna varvades med nyöversättningar av klassiker: Guy de Maupassants Ett liv (1961), W. Somerset Maughams Mrs Craddock (1961) och Honoré de Balzacs Förlorade illusioner (1972).

En bit in på 1960-talet kom Nordlund alltmer in på översättning av samtida skönlitterära författarskap. Några av de författare som hon introducerade för en svensk publik var Irving Stone, Patrick Dennis, Nicholas Monsarrat, Petru Dimitriu, Nell Dunn, Edna O’Brien och Monica Dickens. Än större spridning och mer uppmärksamhet fick nog de böcker som Nordlund översatte under 1970-talet, när hon hade kontakt med bokförläggaren Rolf Janson på Bokförlaget Bra Böcker i Höganäs. Hon översatte då flera böcker som kom att ingå i de bokpaket som såldes via Bra Böckers Bokklubb och som nådde tiotusentals läsare. Bland dessa märks Joseph Joffos Kulpåsen (1977) och Nancy Zaroulis Lågan som brinner (1983). Joffos Kulpåsen uppmärksammades i pressen, och i förbifarten nämndes att översättningen var ”god” (Dagens Nyheter 23/7 1977).

Våren 1981 var Gunilla Nordlund på väg att besöka den franske författaren Pierre Magnan i dennes hem i Frankrike. Hon hade fått i uppdrag av Trevi att översätta hans prisbelönta deckare Le sang des Atrides. Hon hann dock aldrig påbörja arbetet utan gick bort den 21 maj samma år. Boken kom istället att översättas av Sonja Berg Pleijel och Pascal Golmann under titeln Cyklisternas tysta död.