Sigurd Agrell, 1881–1937
Per Sigurd Agrell – slavist, runolog, symbolistisk poet och översättare – var son till Frans Vilhelm Agrell, brukspatron på Rämmens järnbruk i Värmland, och dennes hustru Ida Vendela, född Örtenholm. Sigurd Agrell föddes den 16 januari 1881. På mödernet fanns släktband till landskapets litterära storheter – Geijer, Tegnér, Lagerlöf – och den värmländska vittra traditionen var överhuvudtaget något som Agrell gärna såg sig som en representant för längre fram i livet, även om familjen Agrell lämnade landskapet för Örebro redan när den blivande författaren och översättaren var skolpojke. Från läroverkstiden i Örebro stammar Agrells tidigaste litterära försök: eget författande på esperanto och översättningar av svenska lyriker till detta språk, bland andra Atterbom och Stagnelius.
Agrells intresse för slaviska språk ska ha väckts då ”fadern, som ville utrusta honom med mer ovanliga språkkunskaper för svenskt exportverksamhet, sände den artonårige Sigurd till Sankt Petersburg för att lära sig ryska”, enligt Ivar Lindquist. Efter studentexamen 1898 följde studier i Uppsala. Agrell deltog i det litterära kotteriet Les quatre diables tillsammans med författare som Sven Lidman, Sigfrid Siwertz och John Landquist. I Uppsala gav han också privatlektioner till den blivande översättaren från ryska Ellen Rydelius. År 1908 flyttade Agrell till Lund, där han disputerade året därpå i slaviska språk med en avhandling om aspekter i polskan. Under åren fram till första världskrigets utbrott reste Agrell flitigt i Ryssland och Östeuropa.
Med sex diktsamlingar 1903–1912 etablerade sig Sigurd Agrell som symbolistisk lyriker efter franska förebilder. Han översatte också lyrik, ofta i samma anda som den egna diktningen, bland annat spridda dikter av Baudelaire. I den uppmärksammade samlingen Solitudo (1905) återfanns ett antal översättningar av ryska lyriker som romantikern Michail Lermontov och symbolisten Konstantin Balmont. Då han utvecklade den svenska symbolistiska lyriken hade Agrell uppenbarligen låtit sig påverkas inte bara av franska förebilder, utan också av ryska.
Under 1910-talet tystnade Agrell som lyriker för att istället ägna sig åt det akademiska författarskapet. Detta kom att bedrivas i Lund, där han 1908 blivit utnämnd till universitetets förste lärare i slaviska språk. Agrell blev med tiden (1921) universitetets förste professor i ämnet. Vid sidan om slavistiken bedrev han en omfattande runforskning och lanserade den ryktbara Uthark-teorin, vilken beskriver runskriften som ett system av magiskt laddade tecken. Överhuvudtaget gjorde sig Agrell känd som excentriker i såväl Uppsala som Lund.
Som översättare var det främst den ryska litteraturen som lockade Agrell, även om han också lade handen vid en rad smärre översättningar från andra större språk. Agrells mest betydande insats är utan tvekan 1925 års översättning av Lev Tolstojs Anna Karenina, som länge utgjorde svensk standardöversättning av detta verk och trycktes om in på 2000-talet, totalt mer än femton gånger. Översättningen var omdiskuterad då den första gången gavs ut. Ett skäl var den översättning som Agrells text ersatte: Walborg Hedbergs från 1885. Denna var gjord från tyskan, vilket väl var ett skäl till att originalets stilistiska särart dessförinnan inte nått fram till svenska läsare och nu verkade så överraskande. Ett annat skäl var att Hedberg, som vid denna tid översatte tjocka romaner i rasande tempo, i allmänhet inte gav sig tid att ge de ryska författarna någon utvecklad stilistisk individualitet på svenska. Agrell var betydligt mer känslig för Tolstoj som stilistiker, något som förstås underlättades av att han översatte från originalet. Den ryska litteraturens ställning var också en helt annan då han översatte Tolstoj: där Hedberg översatt en författare på modet arbetade Agrell med sin tids kanske mest uppburna författarskap. Han var följaktligen mer angelägen om att väga in också sådant som originaltextens rytm och klangfärg, och sannolikt var detta en bidragande orsak till att somliga kritiker vände sig emot hans översättning medan andra hyllade den. I senare tid har värderingen av Agrells insats varit övervägande positiv, om än inte ensidig: det som exempelvis Staffan Skott har beskrivit som ”översättarens fullkomliga oräddhet” kritiseras av Ulla Roseen som att ”översättaren tog sig enorma friheter”.
I Lund var Agrell aktiv i en krets översättare som i övrigt bestod av bland andra Mihaïl Handamirov och Ruth Wedin Rothstein. Gruppen knöt kontakter med flera betydande ryska författare i exil, däribland Dmitrij Merezjkovskij och 1933 års Nobelpristagare i litteratur, Ivan Bunin. Överhuvudtaget tycks dessa Lundaslavister ha spelat en betydande roll i förspelet till beslutet att tilldela Bunin priset. Den av Agrell översatta samlingen Mitjas kärlek och andra noveller kom att tryckas om vid ett flertal tillfällen ända in på 1960-talet.
Agrell gick bort den 19 april 1937.