Svenskt översättarlexikon

Gunnel Vallquist föddes den 19 juni 1918 i Stockholm som dotter till överstelöjtnant John Gunnar Vallquist och Lily Anita Vallquist, född Söderberg, som var översättare främst från engelska och franska. Liksom sin syster Anne-Marie, senare gift Edéus, gick hon i flickskola. Redan 1936 gifte hon sig med officeren Folke Diurlin och arbetade några år som sekreterare åt major Viking Tamm på arméstaben i Stockholm. I Katolska läroår (1995) beskriver hon denna tid som präglad av splittring och sökande; hon konverterade till katolicismen endast 20 år gammal hos dominikansystrarna i Sankta Ingridhemmets kapell i Stockholm. Året därpå, 1939, avled hennes far och hennes äktenskap upplöstes.

Gunnel Vallquist tog studenten som privatist 1940, studerade en termin vid Stockholms högskola och fortsatte sedan sina studier i Uppsala (romanska språk, litteraturhistoria med poetik och nordiska språk) och blev fil.mag. 1946. Under Uppsalatiden fördjupades hennes engagemang i den fransk-katolska traditionen. Genom mötet med den tyske jesuitpatern Josef Gerlach introducerades Vallquist för jesuiternas teologiskt och filosofiskt krävande anspråk: att vara den universella katolska kyrkan. Att betona diversitet men samtidigt enhetlighet världen över vad gäller dogmer, etik, liturgi och sakrament blev det centrala för Gunnel Vallquist, hennes ”referenspunkt och kriterium, normkälla och kulturmiljö”, som hon skriver i Katolska läroår.

År 1946 flyttade Vallquist till Paris och fick genom Sven Stolpe möjlighet att inte bara korrekturläsa hans böcker utan också skriva recensioner för Bonniers Litterära Magasin och senare översätta fransk skönlitteratur för Bonniers. Tidiga sådana översättningar var Georges Bernanos Den våldtagna (1948), Honoré de Balzacs Louis Lambert (1950), Georges Simenons omåttligt populära serie om kommissarie Maigret, Descartes i urval (1950), Simone Weils Att slå rot (1955) och Marguerite Yourcenars Kejsar Hadrianus’ minnen (1953), som var en av Vallquists största läsupplevelser. Dessa tidiga översättningar präglas ännu av en äldre svenska; bland annat använder Vallquist verbens pluralformer i presens och de längre passivformerna (”uppleves”, ”synes”) samt negationen ”icke”. Ålderdomliga ord och uttryck är också legio: ”gemenligen”, ”mandomsanammelse”, ”bibringa kunskap”, ”magkräfta”, ”tvenne” och liknande.

I beskrivningar av Gunnel Vallquists översättarstil återkommer annars epitetet ”sober” särskilt ofta. Starka influenser från Bibeln och annan teologisk litteratur gav Vallquists språk en särskild infärgning. Ett annat stildrag var en tydlig påverkan från franskan i vissa uttryck och ordval, som i främst de tidiga översättningarna kunde gränsa till rena låneord. Hit hörde sådant som ”magnifik apparition”, ”anciennitet”, ”personager”, ”unierade” och ”appellera till”.

Denna franskt färgade svenska hängde samman med det som kan beskrivas som Vallquists övergripande översättningsstrategi. I diskussioner kring översättningsproblem av stilistisk art förklarade hon att hon i valet mellan det eleganta och det exakta alltid valde det exakta. Med ”exakthet” avsågs här vad som på andra håll kan kallas en ”källtextnära” eller ”adekvansinriktad” översättningsstrategi, som inte väjer för att låta källspråkets syntax påtagligt influera måltexten och som på det semantiska planet överför de främmande orden som de kulturbärare de är i källkulturen.

I sitt möte med äldre texter blev Gunnel Vallquist mycket vaksam på anakronismer, på ord som bar på fel eller ingen historia. Detta var antagligen en av anledningarna till att hon 1980, efter sju års arbete med översättningen av Nya Testamentet, avgick som ledamot av Bibelkommissionens styrelse. I sitt tal på Svenska Akademiens högtidsdag den 20 december år 2000 betonade Gunnel Vallquist betydelsen av det kollektiva minnet och de ”bebodda orden”, i synnerhet i vårt möte med heliga texter. Modern exegetik och textkritik ger vidgade kunskaper i Bibelns värld, men kyrkan har också en tradition, en Wirkungsgeschichte. Hon framhåller i talet att en helig text ”aldrig betraktats blott och bart som en text att bevara och översätta ordagrant”.

Den är en i kyrkan och av kyrkan tolkad text, utgångspunkt och referenspunkt för en levande tradition […] inte oberörd av de litterära verk som den givit upphov till, den återspeglar dem och de finns med som en bakgrundsklang vid läsningen […].

En sak som Vallquist inte ville medverka till var Bibelkommissionens förslag till Johannesevangeliets inledningsord: ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud” skulle enligt förslaget bli ”I begynnelsen fanns Ordet och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud”. Ordet hade här förlorat sin ontologiska betydelse och blivit något som ”stod att finna”. Än värre var det som hon kallade ”översättardogmen” – att endast verbens indikativformer i presens tilläts, att konjunktivskräck rådde och att den aronitiska välsignelsens optativa form, som uttrycker en önskan eller en bön (”Herren välsigne dig och bevare dig och give dig frid”) förvandlades till ett enkelt påstående: ”Herren välsignar dig och bevarar dig och ger dig sin fred”.

Gunnel Vallquists främsta översättningsprojekt kom att bli Marcel Proust stora romansvit i sju volymer På spaning efter den tid som flytt, ett projekt som påbörjades 1950 på Bonniers initiativ. Översättningsarbetet var från början tänkt att ske tillsammans med Gunnar Ekelöf, som redan 1933 hade översatt några noveller av Marcel Proust, men därav blev intet. Gunnel Vallquist var under tre årtionden ensamt ansvarig för projektet, som avslutades först 1982, samma år som hon valdes in i Svenska Akademien.

I Sverige fanns sedan tidigare en översättning av den första delen i romansviten, gjord av Sonja Vougt 1930. Vid jämförelser poängteras ofta att Vougt är målspråksorienterad och Vallquist källspråksorienterad, en beskrivning som ger en fingervisning om skillnaderna i översättarnas förhållande till både originalet och den implicite läsaren. Syntaktiskt märks skillnaden i att Vougt oftare hejdar textens associativa ström genom att dela upp Prousts långa meningar i flera kortare meningar på svenska, medan Vallquist är mer följsam mot originalets syntaktiska struktur, därmed också mot berättandets tempo och uppbyggnad. Vougt lägger oftare till hjälpord som förklarar eller försvenskar texten, eller ibland som en följd av just de syntaktiska ingreppen. Tempusändringar är också vanligare i den äldre översättningen.

På det semantiska planet är Vallquist betydligt mer uppmärksam på romanens så viktiga kristallina punkter, som utgörs av verben ”förlora”, ”glömma”, ”minnas” och ”återfinna”, alla kopplade till tidsupplevelsen. Det är ordparet le temps perdu och le temps retrouvé som är verkets hela matris. Det visar sig redan i romansvitens inledning, så ofta diskuterad i översättarsammanhang:

Longtemps, je me suis couché de bonne heure. Parfois, à peine ma bougie éteinte, mes yeux se fermaient si vite que je n’avais pas le temps de me dire: ”Je m’endors.”

 

Förr brukade jag ofta gå tidigt till sängs. Ibland föllo mina ögon ihop nästan innan ljuset släcktes. Ja, jag hann inte ens tänka: Nu somnar jag!

   − Vougt

 

Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs. Ibland fick jag knappt tid att släcka ljuset förrän mina ögon föll ihop; det skedde så hastigt att jag inte hann tänka: ”Nu somnar jag.”

   − Vallquist

Ännu ett av romansvitens nyckelord, ”vanan”, som enligt Proust hindrar vår klarsyn, har av Vallquist lyfts fram som förstärkning av adverbet ”länge”, vilket har gjort inledningsmeningen klassisk, till både innehåll och form. Så ansträngde sig Gunnel Vallquist för att i varje fragment se helheten.

Ett tydligt avsteg från den källtextnära princip som annars satte så tydliga avtryck i översättningen märks i romansvitens fjärde del, Sodom och Gomorra (1969), där Proust är som djärvast i sitt bildspråk, sina uttryck och sitt ordval i skildringen av kärleken och svartsjukan. I valet mellan stilnivåer väljer Vallquist här ”det eleganta” framför ”det exakta”. I den ofta citerade kärleksakten mellan baron de Charlus och västskräddaren Jupien lägger Proust följande ord i Jupiens mun: Vous en avez un gros pétard! Vallquist återger orden utan ironi och vulgär infärgning: ”Det var mig en redig rumpa!” När Jupien beviljar baronen ännu ett samlag med orden: Oui, va grand gosse!, blir Vallquists översättning en aning skrattretande i sin dialektala försiktighet, eftersom den saknar både råhet och dubbeltydighet: ”Ja, kör till då, ponken min!”  Den fetlagde, rödbrusige baron de Charlus med sitt grånade hår är naturligtvis dubbelt avklädd här.

Trots att man kan ha smärre invändningar på detaljnivå var Vallquists På spaning en översättarbragd. Som jämförelse kan nämnas att den senaste engelska översättningen (2002) är resultatet av sju olika översättares arbete. Gunnel Vallquist insåg tidigt det omöjliga men samtidigt eggande i uppgiften. I Bonniers Litterära Magasin 1966 skrev hon om översättningen att den ”alla bemödanden till trots, är behäftad med den ofullkomlighet som präglar även våra ärligaste strävanden och som slutligen gör vårt liv till vad det är: en ofullbordad ansats, en sviken förväntan, en aning som inte besannats – med ett ord ett löfte som aldrig kan infrias i denna värld”.

För sina Proustöversättningar mottog Gunnel Vallquist 1958 Boklotteriets översättarstipendium, 1966 och 1984 Letterstedtska priset, 1967 Författarfondens premium för litterär förtjänst och 1985 Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris.

Hon avled den 11 januari 2016.