Göte Bjurman, 1850–1914
Göte Fredrik Bjurman föddes den 7 september 1850 i Stockholm som son till löjtnanten Abraham Bjurman och dennes maka Albertina, född Sundqvist. Då fadern blev placerad i Norrköping flyttade familjen dit och Göte Bjurman fick där sin skolgång. Efter studentexamen följde universitetsstudier i humanistiska ämnen i Uppsala. Efter 1873 tycks Bjurman ha flyttat tillbaka till Norrköping. Han etablerade sig som boktryckare, tidningsman och medarbetare i flera tidningar innan han 1878 förvärvade Blekinge läns tidning och Länsboktryckeriet i Karlskrona. Han verkade som tidningens redaktör i ett kvartssekel och drev den framgångsrikt i frisinnad riktning. Bjurman gifte sig med Betty Larsson, med vilken han fick en dotter och en son. Familjen var bosatt i Karlskrona, där tidningen hade sitt säte.
År 1904 dömdes Göte Bjurman till drygt två och ett halvt års straffarbete i Malmö för växelförfalskning. ”De bjurmanska växelförfalskningarna” uppmärksammades nationellt, och när Bjurman 1906 släpptes ur fängelset hade han knappast några möjligheter att ta upp sin tidigare verksamhet; han tycks dessutom ha blivit sjuk under åren i fängelse. Med sin hustru flyttade Bjurman till Stockholm, där han efter en tid kom att utveckla en kortvarig men mycket intensiv översättarverksamhet: från 1908 fram till sin död 1914 översatte Göte Bjurman mer än fyrtio verk, ofta för billighetsserier som Fröléens Bokskatt, Illustreradt 50-öres Bibliotek och Björck & Börjessons Berömda Böcker. Många av översättningarna var klassiker eller verk av uppburna samtidsförfattare.
Den första identifierade översättningen av Bjurman är Edgar Allan Poes Dubbelmordet vid Rue Morgue (1908). Efter den följde en rad franska, ryska och tyska författare. Ur den franska litteraturen översatte han flera verk av Balzac, Prévost och Zola, Édouard de Laboulayes orientaliska roman Abdallah (1912) samt romaner av Alfred de Musset. Av de ryska författarna översatte han Ivan Turgenevs Min första kärlek (1910) och ett flertal verk av Lev Tolstoj, däribland Herre och dräng (1913). Här återfanns också några novellsamlingar av den som skandalförfattare kände Michail Artsybasjev. Dessa översättningar var sannolikt gjorda från tyskan och överlevde sällan till några omtryck.
Ur den engelskspråkiga och tyskspråkiga litteraturen var Bjurmans urval mer populärt präglat. Från engelska översatte han några verk av Mark Twain samt titlar av Max Pemberton och Bret Harte. Från tyska arbetade han med en rad berättelser av den storsäljande Nataly von Eschstruth, men också av Nobelpristagaren Paul Heyse samt Hermann Sudermanns erkända Fru Sorg (1912). Den gamle tidningsmannen skrev ibland själv introduktioner till sina översättningar.
Bjurmans översättningar från franska kom att få viss livslängd och var inte sällan i bruk under hela mellankrigstiden. Det fanns dock en del tvivelaktigheter i Bjurmans översättningspraktik − på sätt och vis fortsatte han med ett slags förfalskningsverksamhet också efter sin tid i fängelse. Exempelvis var den version av Zolas Therese Raquin som 1911 utkom under hans namn i själva verket en lätt modernisering av Tom Wilsons översättning från 1884, vilket inte angavs. Det är oklart hur ofta Bjurman begick denna typ av ”plagiatöversättningar”. Ytterligare ett exempel var Nobelpristagaren Anatole Frances Sylvestre Bonnards brott, vilken 1911 utkom med Bjurman som angiven översättare. Texten hade dock uppenbara likheter med Ernst Lundquists översättning från 1892. Ändå var det i Bjurmans redigering och under Bjurmans namn som texten senare trycktes om ytterligare några gånger under mellankrigstiden. Dessutom utkom den under Adil Bergströms namn och i ytterligare en redigering för Holmquists bokförlag 1922 – utan att vare sig Lundquist eller Bjurman nämndes.
Förlagspraxis vad gäller den här sortens ”plagiatöversättningar” var mycket mer tillåtande under Göte Bjurmans tid än idag. Det bör också påpekas att Bjurmans varianter ofta var mer livskraftiga än ”originalöversättningarna”. Medan exempelvis Tom Wilsons urversion snabbt försvann ur tryck (förvisso i konkurrens med plagiatet) kom Bjurmans sekundärversion att se flera nyutgåvor och leva vidare in på 2000-talet. En tänkbar förklaring till detta är att Wilson verkade på ”fel” sida om både det stora ortografiska skiftet runt sekelskiftet och de förändringar som ungefär samtidigt ägde rum inom det svenska litteraturspråket vad gäller stilistiska normer och uttrycksmöjligheter. Detta språkskifte, i vid mening, torde ha påverkat förlagens benägenhet att låta ”modernisera” översättningar som bara var ett par årtionden gamla. För jämförelsens skull finns det på 2010-talet ingen större anledning att göra något liknande med översättningar från 1980-talet. Det språkhistoriska skiftet tycks ha skapat ett för perioden typiskt behov av att ”översätta inom språket”, att anpassa relativt unga översättningar av ännu gångbara verk till den nya tidens språkliga praxis. ”Förfalskare” av Bjurmans slag kan på så vis ha bidragit till att skapa kontinuitet, inte bara i bokförlagens kassaflöden, utan också i den kulturhistoriska övergången från 1800-tal till 1900-tal.